Författare

Daniel

Besöker
Jag är en man i mina bästa år, lagom tjock och genomklok och vacker man i mina bästa år.

Trumpeter ljuder över nejden och konfetti regnar längsmed husfasaderna – FREDEN ÄR HÄR! Eller ahem. Nä. Inte riktigt så pass. Däremot har jag idag fixat något av en ny bloggdesign. Snarlik den förra, men lite cleanare och lite fräsigare. Och möjligen lite frumskare. Vad nu det är.

NYHETER:

  • Det ska nu gå att kommentera med t.ex sitt Facebook-konto! OMFG, bara sju år efter alla andra. Well, vi testar iaf. Blir det en massa spam och omöjligt att moderera så får vi antingen gå tillbaka eller gå över till att man måste skapa ett konto för att kunna kommentera (det känns ju lite hybris-aktigt eller?).
  • Nu har jag relevanta saker under ”liknande inlägg”!
  • Det går nu att GILLA inlägg, genom att klicka på det lilla hjärtat under texten. Och de mest gillade inläggen syns i en lista i menyn till höger.
  • Apropå menyn till höger: Den följer med när man scrollar. Irriterande eller ballt, you be the judge.
  • En ny ”Nörderiet”-avdelning där jag tänkte lägga upp allt trams jag samlat på mig över åren. Det är en stor hobby så varför inte?
  • Bloggen har nu stöd för Infinite Loading™©® – så nu kan man ladda inlägg utan att behöva gå in på nån ny sida – ända tills datorn brinner upp.
  • Alla bilder är inte längre HELT uppfuckade pga att jag failat CSS-koden.

Så… Vad tycks? Yay? Nay? Far åt helvete? Något ni saknar? Något som inte fungerar?

Som av en händelse bifogar jag här den gamla designen, så kan ni jämföra och vara glada.

Anledningen att jag slutade blogga var två saker.

  1. Bloggaren Daniel skrev ut checkar som personen Daniel inte kunde betala. Jag var (och är) sjukt självutlämnande, och gillar det. Men när personer i verkliga livet kommer fram till mig och börjar diskutera tuggummi i könshår, då förvandlas jag till en blyg liten pojke. Och den där diskrepansen mellan mitt blogg-jag och riktiga jag gör att jag känner mig som en hycklare.
  2. Personer som jag inte vill ska läsa bloggen, läser bloggen. Det är lite knepigt att komma runt. Jag kan inte direkt sätta ett lösenord på varje inlägg för det förstör lite av tanken med en blogg. Jag vill liksom inte att min familj och närmaste kollegor ska läsa om… well, tuggummi i könshår. Men samtidigt vill jag kunna skriva om vad jag vill.

Nu börjar suget efter att skriva komma tillbaka lite smått. Men ser ni mitt dilemma? Därför frågar jag er, forna bloglovers: Vad göra?

ALTERNATIV A: Börja om från början; börja om på nytt. Starta upp en ny blogg som inte så uppenbart förknippas med personen Daniel. Kanske en hemlig, som ingen kommer få veta tillhör mig.

ALTERNATIV B: Skita i vad alla i familj och vänner tycker. Klarar de inte av att läsa pornografiska skildringar av vår samtid så kan de bara fara åt helvete. Jag bygger om bloggen från grunden och fortsätter där jag slutade.

ALTERNATIV C: Lägga ner alltihopa och växa upp. ”You 32-year-old baldheaded fag, blow me. You don’t know me, you’re too old, let go. It’s over, nobody reads blogs!”

Skriv och berätta.

Nä hörni; inte kan bloggen sluta (eftersom jag så sällan uppdaterar skiten) i sånt supermoll. Så här kommer han: Sigge! En liten kisse (född 21 april) som vi hämtade för snart två veckor sedan. Även han är beprydd med fyra ben och en svans. Än så länge har han en aldrig sinande energi, och gillar att ställa till med allsköns djävulskap. Men då och då visar han kärlekstendenser och ligger och sover på ens mage. Då är det trevligt.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om namnet kommer från Sigismund eller Sigvard Marjasin, men Sigge får det nog bli i vardagligt tal. Jag tyckte först Nerfezael, men det blev det avslag på.

Det känns fortfarande konstigt; jag tycker om katten men det är inte utan att man jämför med Salahuddin. Vi spenderade liksom tio år tillsammans; jag kunde honom utan och innan. Det känns lite som att man varit tillsammans med någon i många herrans år, blir brutalt dumpad, och ger sig ut i natten för att hitta nåt rebound. Inte riktigt rätt än alltså, men det kommer nog. Jag tycker ändå att jag väntade ganska länge, men det blev olidligt tomt så det gick inte mer.

Apropå Salahuddin. Avlivningen gick förhållandevis bra även om det såklart var fruktansvärt – men ändå värst för honom får man väl ändå påstå. Jag hade ju inte behövt vara med, men det hade känts fel att överge honom i slutet sådär. Han fick sprutan (utan lugnande först – veterinären försäkrade om att det går så pass fort ändå och lugnande brukar bara få dem att må sämre), kräktes lite mat (vilket var synd – hon sa att det aldrig hänt förut), och sen tuppade han av med tungan i mungipan. Och så var han borta; det hela tog max nån minut. Hon tände ett litet ljus, jag tackade för ett fint bemötande, och gick därifrån med tom bur och gråten i halsen. Han har förresten spridits i en djurminneslund i Enköping; inte för att jag nånsin kommer att åka dit men det känns skönt att veta att han inte hamnade på tippen.

På vägen hem hände nåt ganska sjukt. Jag ville förstås hem så fort som möjligt, så jag beställde taxi. En språjlans Tesla hämtade upp mig, med en typ 60-årig förare. Vi hade kanske åkt fem minuter (av tio möjliga) innan det plötsligt smällde rejält i en T-korsning. Han missade högerregeln och körde in i förarsidan på en annan bil. Han rusade ut och bad om ursäkt; han erkände att han satt och tänkte på annat. Sen gjorde de upp medan jag bara gick därifrån. Väldigt absurt allting. Som tur var så klarade jag mig helskinnad, han hann bromsa ganska länge innan det smällde så det var väl egentligen inte värre än en kraftig krock när man åker radiobilarna. Så det enda som hände var att jag fick lite ont i käken eftersom jag bet ihop så hårt, lite skrubbsår på knäna av att jag åkte fram mot förarsätet (jag sitter alltid bak, då slipper man artighetskonversera), och lite ont i nacken som rätt snabbt gick över (har inte känt av det sen dess så det är nog ingen whiplash-varning).

Det här var min första krock, och förhoppningsvis den sista. Det får dröja längre än så innan vi ses igen, Salahuddin. Jag glömmer dig aldrig, men nu måste jag försöka torka tårarna och fokusera på det här nya lilla livet.

Härlig situation i morse. Jag väcktes av att brevbäraren ringde på dörren. De har nån grej att de måste köra ut alla paket från utlandet, och åtminstone testa att ringa på – även fast de flesta inte är hemma på vardagarna. Så de plingar alltid på en snabb gång, för att sedan vara puts väck om man tar längre än tio sekunder på sig. I mitt fall tajmar de alltid så de ringer på strax efter hissdörrarna öppnats, och sedan är inne igen innan de gått igen. Så man har ett superlitet fönster på sig om man vill slippa hämta sitt paket sju mil bort.

Så i morse, när jag vaknade av att de ringde på, slängde jag yrvaket på mig kläderna och öppnade. Där möttes jag av en ung tjej med en väldigt märklig min. Men hon sa ingenting, så jag tackade för paketet och gick in till mig.

Sen visade det sig att jag i all hast hade glömt att knäppa byxorna… Och att min ena kula hade trillat ut genom grenhålet på kalsongerna.

Så nu har man sexuellt ofredande på CVt också. Gotta catch em all!

Jag känner fortfarande inte igen mig själv med snagg. Det blir alltid några millisekunders chock i spegeln. Men det är den lösningen det får bli när håret så sakteliga ger vika.

När 30 år har passerat, och kroppen börjar stänga ner.

Idag hade de ställt fram en skål med godis på jobbet. Jag smakade på en, och det var nog det äckligaste jag varit med om. Den gick ner, men nu börjar jag ångra mig eftersom jag har mått illa sen dess.

Köper eget godis nästa gång.