Idag var jag hos en naprapat efter jobbet, för första gången i mitt liv. Man kan gå till naprapathögskolan och bli behandlad av en student, vilket verkade himla bra. Jag har ju en hel del konstigheter i min kropp. Yrsel, spänningshuvudvärk flera dagar i veckan, och en arbetsställning som skulle få jesusbarnet att gråta.

Så jag gick dit och blev tilldelad en väldigt charmig ung tös faktiskt. Det var otippat, jag hade tänkt mig en stor hårig ryss (tänk Zangief från Street Fighter). Det hade nästan varit raggmöjligheter om man inte hade känts sig så jävla äcklig därinne. Lysrör och blekfetma och dålig hållning och inspektion av alla ens kroppsliga brister. Men det var trots detta faktiskt ganska trevligt. Hon knäckte några saker och gav mig i läxa att inte sitta som en ostbåge på jobbet. Så ska vi ses igen nästa torsdag.

Sen åkte jag tunnelbanan hem och satt och tänkte på min dag. På hur det hela gått och vad man borde ha sagt och inte sagt. Jag tänkte på när jag berättade att jag har vissa problem med käken, och hur hon tryckte hårt vid mina kinder för att undersöka. Jag blev ganska öm efteråt, varpå hon frågade om hon hade tryckt för hårt. I verkligheten hade jag svarat ”nejdå” men ändå kunde jag inte låta bli att leka med tanken på vad som hade hänt om jag sagt att jag gillar hårda tag. Förmodligen hade det blivit ganska konstig stämning. Varför skulle jag säga nåt sånt? Som en snuskgubbe, bara sådär.

Plötsligt kände jag att tunnelbanevagnens energi liksom hade ändrat karaktär. Jag kände mig iakttagen på ett obehagligt vis. Det visade sig att jag hade tänkt lite för högt och mumlat ”jamen jag gillar hårda tag” rakt ut.

Såatteh… Nu har jag med andra ord förbrukat min möjlighet att bo någonstans på gröna linjen. Ska jag testa blå eller röda härnäst?

2 kommentarer

  1. Andrea ~ www.andreaib.se Svara

    Jag har kommit på mig själv att nynna/lira trumsolon på tunnelbanan. Inte så uppskattat av medresenärer.
    /Hon som snart blir bannad från grön linjen

Skriv ett par väl valda ord vettja!