Nu, kära barn, har jag till slut kastat bort den fula subdomänen blogg.danielwerner.se och bara gått över till danielwerner.se. Jag har haft huvuddomänen som en egen sida i åratal, där jag typ… hade en sjukligt ful placeholder-sida med ett CV som inte fungerade, samt några gamla projekt jag slutat jobba på sen länge. Så fuck det. Bloggen är allt jag har, take it or leave it!

Säg gärna till om ni märker länkar som inte längre fungerar, bilder som inte fungerar, eller att ni har fått hår på märkliga ställen.

Det är många livsomvälvande beslut just nu.

  1. Jag har bestämt mig för att kind of börja blogga igen. Kanske. I liten skala. Beroende på antal läsare, kommentarer, pepp och psykiskt välmående. Jag vill ju trots allt fortfarande få många läsare, men det kanske är så att jag har missat hela grejen lite. Kanske ingen som läser bloggar längre? Alla bara videobloggar nu för tiden. *hytter med käppen*
  2. Jag har slutat nyttja, ska vi säga, internetmaterial av tvivelaktig karaktär. Egentligen skulle jag vilja blogga mycket mer om det, men eftersom jag vet vilka som läser den här bloggen så… går inte det. Jag skulle egentligen vilja göra en total reboot och börja blogga på en ny domän – kanske incognito. Men å andra sidan vill jag inte förlora alla inlägg jag skrivit under åren.
  3. Jag har börjat dricka Coca Cola Zero. Första gången tyckte jag att det smakade skit redan i munnen, men efter att ha gått från vanlig Cola till Pepsi Max, till att bara dricka Pepsi Max när jag är riktigt jävla törstig, och sedan till Coca Cola Zero så tycker jag tamejtusan att det är riktigt gott. En stor triumf för midjemåttet!
coca-cola-zero

Plötsligt inser jag varför jag mått dåligt i så många år. Eller, jag har en väldigt stark idé om orsaken. Den är så patetisk att jag inte ens tänker skriva om den, åtminstone inte förrän jag vet om det fungerar att göra annorlunda.

Men jag tror att jag vet. Herrejävlagud.

Det här kommer inte bli världens roligaste inlägg, den saken kan ni räkna med. Det fanns en tid då de flesta inlägg på den här bloggen gick i humorns tecken, men nu känns det som att det finns mindre och mindre bränsle kvar till sånt. Ni som tycker att den här sortens inlägg är värdelösa och bara är gnäll behöver inte läsa. Jag förväntar mig varken läsare, kommentarer, eller nånting. Jag vill bara skriva av mig; det går bra om det är för döva öron (eller blinda ögon).

Idag insåg jag vad det är jag lider av.

Dystymi är ett kroniskt tillstånd, det vill säga ett tillstånd som varar i minst två år, av en mild depression. Tillståndet kan vara något bättre några dagar, men överlag är personen håglös, sorgsen och trött. Symtomen är samma som depression, men i lägre styrka. Personen kan ha sömnsvårigheter, känner sig missnöjd (med sin livsinsats), har svårt att uppskatta livets bättre sidor och vardagsdetaljer som kan få en på bättre humör, är viljelös, och känner en svag livsleda. Tillståndet kan ha inslag av lättare neuros.

Det är precis såhär mitt liv har varit de senaste femton åren. Det är helt sjukt att ens tänka på det. Femton år av mitt liv har ägnats åt att inte må bra. Det är ingen djup depression där jag inte klarar av att sköta mitt jobb, få på mig byxorna, eller gå och handla själv, men det är liksom en oändlig känsla av att… ingenting är roligt. Och att jag är sämst. Och att ingen tycker om mig. Och att livet är en enda stor uppförsbacke.

Det är svårt att säga vad som är orsaken till allting när alla negativa sinnestillstånd flyter ihop. De orsakar varandra. Överlappar.

Självkänsla

Jag upplever att min självkänsla har gått i vågor genom åren. När jag gick i låg- och mellanstadiet var jag något av en pajas som älskade att roa andra. Jag var skolans bästa innebandymålvakt, blev vald först eller näst först så fort det var match. Alla tjejer tackade ja när jag bjöd upp dem på klassfester. Jag var definitivt inte populärast, men jag var ganska populär.

Men sedan kom högstadiet, och som för många andra var det ett helvete. Jag mådde rätt dåligt under de åren, även om jag inte tänkte på det så mycket när det pågick. Jag hängde med min lilla grupp kompisar, och höll ut. Jag blev aldrig utsatt för någon fysisk mobbing – inget huvud i toalettstolen eller så – men det var ett extremt utanförskap. Jag fick inte vara med i gänget. Jag var inte intressant. Jag var inte häftig nog. Och allt jag sa var dumt och värt att skrattas åt. Systematiskt blev jag nedtryckt tills jag slutade prata helt.

Det är först såhär i efterhand som jag insett hur mycket det där förstörde mig. Och hur oattraktivt det än må vara med bittra människor så kan jag inte släppa det. De jävla 14- och 15-åringarna decimerade min känsla av egenvärde. Jag tänker ofta på hur mitt liv kunde ha sett ut om jag istället hade blivit respekterad.

I gymnasiet blev det mycket bättre, där var folk nästan alltid snälla. Jag var väldigt tystlåten och kände mig oftast impopulär, men jag fick i alla fall vara med. Men det var ändå som att jag bara hängde med på ett bananskal. Ett väldigt målande minne jag har är när vid stod vid skåpen en gång, och en tjejkompis skulle åka på semester. Hon kramade den mest populära och utåtriktade killen i vårt gäng. Jag fick också en kram. Men skillnaden var att hon ville krama honom, medan jag fick min kram för att jag inte skulle vara utanför. Jag har ingen aning om huruvida det faktiskt var på det viset, men den känslan var oerhört stark. Och den har byggts upp sen dess.

Blygheten blev mycket bättre efter gymnasiet, men jag känner mig enormt socialt obegåvad ibland. I vissa situationer tror jag att jag har Aspergers light. Jag förstår inte vissa skämt, och jag klarar inte av att artighetskonversera på tu man hand om det så gällde livet. Jag måste koncentrera mig så enormt för att inte säga fel saker. Och det här tror jag att folk känner av. Det blir en sorts spänning i luften, som slutligen orsakar att folk ogillar mig. Det kanske är 100% undermedvetet, men folk. tycker. inte. om. mig.

Självförtroende

Jag har som bekant nyss bytt jobb. Eller nyss och nyss, det är ett år sedan (jag fick vikariat på sex månader, jobbade i min gamla grupp i sex månader, och blev sedan fastanställd för snart sex månader sen). Skitkul, absolut! Men jag gick från att vara en av veteranerna i min grupp till att nu sitta på pottan igen. Det kändes likadant när jag var ny i min förra grupp, så jag antar att jag bara behöver ge det lite tid. Men det är inte alltid så kul under tiden. Jag känner mig dum i huvudet i princip varje dag.

Jag jobbar väl inte med kvantfysik, men det är ändå pretty jävla avancerade saker. Har man inte hållit på med nätverk så är det svårt att förklara, men jag pysslar med saker som är väldigt centrala i internetleverantörens enorma nätverk. En siffra fel i en konfigurationsrad kan resultera i att tusentals kunder blir utan internet. Och vi pratar inte typ Leffe Karlsson i Åmål, utan vi pratar typ TV4.

Men man kan ju som bekant inte alltid göra rätt. Jag vet detta. Ändå så blir jag alltid så sjukt ledsen när jag begår misstag. Jag har aldrig sänkt någon större kund (vilket andra har gjort), utan oftast är det småsaker. När jag inte fattar något som för andra är uppenbart. Då känner jag mig så sinnessjukt värdelös. Som att jag är en fullständig idiot, ett skämt som inte ens borde få köra gaffeltruck på ett lager.

Vänner

Jag vill inte dissa folk i min närhet nu. Det finns många på jobbet och utanför som jag skulle kalla mina vänner. Men jag har inga nära vänner, och ibland känner jag mig så jävla ensam. Jag har liksom ingen att umgås med privat.

Det här är mitt eget fel till 110%. Jag har avfärdat de som velat träffa mig, eftersom jag för det första är rädd att jag inte ska vara tillräckligt rolig att umgås med, och för det andra så är jag introvert. För mig så tar det energi att upprätthålla sociala relationer. Går jag på en fest så behöver jag isolera mig i flera dagar efteråt. Så jag vill nästan aldrig hitta på något, och efter ett tag slutar folk naturligtvis att fråga. Och nu sitter jag här.

Det hade ju varit praktiskt om jag hade varit en av de introverta människor som trivs bra ensamma, som inte behöver några vänner. Men jag vill ha, men orkar samtidigt inte. Moment 22.

Trettioårskris

Jag fyller 30 i Oktober, men har visserligen känt såhär i ett par år redan. Det är en sak att vara ordentligt nedstämd, men det här är nånting annat. Det är en molande existentiell ångest som känns som ett tryck över bröstet. Man kan väl säga att det handlar om hur mitt liv ska bli. Jag inbillar mig att det måste bli perfekt på alla punkter.

Jag har ett välbetalt jobb, en stor bostadsrätt, katt, M, och en herrans massa Star Wars-lego. Men ändå känns ingenting bra. Gräset är STÄNDIGT grönare på andra sidan. I min värld så är det hög tid att ha koll på vad jag vill göra med sitt liv, vem jag vill leva med, var jag ska bo, och allt detta måste vara i resten av mitt liv. Allt måste vara klart, ingenting får gå fel. Det är helt omöjligt att leva för stunden, utan hela livet måste vara utstakat in i minsta detalj. Det måste vara en fullständig idyll, annars är allt värdelöst.

Jag tänker hela tiden på vad som skulle hända om det skulle ta slut med min partner, om vi skaffar barn men förhållandet spricker och jag blir en sunkig helgpappa, om barnet får Downs syndrom, om vi aldrig kan flytta någon annanstans pga för höga bolåneräntor, om om om om om om om om om OM! Pressen blir enorm, och inte bara på mig själv. Det är inte schysst mot någon.

Dessutom tycker jag att jag rent fysiskt förfaller. Jag börjar mer och mer likna George Costanza. Lönnfet och hårig överallt utom på huvudet. Fy fan.

Sociala Medier

Det förtjänar en egen rubrik. Jag mår inte bra av sociala medier, och detta av två skäl:

1. Folk tycker åter igen inte om mig, och det avspeglar sig i sociala medier. Folk vill inte vara vän med mig på Facebook. Folk avföljer mig på Twitter. Folk följer andra på Instagram, men inte mig. Jag har t.ex en kollega som följer samtliga andra kollegor, men inte mig. Jag följde då vederbörande, så hen skulle se att jag fanns. Icke, ingenting tillbaka. Hen har däremot följt andra kollegor som skaffat instagram nyligen. Vad beror sånt på?

2. Jag tycker rent generellt att sociala medier – i synnerhet Instagram – är ganska äckligt, och jag ska förklara varför. Man ser bara positiva saker. Folk visar upp sina perfekta liv, med sina filterförsedda foton där allt alltid är underbart. De äter sina perfekta flingor på sina perfekta balkonger i den perfekta solen på den perfekta morgonen. Alla verkar bli så lyckliga för så lite.

Jag anar ju att det här bara är en fasad, men samtidigt förvånas jag över att människors ångest inte kommer upp till ytan oftare. Är jag så unik, som faktiskt skriver ut hur jag mår som jag gör nu? Klarar alla andra av att hålla det inom sig, eller är det så att de flesta andra faktiskt ÄR lyckliga?

Puh. Det var en statusrapport om den spillra till psyke som finns kvar i denna tidigare så späda kropp. Igen, jag förväntar mig inga svar. Men om någon nu har lust, och har läst det här – känner ni igen er? Finns det fler som mår såhär? Vad ska vi hitta på, hörni?

Och så plötsligt, under ett segt nattpass, fick jag lust att blogga lite. Vilket ledde till att jag såg över designen lite. Vilket ledde till att jag insåg att den var full med buggar. Vilket ledde till att jag gjorde om alltihopa från grunden.

Vad tycks?

Före såg det ut såhär:

tidigarebloggdesign

För det första vill jag typ beklaga mitt tidigare emo-anfall till inlägg. Det känns mycket bättre nu. Don’t get me wrong, jag känner verkligen att folk i allmänhet inte tycker om mig. Att de tycker jag är OK på sin höjd, men aldrig gillar mig. Men! Det känns bättre. Jag tror att vädret gör mycket – även om det för tillfället är vinterklimat igen – och att jag kommit in lite bättre på jobbet.

Men till saken.

Såhär är det. Eftersom jag i princip lagt ner bloggen pga för få läsare, för mycket näthat (tjejer kan också näthata – who knew?), och att ingenting händer i mitt liv, så har jag fått upp ögonen för ett annat bloggprojekt. Jag vill skapa en internationell blogg/webbsida om nörderi! Jag tänker mig en sida där jag bloggar om spel, film, nördprylar, samlarsaker, osv. Komplett med en del streaming av spel jag spelar, lite videor, osv. Jag tror att det skulle kunna bli bra och kul.

Och missförstå icke – jag förväntar mig inte miljoner läsare. Jag blir inte nästa Pewdiepie. Men på en internationell sida på engelska kan jag nå ut till så många fler. Även en halvdassig internationell blogg får fler läsare än en hyfsat bra svensk sådan. Jag känner att jag nått vägs ände med att blogga i Sverige. Jag är rätt rolig, ja, men inte tillräckligt radikal och om jag skriver om nåt kontroversiellt kan jag sedan inte ta den obligatoriska kritiken som tillkommer.

Från början tänkte jag mig en nyhetssida om nördiga ämnen, men efter att ha börjat skriva lite inlägg om det insåg jag att… det inte är så kul. Jag brinner inte för att skapa clickbait-inlägg om en stor mängd ämnen när jag själv bara är intresserad av vissa av dem. Så jag har bestämt mig för att skriva mer utifrån min egen synvinkel. Den första stora frågan är om jag borde:

  1. Ändå skapa någon slags nyhetssida, tänk typ kotaku.com, med objektiv information om saker som intresserar mig. Jag tycker förstås att det är roligast att skriva utifrån mig själv, men samtidigt är det kanske dumt att låsa in sig på sig själv. Kanske kan blogg-biten vara en del av nyhetssidan? Jag vet inte.
  2. Fullt ut lansera mig själv som sidans medelpunkt, och blogga om mitt eget liv tillsammans med nörderiet. Jag vill ju börja streama lite spel och sånt, men med denna approach skulle den biten bli väldigt central. Kanske för central?

Och sedan till det andra stora problemet, och det är här det börjar bli löjligt på riktigt. Domännamnet. Det är helt sjukt – jag klarar inte av att välja domännamn, bli nöjd, och sedan köra på det. Jag har funderat från och till angående det här i flera år nu. Flera år! FLERA ÅR!!! Här kommer en liten lista på domännamn jag registrerat bara det senaste året,  för att illustrera sinnessjukdomen.

  • geekcravings.com
  • geekhunger.com
  • geekflame.com
  • hypedig.com
  • hypello.com
  • geekswede.com
  • geekapex.com
  • geekbent.com
  • kekepop.com
  • winhype.com
  • geekwatcher.com
  • manaflare.com
  • geekindeed.com
  • mrwerner.com
  • thewerner.com
  • arcaneflare.com
  • manablast.com
  • hypestrike.com
  • hypegrade.com
  • hypesome.com
  • hypeforge.com

Det här är bara en liten del av den 55 domäner långa listan. 55 domäner på ett år! Det är en sisådär 7000 kr i registreringskostnader och en fullständigt ENORM mängd velande från min sida. Glöm sen inte att varje namn har föregåtts av mycket brainstorming där jag skrivit upp alla domäner jag gillat och sedan valt ut en eller två. För ungefär en tredjedel har jag faktiskt börjat koda sidan, kanske skrivit 1-5 inlägg, och sedan börjat tycka att namnet låter fånigt och gett upp. Repeat.

Och alltså… Jag tror på riktigt att det är nån slags psykisk ohälsa med i bilden. Min veliga och osäkra personlighet hör säkert till saken, men också en känsla av att inte våga binda upp sig. Inte våga släppa allt och bara satsa på något. Och har jag någonsin tyckt något är bra så har jag frågat runt på nätet, fått negativ kritik (vilket kanske t.o.m bara varit trollande från deras sida), och då gett upp. Hela tiden det här med att bry sig så ofantligt mycket om vad andra tycker. Jag vet ju att namnet egentligen är struntsamma. Man kan ta vad som helst! Vad fan är google? Vad fan är flickr? Vad fan är instagram? Men för mig är det nån sorts prägel på perfektionen. Det måste bli ett namn som alla älskar.

Det blir heller inte lättare att hitta ett bra namn när man har det här med semantisk mättnad. För de som inte känner till begreppet: Testa att läsa ordet ”saken”. Upprepa det för dig själv 30 gånger. Saken… Saken… Låter det inte fånigt? Är det svenska? Är ”saken” ens ett riktigt ord?

Så… Ja. Såhär ligger livet till just nu. Jag blir deppig av att jag har många bra idér och ämnen jag vill skriva om, men inte kommer till skott eftersom jag inte lyckas hitta det där namnet som åtminstone har någon liten potential att slå igenom.

Vad tror ni? Vilket av ovanstående namn tycker ni är bra? Har ni något annat bra namn på sidan, eller tips som skulle passa? Kommentera eller maila mig vettja! Det finns risk att jag inte svarar pga mycket jobb, dålig ork, och allmän tankspriddhet just nu – men jag blir superglad för alla som har lust att bolla idéer med mig.

Den där titeln hade kunnat vara clickbait i bästa Aftonhoran-manér, om det inte hade varit så att jag faktiskt känner så. Jag har nog i princip alltid känt så, även om påtagligheten varierar lite.

Först och främst får jag väl säga att det inte gäller alla. Martina tycker om mig. Mamma tycker om mig. Några få arbetskamrater tycker nog att jag är okej att ha som kollega. Sedan finns det några få till som jag antar inte ogillar mig. Folk som har försökt att ha mig i sitt liv på ett eller annat vis; typ bjudit in mig till att ses. Problemet är att jag är så jävla rädd att jag inte ska vara intressant nog att träffa, eller att det ska bli konstig stämning (denna känsla infann sig dock inte när jag gick på dejter; då var det kanske pilskheten över det potentiella liggandet som tog överhanden). Det i kombination med att jag rent generellt är ganska introvert gör att jag liksom… inte vill ses. Och då är det inte konstigt att folk tappar sugen på att försöka.

Men utöver dessa tappra kämpar som trots allt stannar kvar så känner jag, för att komma till saken, att typ ingen tycker om mig. Det har blivit som nån slags psykos eller något. Vissa dagar kan jag knappt tänka på något annat. Jag minns att jag, när jag var kanske 13 år, gick till en kurator hos ungdomsmottagningen. Han sa att det är ganska elakt av mig att, utan att veta, anta att folk inte tycker om mig. Tanken var att jag skulle bli pepp och inse att ”oj, jag vet ju faktiskt inte detta!” men istället blev jag ledsen över att han kallade mig elak. Den där sortens psykologi har aldrig bitit på mig.

Det känns lite som att jag bara ser det negativa. Jag samlar på mig oförrätter, som jag sen bär med mig till de drar ner mig i dyn totalt. Jag kan inte räkna upp så många positiva händelser, trots att de finns, men när det gäller de negativa händelserna så är det inga problem alls.

De tyngsta sakerna är folk som lämnat mig. Jag kommer nog aldrig att komma över att Patrick sa upp bekantskapen för att jag var inne i en djup depression och var väldigt självömkande. Alltså, jag tog nog mycket energi av folk i min närhet, så jag klandrar honom inte. Han var det närmaste en bästis jag haft i vuxen ålder, och det SUGER att han försvann. Han är inte ensam om att ha brutit kontakten, men det är nog det som känns värst. Jag tänker på det minst en gång i veckan.

En annan sak jag tänker mycket på är att det känns som att nästan ingen gillade mig på mitt förra jobb. Under tiden jag jobbade där så trodde jag att de gjorde det, men det har väl så smått visat sig att så inte var fallet. En del av dem vill helt enkelt inte ha kontakt. Min f.d chef vill inte vara vän med mig på Facebook. Hon vill vara vän med alla gamla kollegor utom mig. Andra spenderar varje möjlighet till att tvåla till mig. Bara för att jag är ledsen ibland så torde ju inte det ge folk rätt att på ett hånfullt sätt kommentera mönster de tycker sig se i min personlighet.

Det kan också vara mindre saker. Ibland larvigt små. Men det är saker jag inte har glömt, även om jag skulle vilja. Här har vi ett litet urval, utan inbördes ordning.

  • Min ex-flickväns kompis kommenterade på den här bloggen, och skrev att hennes (exets) nya pojkvän var så grymt mycket bättre än jag, och att hon är så lycklig nu. Det var visserligen sant alltihop, men vem skriver så bara för att såra?
  • Min f.d kollega (en av de få som inte avskytt mig efter jag slutade där), som varit hängiven följare av mig under många år, avföljde mig på twitter och slutade läsa bloggen för att det ”blev för mycket”.
  • Personen som bad mig börja med Twitter avföljde mig där efter nåt år.
  • Jag registrerade mig på ett katt-forum, i hopp om att skaffa vänner. Det backfire:ade ju ganska rejält, så inom några månader tyckte de flesta illa om mig.
  • För många år sedan så skrev min barndomsvän att han trodde att jag var manodepressiv. Det är fan en ganska seriös psykisk sjukdom att slänga sig med. Kort därpå tog han bort mig som vän på Facebook. Jag skickade ett meddelande där jag undrade varför, och han svarade att han tyckte jag lät otrevlig. Jag ursäktade mig men han ville inte lägga till mig igen. Såhär i efterhand saknar jag honom inte för fem öre, han var ett svin redan som 7-åring och är ett svin än idag. Men ändå gör det ont, nånstans i mig.
  • Jag har genom omvägar fått veta att jag är enormt hatad bland ett gammalt community jag hängde på förr. De vänsterfeministgäng som ofta träffas har tydligen suttit och diskuterat vilken antifeministisk gris jag är. Baserat på något blogginlägg eller så.
  • Jag verkar avskräcka folk (tjejer) på mitt jobb. Åtminstone tre gånger har jag haft daglig kontakt med tjejer på andra avdelningar på mitt jobb. I ren vänskaplig ton alltså. Men efter några veckor har de börjat undvika mig. Jag tror att jag avslöjat för mycket känslor eller nåt. Too crazy too fast.
  • I många år hängde jag på PC Gamer-forumet, och blev nån sorts profil där. Sedan var jag inte där på många år, innan jag av en händelse gick in igen och surfade runt. Det visade sig att jag systematiskt blivit förlöljligad under lång tid.

Listan kan göras lång.

Som ni märker verkar inte sociala medier vara min grej, det är ett återkommande tema. Ska man se logiskt på det så är jag kanske lätt att misstolka eftersom min cyniska humor nog inte gör sig så bra på 140 tecken, och små funderingar kan lätt verka vara extrema dödsnazisttankar. Det blir ju lätt inflation i känslor på internet. Man kan liksom inte säga att man ogillar en sak, det måste vara att den saken ska brinna i helvetets eldar i evig tid.

Kanske är jag en sån där som folk helt enkelt inte tycker om, med eller mindre omedvetet. Ibland träffar man ju människor som man direkt känner att man inte går ihop med. Ibland känns det som att de flesta känner så för mig. Jag kanske utstrålar nånting som jag inte märker själv. Jag hoppas inte att min introversion får mig att framstå som att jag inte vill ha vänner, men det är möjligt att det är där skon klämmer. Jag vet inte.

I vilket fall kommer jag inte underfund med vad det är för fel på mig.

Jag var precis nere på det lokala caféet på jobbet, och beställde en Sweet Chili Chicken. Problemet var att det är McDonalds som har dessa. Tjejen förstod inte vad jag pratade om, och även om jag ändrade mig snabbt så var skadan redan skedd.

Bara en liten inblick i det totala förfall som kallas mitt psyke.