Varför blir det alltid såhär? Jag planerar att bege mig nånstans, och börjar klä på mig, men fastnar framför TVn. Alltid bara strumporna på, för det är dem jag börjar med (Intressant Daniel-fakta #49462) för att sen fastna i något. Att klä på mig kan ta flera timmar!

För övrigt undrar jag om någon någonsin har skrivit ordet ”påklädningsprokrastinering” förut.

strumpprokrastinering

Under 2005 bloggade jag på Livejournal; nån sorts bloggportal-föregångare som det såvitt jag vet har gått åt pipan för sen dess. Det här var när jag precis hade blivit dumpad av min första flickvän Clarissa, och jag var totalt patetisk. ”Vadå, du är väl fortfarande patetisk?” tänker ni. Det kan förstås äga sin riktighet, men tro mig – det har varit sju resor värre. Jag läste igenom lite, och det var så att skämskudden åkte upp både en och tjugoen gånger.

Det var ett enormt velande fram och tillbaka, både från min och hennes sida, om hur vi skulle ha det. Skulle vi vara tillsammans eller inte? Skulle hon hänga med sin korpulente snubbe i England eller hänga med sin underviktige snubbe i Sverige (dvs mig)? Till slut, efter typ ett år, bestämde hon väl sig för det förstnämnda, och så var sagan om oss slut.

Till följd av att det verkligen var finito på riktigt bestämde jag mig för att göra en offentlig gest för att sätta punkt och gå vidare. Det var väl egentligen jävligt larvigt, och dessutom olagligt (nu när det är preskriberat kan jag skriva öppet om detta utan att vara orolig för tortyr och fängelse), men jag hade köpt två Bärry-yoghurtar. Finns Bärry ens kvar? Det var en sån där hyfsat stor bägare med lite sylt längst ner, som man kunde röra runt i och blanda det hela. Jag hade fått i uppdrag att köpa yoghurt till lunch inför hennes nästa besök, vilket nu alltså inte blev av. Så den offentliga gesten var att jag tog de där Bärry-bägarna, mitt i natten, och kastade ut dem från balkongen så de exploderade över en närliggande gräsmatta. Sen gick jag in och kände mig otroligt förlöst.

Jag bloggade om det lilla illdådet, och inom 24 timmar hade jag fått en anonym kommentar. ”Här är en liten bild på dramat”, och så en egenfotad bild på yoghurt-liken som låg på marken. Jag tyckte att det var märkligt och lite obehagligt, men tänkte inte så mycket mer på det. Men då började en serie stalking som pågick i flera månader. Det blev allt otrevligare och otrevligare kommentarer. Hela tiden med detaljer som bara fanns med för att jag skulle veta att han/hon/de visste var jag bodde.

Du skulle nog få fler ragg om du inte hade en sån misslyckad frisyr, och om du inte var lönnfet.

och

De där ankorna på din lägenhetsdörr är lite osexiga. Jag tror inte att du får napp lika lätt om du bjuder hem en brud och hon ser dem.

och

Sen skulle det faktiskt vara bra om du hittade nån sysselsättning också, typ jobb eller plugga nånting. Känns det inte lite jobbigt i längden att bo i din morsas lägenhet och på hennes pengar? Det finns en fin arbetsförmedling där i Huddinge centrum som du borde kolla in.

PS. Käka inte på Grekiska Kolgrillen så ofta. Det är dyrt och man blir bara fet. Det är inte så svårt att laga mat hemma.

På grund av det här började jag skriva i en privat dagbok på Helgon.se istället, men blev förföljd även där. Det började komma hem brev i brevlådan, med ungefär samma innehåll. Nån gång knackade det på dörren mitt i natten, och när jag gick ut var det ingen där. Jag är sällan rädd, men det där var obehagligt på riktigt. Så jag skrev ett foruminlägg, där jag sa att jag överväger att polisanmäla. Det verkade ta skruv, för strax kom det ett litet mail från en medlem, där han förklarade att det var han och hans tjejkompis – jag hade alltså TVÅ anonyma stalkers – som var de skyldiga. Han bad om ursäkt och lovade att lämna mig ifred, och det gjorde de.

Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ens ihåg hans ansikte idag. Jag kan mycket väl ha pratat med honom sen dess. Vi kanske är bästisar. Vi kanske ska åka på kryssning tillsammans. Jag vet inte.

Helvete! Mustaschen kliade i mungiporna, som mustascher ofta gör, så jag bestämde mig för att trimma lite. Lite blev alldeles för mycket, så nu ser jag ut som att jag vore Amish.

Oh well. Bara att acceptera verkligheten och gå ut och bygga en lada.

daniel-amish
OBS: Bilden är ett montage
pipandet

Visste ni att kompositören Robert Schumann ständigt hörde samma ton (A5) i huvudet, och till slut blev sinnessjuk? Han hade i och för sig Syfilis… Borde kanske testa mig.

Nu är vi alltså där igen – jag är besatt av ett ljud jag tycker mig höra i lägenheten. Vet inte om jag har nämnt det, men anledningen till att jag flyttade från Bromma började på samma sätt. En vecka när jag var väldigt förkyld började jag plötsligt att höra ett konstigt brummande i huset. Först trodde jag att det var en byggfläkt på vinden, eftersom föreningen höll på med radonsanering. Men efter flera månaders elände var det fortfarande samma sak. Jag frågade på föreningens forum – ingen hörde något liknande. Ingen i min närhet kunde höra det heller. Min morbror, som bodde i närheten, nämnde dock att han hade problem med stora el-luftledningar i närheten, som han kunde höra ett svagt brum av. Och så började ångesten. Elledningar skulle de väl knappast gräva ner nån gång inom överskådlig framtid, så det var bara att flytta till varje pris. Och tre månader senare bodde jag plötsligt i Solna istället.

Missförstå mig rätt – Solna är bättre på nästan alla sätt. Det är mycket större (från 53 till 78 kvadrat), det är nybyggt, fiber på 1 gigabit (både upp och ner!) för en spottstyver, jag har inte en stor väg med konstant biltrafik precis utanför, och det blir inte kokhett på sommaren. Så jag ångrar ingenting. Men faktum kvarstår: Brummandet satt i mitt huvud. Första natten i Solna hörde jag exakt samma brum. Jag accepterade att jag har tinnitus, och slutade där och då att störa mig på det.

Häromnatten började dock nåt nytt djävulskap. Aldrig får man vara glad. Det är ett pipande, eller kanske snarare som ett högt klickande, som hörs. Någonstans i huset. Jag tog tid med iPhonen, och det kommer med EXAKT 43 sekunders intervaller. Efter att ha smugit fram och tillbaka i lägenheten kunde jag konstatera att det inte är jag själv som är den skyldige. Så jag gav mig ut i trapphuset, klockan 23.30, för att försöka lokalisera det hela. I bara strumplästen sprang jag mellan våningsplanen tills jag slutligen fastnade på våningen under. Där lät det högst. Så nu har jag två huvudmisstänkta på plan två. Jag kan inte bestämma vilken dörr det kommer från, men nån av dem är det.

Och vad det är som låter? Förmodligen en brandvarnare som börjar få dåligt batteri. Och lägenhetsinnehavarna är troligen bortresta. Eventuellt döda.

Nu funderar jag på att bryta upp dörren, slå sönder brandvarnaren, och bajsa på deras hallmatta.

Idag märkte jag att mitt favoritband The Birthday Massacre har släppt ett nytt album (remasters av gamla låtar, men ändå). Således bjuder jag på en mysig liten melodi, som jag förvisso avskydde i början men som har växt. Varsågoda!

Jag förväntar mig inte att någon av er gillar det här. Blir mäkta förvånad om ni ens orkar ta er till slutet. Speciellt i den här låten; det är även för mig fysiskt omöjligt att lyssna på de sista 20 sekunderna. Känns som vaxet ska börja rinna ut.

Nu har jag bott i Frösunda i snart ett år. Jag borde ta och filma litegrann från den Wernerska residensen nån dag, men… inte idag. I alla fall: det ligger på östra sidan av Solna, på andra sidan järnvägen. Det tar väl ca 7 minuter att gå till Mall of Scandinavia (fågelvägen tre-fyra, men ingenting är fotgängaranpassat i den här staden). Jag trivs, förutom att jag är fruktansvärt lat och bortklemad att jag tycker att det är jobbigt att gå mer än typ 30 sekunder.

Det absolut störigaste är när jag köpt nånting från utlandet. Då hamnar det i en liten ful butik som heter QuickStar; ett namn som låter som ett jpop-band. Gör det inte det? ”SUPA SUPA QUICKSTARU HAPPY TIME!” tänker jag mig att en energisk presentatör säger i nån gameshow där folk ska bada i neonfärgad gegga.

Idag var jag på QuickStar för att hämta en liten ebay-beställd figur av nörd-karaktär. Solen gassade och jag kom hem helt svettig, och automatiskt arg för att jag fått använda benmusklerna. Jag fattar inte varför allt måste dit! Om jag så har beställt ett knappnålshuvud från USA så hamnar det där borta, trots att det med lätthet går att få in i brevlådan. Varför, PostNord, hatar ni oss Frösundabor?

Disclaimer: Det är PostNords ledning som kan dra åt helvete, inte enskilda brevbärare. Snälla bajsa inte i min post! <3

Det finns två saker i mitt liv som jag… inte ångrar, men jag känner att jag skulle kunna ångra dem längre fram. Eventuellt.

  1. Plugga. Jag fick jobb ganska snart efter gymnasiet, och har sedan hoppat runt bland Sveriges alla teleoperatörer. Så jag har aldrig upplevt studentlivet, mer än när jag följde med till min gamla kompis Robert till KTHs kvarterspub. Han hade skaffat så sjukt många vänner där, deltog i diverse organisationer, och hade gasquer (sittningar) typ jämt. Det var helt enkelt en gemenskap som jag är mäkta avundsjuk på. Och jag vet ju, av kollegor som pluggat, att de får polare för livet.
  2. Bo i USA. Helst i Los Angeles, eller kanske New York. Eller pretty much var som helst där det inte är kallt 8 månader om året. Bara en sån sak som att gå runt i t-shirt året om. Åka runt med bilen. Äta på Taco Bell. Kräkas bakom Taco Bell. Leva The American Dream™!

Men ska man se på det hela nyktert så kanske det bara är Paris-syndromet som spökar. ”Vad är Paris-syndromet, o läromästare Daniel?” undrar ni naturligtvis. Det är en psykisk åkomma där en person hamnar i en djup depression efter att ha åkt till Paris och insett att staden inte alls var vad de trott, efter att ha sett romantiserade bilder av den på TV. Lite så kände jag när jag var där. Det jag såg av Paris var smutsigt och fult, inte alls som i filmerna. Jag fick dock ingen depression, men jag har heller aldrig velat bo där.

Jag tror i alla fall att det är lite Paris-syndromet över känslorna som jag har.

Hade jag börjat plugga nu så hade jag tvingats ge upp ett högavlönat jobb (flera i min grupp har dessutom pluggat i 3-4 år utan någon skillnad i lön), inte kunnat ha kvar lägenheten, och i princip nollställt min karriär. Sen är det ingenting som säger att jag skulle komma med i gemenskapen eller skaffa några vänner där. Jag tycker ju inte ens om fester! Nä, jag hade förmodligen suttit i min 15 kvadrats studentlägenhet, och varit ensam och bitter där istället.

Och sen det här med USA. Är staterna verkligen ett så underbart land som de framställer det i filmernas värld? De gör ett bra jobb med propagandan, så mycket är säkert. De har värmen, så mycket kan jag ge dem. Men de har också naturkatastrofer, extrem brottslighet, sjukvård där man blir skuldsatt för livet om man får cancer, och generellt ett system som mest gynnar de rika. Nä, jag hade förmodligen stått i soppkön med min Welfare-kupong i handen, och varit ensam och bitter där istället.

Ska jag vara ärlig så är det väl mest den där 30-årskrisen igen. Det är helt sjukt; jag är bara 30! Men ändå. Känslan av att livet börjar rinna iväg och att jag vill leva alla möjliga liv på samma gång.