Jaha, så blev jag lurad av Radiotjänst idag.

De har ringt en gång i veckan i flera månaders tid. Alltid från hemligt nummer, och det går inte att blockera. Till slut gav jag upp och svarade, för att få slut på eländet.

”Jag har ingen TV” sa jag, varpå klimakterietanten i andra änden svarade att de fått information att jag har en TV-mottagare i lägenheten. Jag fortsatte med att den tillhörde den gamla lägenhetsinnehavaren, och nu stod prydligt på en hylla i garderoben. Helt oinkopplad och avskärmad från SVTs vänstervridna partiskhet.

Men det fick man icke ha, så nu skulle jag börja betala. Således har jag nu fysiskt gått och slängt boxen, och mailat in en uppsägning. Någonting säger mig dock att de kommer tvinga mig att betala ändå. De har kanske kunnat pejla nån kosmisk strålning från orten där jag bor.

Sååå… Jaha. Hela min kväll är förstörd. Eller nä, hela mitt liv. Ingenting är värt att leva för längre. Jag tänker sluta gå till jobbet; bara ligga hemma i min egen avföring och stirra upp i taket. Så blir det. På grund av dessa Kirunabor är jag från och med nu ett vårdpaket!

Wow, jag fick precis en sån där riktig flashback från förr. Jag håller på att försöka få en gammal hallsoffa i trä såld via Blocket; något som visat sig vara svårare än jag trott. Folk är helt sjuka när det kommer till begagnade saker. Det spelar ingen roll hur hur bra skick något är i, om det säljs via Blocket så ska folk ha det tamejfan gratis. 100 kr? Nej, det ska ÄNDÅ prutas ner till 50 kr. Bara av princip, liksom. Om någon ens svarar på annonsen, vill säga. Men sänker man till 0 kr så får man HORDER med mail. Då passar ens grejer plötsligt. Jävla sossar (ska uttalas ”såssar”)…

Hur som helst. En person hade visat sig intresserad av soffan, men sen inte svarat nåt mer. Så jag mailade henne och frågade ”Dog intresset redan där? :)”

Och då mindes jag hur det var att hänga på dejtingsajter. Jag kommer ihåg att jag flera gånger mailade just såna där saker. ”Dog intresset redan där?” när nån skrivit ett långt inledningsbrev som jag besvarade, för att inte få nåt nytt svar tillbaka. Alla dessa konversationer som bara dog ut. Folk som tappade intresset utan att ha gett mig en chans. Folk som man aldrig mer hörde av. Det var ingen trevlig tid. Ibland tycker jag att jag har väldigt stor ångest inför att binda mig, men jag saknar verkligen inte dejtingträsket.

hallsoffan

Oh, just ja. Igår köpte jag och Martina en lägenhet. I Solna. En alldeles för dyr sådan, dessutom. Och det säger jag verkligen inte för att skryta eller kokettera, utan jag mår ganska dåligt över det hela. Jag vet att det är ett I-landsproblem, men jag är en orolig själ. Orolig att läget inte ska vara bra nog. Orolig över att tvingas åka pendeltåg (visserligen bara två stationer till jobbet eller centralen) när jag vant mig vid gröna linjen. Orolig att räntorna ska gå upp, eller att antingen bostadsbubblan eller förhållandet ska spricka. Kort sagt jävligt orolig över saker. Men förutom det känns det bra! Kan bifoga lite bilder vid ett senare tillfälle.

Impostor syndrome. Har ni hört om det nån gång? Det är ett välkänt psykologiskt fenomen där man känner att man… är fejk, liksom. Att man inte hör hemma där man är. Att folk när som helst kommer att inse att man inte är den de tror att man är, och kanske framför allt att man inte förtjänar den framgång som man hittills har haft.

Så känner jag på jobbet väldigt ofta, senast idag. Ibland tycker jag att mitt psykiska välmående har gått enormt mycket framåt de senaste åren, medan jag andra dagar märker hur enormt dåligt självförtroende jag har. Det räcker med en liten motgång, och vips är jag där och slår mig själv i huvudet med en hammare. Det finns ingen som är så självkritisk som jag.

i-have-no-idea-what-im-doing

Idag var anledningen att jag råkade sänka en förbindelse. Jag jobbar ju som bekant (eller inte) som nätverkstekniker och pysslar med datanätförbindelser till stora företag. Med andra ord ganska obra om man råkar ha sönder något. Men, eh, det hade jag.

Nörd-versionen: Jag höll på att felsöka BGP i en Cisco-router, och skulle ändra autentiseringen på en peer. Jag skulle ta bort ”neighbor x.x.x.x password 7 abcdefghijkl” och sedan lägga om raden med ett nytt lösenord. Det var bara det att jag hade ”router bgp” i urklippet. Eftersom terminalen kopierar vid markering och windows inte gör det så glömde jag bort mig för en sekund, skrev in ”no” följt av CTRL+C (eller rättare sagt shift-insert, men ändå). Det råkade såklart finnas en radbrytning efter, så mitt kommando blev ”no router bgp” och sen var routern död.

Versionen för vanliga dödliga: Jag var distans-inloggad i en router hos kunden, råkade skriva in ett kommando som bröt all kontakt, så jag i princip sågade av den gren jag satt på. Eftersom jag inte kunde komma åt routern längre kunde jag inte heller ändra tillbaka.

Visserligen var detta bara kundens backup-förbindelse, och det var bara att be dem starta om routern för att lösa problemet, men jag hatade mig själv för en sekund. Jag hade liksom misslyckats, även om det var ett simpelt copy-paste-fel som vem som helst skulle kunnat göra.

Det känns relativt ofta som att jag inte hör hemma på ett så tekniskt avancerat jobb. Som att jag inte vet vad jag pysslar med, utan bara kommit dit jag kommit på ren tur. Egentligen borde jag vända burgare på Gyllene Måsen, eller nåt. Det hjälper inte heller att jag inte fick fortsätta på NOCen. Det fanns inte plats, så när mitt vikariat går ut i September måste jag tillbaka. Jag tror och hoppas att ingen är missnöjd med mig, men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte fick fortsätta för att jag inte var tillräckligt bra.

Någon som känner igen sig, eller känner ni alla att ni är bäst på era jobb?

”Men, vad är nu detta? Du skriver att du ska sluta blogga och sen bygger du om hela sidan? ÄR DU FRÅN VETTET KARL?!”

Ja jag vet, det är lite märkligt. Men jag greps av en kort stunds sug att jobba på bloggen, och det här är produkten. Jag lovar inga större förbättringar vad gäller hur ofta jag skriver, men det här är alltid något.

Nyheter:

  • Responsiv design! Nu kan man läsa bloggen på diverse olika skärmstorlekar – inklusive mobiler – utan att allt ser ut som en skål med bajs.
  • Oändlig scrollning! No more ”nästa sida”.
  • Andra spännande detaljer som får det att fullständigt VATTNAS i era munnar.

Bra? Dåligt? Buggar?

Undertecknad, anno 2015!
Undertecknad, anno 2015!

26 Mars 2015
Stockholm

Det är dystra tider för den här bloggen. Jag vill inte slå på stora trumman och säga att den är helt nedlagd, för rätt som det är får jag lust att dela med mig av nånting igen. Men just nu… not so much.

Anledningen är flera:

  • Jag har fått jobb som drifttekniker på NOCen (nätövervakningen) på det företag jag jobbat på de senaste fem åren. Awesome hittills. Om två veckor börjar jag köra nattpass en tredjedel av tiden. Får väl se hur det går, men än så länge känns det hur bra som helst. Dock tar jobbet en hel del tid.
  • Det händer inte så mycket spännande saker i mitt liv längre. Det är vardag, på gott och ont.
  • Jag har eventuellt lite andra webbprojekt att jobba med. Ett som kanske kan bli större och generera lite mer intäkter, vilket osökt leder mig in på den sista punkten.
  • Nu har jag bloggat relativt flitigt här i nästan åtta år. ÅTTA ÅR! Resultatet av det är ungefär 300 besökare om dagen. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli någon ny Kissie, men det hade varit roligt att bli lite mer känd i bloggosfären. Jag hade kanske behövt vara lite mer radikal, men varje gång jag skrivit något kontroversiellt har jag inte klarat av de negativa åsikterna. Jag skrev negativa saker om radikalfeminism för ett tag sen. Sen blev jag kallad kvinnohatare och fick flak från diverse håll. Nånstans där dog mitt intresse för bloggen, Birro-kränkt som jag ibland blir.

Och för att spä på hela denna misär, nu när vi ändå är igång, så kan jag med en klump i halsen meddela att det ICKE blir någon Eurovision Song Contest-liveblogg i år. Jag ska nämligen jobba natt den 23/5, när finalen sänds.

Jag kommer säkert skriva här igen nån gång, ska ni se.

För pressackreditering, intervjuförfrågningar och spontant nakenbildsskickande, vänligen kontakta:

Daniel Werner
daniel snejbel-ej danielwerner dått se

2015-01-31 20.00.20

Sanningen: Jag spelade 3DS, och plötsligt började den röda nu-måste-du-ladda-jävligt-snart-annars-stängs-allt-av-lampan blinka frenetiskt. Så jag placerade apparaten – ja, spelapparaten alltså – i laddaren i bokhyllan, men eftersom jag ville spara innan jag stängde av spelet så fick jag helt sonika stå och spela medan jag fortfarande höll i 3DSet.

Det såg lite suspekt ut tror jag.

I natt drömde jag att Final Fantasy 15 skulle släppas. Eftersom den spelserien är bland det bästa jag vet i det här livet så var det här i princip en våt dröm.

Jag hade förbokat spelet hos Webhallen, och åkte till deras lokaler på Sveavägen för att hämta ut spelet. Väl där hade de gjort om hela butiken till en stor VIP-lounge, med svarta skinnsoffor längsmed väggarna. I en av sofforna väntade mina två spel jag bokat, Final Fantasy 13 och Smash Bros Brawl (bägge släpptes för många år sen). I drömmen var dessa spel korrekta så jag reflekterade inte vidare. Spelen var placerade i en plastkasse, ungefär som när man beställt tax-free på flyget. Det var bara det att min påse var tom.

Jag skulle precis fråga personalen vad som stod på när jag plötsligt fick ett samtal. Mannen i luren frågade var han kommit, varpå jag instinktivt kände att den jag pratade med var samma person som rövat bort mina spel. Jag svarade ”Magnus” och spelförövaren slängde på luren.

Butiken började släcka ner för att stänga, och panik började nu infinna sig hos mig. Det var fredag, och jag ville hem och spela. Jag mer eller mindre bad på mina knän om att få följa med in på lagret och titta efter mitt spel. Killen med Webhallens kvällspass gick med på det hela och vi gick in bakom disken, förbi fikarum och ner för trappor. Han öppnade de låsta hyllorna längs lagerväggarna, och det visade sig att allt var gjort av Lego. Dock inget spel någonstans.

Ungefär här dubbelkollade jag min order i mobilen, och det visade sig att jag hade beställt spelet till fel ställe. ”Norsborg” stod det i displayen. Jag smög iväg, och någonstans där vaknade jag, förundrad över hur mina tankegångar går när jag sover.