Herregud vilken helvetesresa hem.

Jag har precis jobbat natt två av fem. 20.00 – 07.00, varav jag spenderade de flesta av dessa timmar med att laga förbindelser som folk haft sönder under diverse planerade arbeten. Så nu när jag nu äntligen skulle få gå hem kände jag att det verkligen inte gick att åka kollektivt. Det var, och är fortfarande, en sån där morgon då jag skulle kunna överväga att gå fram och ta stryptag på någon. Av ren irritation över andra människors existens.

Så för allas säkerhet beslutade jag mig för att ta taxi hem. Det brukar alltid bli Taxi Stockholm; mest för att det är det enda namn jag kommer ihåg. Men så tog girigheten över, och jag tänkte att jag kunde spara några spänn på att testa Taxijakt.se istället. De har ju överöst hela internet med sin reklam, så det måste vara bra grejer. Och testa nya grejer är alltid kul. Det brukar alltid bli så bra. Man blir aldrig besviken. Nejdå.

taxijakt2

191 kronor kostade det. Max 20 kronor billigare än vad det annars brukar kosta. Och det här var vad jag fick för det priset:

  • Jag fick vänta 15 minuter trots att det föråldrade webbgränssnittet sa att taxin skulle vara där inom ett par minuter.
  • Taxin stannade åt fel håll, så jag fick gå ut i gatan för att kunna gå in. Att köra fem meter till gick tydligen inte.
  • När jag skulle kliva in behövde taxichauffören först rensa bort sina kläder från passagerarsätet.
  • Chauffören hade själv censurerat sitt efternamn på ID-kortet med tippex.
  • Chauffören förklarade att hon hade missat avfarten och kört fel två gånger, därav väntetiden.
  • Den första tvärniten kom redan vid den första korsningen, efter ca 30 sekunders resa.
  • Det visslade varje gång hon bromsade. Jag kan ingenting om bilar, men det brukar inte vara ett gott tecken.
  • Chauffören var tvungen att använda Google Maps för att kunna hitta, och höll i mobilen med ena handen och ratten med andra.
  • Det ringde i telefonen, varpå chauffören svarade. Hon pratade i någon minut, utan handsfree, medan hon körde på E4:an.
  • Slutligen, som kronan på verket, så körde hon fel igen och gjorde en olaglig U-sväng för att åka tillbaka.
taxijakt
Här kunde jag i realtid se hur taxin åkte åt helt fel håll.

På det stora hela är jag väl mest tacksam över att jag lever överhuvudtaget. Jag fortsätter nog med Taxi Stockholm.

teknikskrap

Här ser vi spelandets första offer. Jag blev fullkomligt tokig och slog sönder hela rummet.

… Okej, det var lögn. Jag slog bara sönder tangentbordet, resten var befintligt skräp som ska slängas så snart tillfälle finns.

(Ser ni vad jag gjorde där? Klassisk psykologi. Först säger man något som är värre än vad det är, för att sen droppa den riktiga bomben. T.ex ”-Vi låg precis med varandra, men jag har AIDS. -VA?! -Lugn, bara gonorré.” (Den har man ju kört några gånger.))

Idag streamade jag lite Heroes of the Storm. ”Vad är Heroes of the Storm?” Det är en MOBA. ”Vad är en MOBA?” Det är ungefär som DOTA. ”Vad är DOTA?” … Ja, och så håller det på. Det är ett daaaaaaaataspel, åkej? Eftersom jag inte bloggat på år och dagar så är det ingen som vet om det, men det har i princip varit det enda datorspel jag lirat de senaste åren.

Streamandet gick över förväntan – vid nåt tillfälle hade jag fyra eller fem tittare! Mestadels en eller två. Men det var kul att nån gjorde det! Dock blev det först lite problem att få igång allting. Jag hade två bekanta som väntade medan jag försökte få allt att fungera; men istället för att fungera blev det bara ett evigt eko, vilket i sin tur bara ledde till ännu mer frustration i den unge Werners sinne.

Till slut fick jag i alla fall fason på grejerna, och spelade några matcher. Vann två, förlorade tre. Den här var nog den roligaste att spela, även om jag vid flera tillfällen var enormt grinig. Förlåt för det; jag är ingen dålig förlorare men det här spelet gör mig stundtals helt tokig.

… Det skulle vara kul om nån faktiskt ser på hela matchen. Jag tvivlar starkt. Säg till i så fall, så vinner ni en kaka.

Jag brukar inte skriva om politik, eftersom jag alltid får så mycket skit då. Men de senaste dagarna har det uppstått en liten komisk situation i Konungariket Sverige, så jag bara måste kommentera det hela.

Bakgrund: Den avdankade f.d Boppers-sångaren (det är väl vad jag förstår nåt slags rockabilly-band av och med gubbar) Peter Jezewski uppträdde på Sverigedemokraternas sommarfestival i Sölvesborg, där han öppet förklarade att han sympatiserar med partiet. Han skulle också medverka i en julshow på hotellet Best Western Gustaf Fröding i Karlstad. Men när de fick veta att Peter var en sån där Sverigedemokrat krävde de en offentlig ursäkt, vilket han vägrade. Så de avbokade alltsammans, vilket Peter enligt egen utsago förlorade en halv miljon kronor på (det låter som ett enormt gage för en julshow i Karlstad, men okej).

Alltså, jag lägger ingen värdering i de olika ståndpunkterna, men jag tycker generellt att man ska få rösta på vilket parti man vill utan repressalier. Samtidigt är SD-frågan lite känslig (årets underdrift), så jag kan förstå att hotellet blir nojiga.

Men till följd av avbokningen har de fått utstå Drevet™. Horder med människor, som antingen är SD:are eller som bara är för åsiktsfrihet, har avbokat sina framtida vistelser på hotellet (och andra hotell med samma ägare). Så nu har hotellet pudlat totalt, och tagit tillbaka allting, bett Peter om ursäkt. Det blir julshow ändå!

… Och vad händer? Drevet™ kommer från andra hållet! Horder med människor från det andra lägret, dvs de som tyckte att det var bra att han kastades ut, börjar istället att avboka sina framtida vistelser på hotellet. Och nu tycker båda sidor att Best Western Gustaf Fröding är patetiska som inte kan stå för vad de tycker. HAHA! Är inte det här – oavsett vilket läger man håller med – ganska lustigt? Damned if you do, and damned if you don’t.

gustaf-froding-hotell
salahddin-gastbloggar

Hej!

Mitt namn är egentligen Snose, men ni känner mig som Mahatabuddin Salahuddin. Jag har fyra ben samt svans, och är anställd som sällskapskatt hos Daniel. Nu är det nio år som står på CV:t, och i morse kände jag att det var en sån där dag då jag ville ge tillbaka lite av all den kärlek jag fått genom åren.

Men hur gör man det när man inte har egna pengar att köpa Lego för? Jag menar, ser det ut som att det finns fickor i den här dräkten eller (och aktieportföljen vill jag ju inte röra nu när det går så bra för Fingerprints B-aktie)? Jo, man ger bort lite av det absolut värdefullaste man har: Mat!

Kruxet är att man aldrig vet vad de blandar i Whiskasen nu för tiden. Det kan ju vara benmjöl och mjältbrand och allt möjligt. Så för att säkerställa att maten inte var förgiftad provsmakade jag först allting, för att sen leverera den – färdigtuggad och allt! Det gick väl nån halvtimme innan jag kände att allt var grönt och jag kunde skrida till verket. Först ställde jag mig bredvid sängen där han låg och sov, och började att klucka för att signalera att presenten var nära förestående. Han vaknade med ett vrål av tacksamhet, och höll sen kärleksfullt i mig medan jag placerade tre uppkastningar på parkettgolvet. Vid den fjärde och avslutande spyan slet jag mig loss och la den istället över en väska. Jag ville nämligen visa hur bra läder går ihop med kattmatsbrunt.

Jag tycker på det stora hela att Daniel verkar ha uppskattat gesten. Nu ska jag sova en stund medan han roar sig med gåvorna.

Vi ses!

Ett: Det här kanske en del av er inte bryr er ett dyft om, men jag känner att jag behöver skriva det för att inte glömma bort det så fort jag känner mig lite blogg-bortglömd: Idag sa Mikael Sol att han läser min blogg. Eller nä, han sa att han såg att jag börjat blogga igen, vilket torde innebära att han läser den. Jag vet aldrig hur seriös den mannen är, men om han nu läser den någotsånär regelbundet så… är det stort. Han är nog det närmaste jag kommer idoldyrkan av icke-sexuell karaktär.

Två: Jag tänkte ladda upp en video där jag framför diverse låtar via handfjärt. Men datorn hängde sig så, så det kan ni ju känna er blåsta på. Hoppas ni gråter nu!

De senaste två dagarna har jag varit på ett himla hemmafixarhumör. Tänk den som hade semester och sån här energi jämt! Nu är det bara fem dagar kvar av min, så sen lär jag väl återgå till att vara en Slö Salkow. Bloggen kommer jag dock inte låta dö igen; tvärt om lär det väl bli en massa trams från när jag jobbar natt. Förutsatt att inte det största nätverkshaveriet i mannaminne inträffar.

tv-kabellist

Igår tog jag tillfället i akt och begav mig till Clas Ohlson i Mall of Scandinavia. Där inhandlades först och främst en kabellist att ha under TVn. Jag har tänkt att skaffa en länge, men det var först när jag la upp bilden på mina väloljade ben som jag insåg hur fult det var utan. Så två meter list fick det bli, även om jag bara behövde 30 cm. Jag såg ut som en stavhoppare när jag gick hem.

Om jag nu får säga det själv så tycker jag att det blev awesome. Att så lite kan göra så mycket!

multiverktyg

Sen köpte jag ett multiverktyg för att äntligen ta itu med de där förbannade skruvarna i taket. Jag frågade en Clas Ohlson-person om råd. Han var grymt trevlig, men hade två tårar tatuerade i ögonvrån. Betyder inte det att man har mördat någon? Någon gånger två i detta fall? Jag tänkte att det var bäst att hålla låg profil, så jag lät bli att börja skrika och välta alla hyllor i affären.

Det blev en Cotech, Clas Ohlsons egna superexlusiva märke. Hantverkarna blev gröna av avund eftersom alla ville få äran att köra en äkta Cotech, åtminstone en gång i livet. Men jag gick girigt hem med min, och började såga av den första skruven. Eftersom jag tillhör det manliga släktet så läste jag givetvis inte instruktionsboken. Det ledde till att jag inte hade satt fast munstycket ordentligt. Det ledde i sin tur till att munstycket och rotorbladet flög iväg längst vardagsrummet. JAG KUNDE HA DÖTT!!!

talibandaniel

Så därför insåg jag ganska snart att jag skulle behöva nåt skydd om tanken var att överleva mer än tio minuter. Skyddsglasögon hade jag faktiskt redan, men… inte så mycket mer. Så i brist på annat fick det bli en halsduk omsorgsfullt virad kring skallen. Wallah!

Problemet var väl bara att det blev så IN i helvete varmt i den koja jag hade byggt till mig själv. Glasögonen började imma och svetten lackade i pannan. Arg blev jag också; det blir jag av nån anledning alltid när jag svettas. När jag t.ex bygger IKEA-möbler brukar det allt som oftast bli så att jag nån gång under bygget klär av mig naken, arg som ett bi.

bultar-i-taket-borta

Efter den första skruven var av gick dock det mesta som på räls, och vips var alla av. Lite slipande och spacklande senare kände jag mig väl relativt nöjd. Inte helt hundraprocentigt, men om några dagar ska jag väl slänga på ett lager spackel till, så blir det nog finemang.

Martin Timell, släng dig i grovsoprummet! TV4, det är bara att höra av er om ni behöver en konsult att kalla in i särskilt svåra byggen.

Ibland anar jag att jag är BEROENDE av att ändra designen på den här bloggen. Det är nästan roligare än att skriva inlägg. Nästan. Genom åren har jag blivit en jävla mästare på CSS, så det finns något mycket tillfredsställande med att börja med en liten Tabula rasa och sen långsamt flytta saker på rätt plats.

Så till frågan: Vad tycker ni, kära läsare? Ska jag satsa på att ha bloggen som den är nu – med en inläggskolumn och en sidebar med en massa skräp som jag egentligen inte behöver ha där. ELLER… ska jag satsa på en mer stilren design, med en stor kolumn?