Nyckelord

white trash

Besöker

Det händer ganska mycket på det lokala kebabstället, har jag märkt. Idag var jag där och skulle beställa. ”Kebabtallrik eh?” sa gubben innan jag hunnit säga något. Jag nickade skamset innan jag gick och satte mig.

Under tiden hamnade blicken på två barn, typ tre år styck. Det var inte så konstigt, eftersom ungarna sprang fram och tillbaka i restaurangen, fullkomligt sprängfyllda av energi. Allt till öronbedövande skrik och gap. Att inte någon av kebabgubbarna sa till går över mitt förstånd, och att inte föräldrarna gjorde det går över mitt förstånd ännu mer. Istället satt white trash-mamman och white trash-pappan där och bara tittade på.

Jag vände mig om och tittade på dem, med en så irriterad uppsyn jag kunde få till. De märkte mig inte, så jag får jobba lite på den. Till slut skulle de i alla fall gå, och då började white trash-pappan larva sig. ”Akta så ni inte får stanna hos den här killen” sa han, och pekade på mig. Barnen såg vettskrämda ut, och plötsligt hade jag förvandlats till 2000-talets pepparkakshus-häxa.

Han slutade inte heller. ”Vill du sitta barnvakt?” frågade han med ett flin. ”Nej” svarade jag, med en ton som så hundraprocentigt signalerade att jag äcklades av hans bråkiga skitungar. Han skrockade lite, och sen gick de.

Nu får ni vara stolta över mig, allihopa.

Idag var jag på McDonalds. Även kallat Gyllene Måsen. Eller McRomance. Där inhandlades två cheeseburgare och en fanta utan is (som i vanlig ordning blev MED is eftersom de i kassan inte förstår svenska).

När jag betalat och stod och väntade på min andra burgare, som skulle ta några minuter extra (vilket blev 10 minuter eftersom de i köket inte förstår hastighet), så uppmärksammade jag en kvinna på en sisådär 30 år. En riktig white trash-människa, kraftigt överviktig och med glasögon tjocka som flaskbottnar. Hon stod och tog ketchup och sugrör och sånt. Så tog hon några servetter, men drog med sig tre stycken till, som vackert föll ut över golvet. Hon gick därifrån, och lät det ligga.

Då tittade jag henne i ögonen. Våra blickar möttes. Sen tittade jag på servetterna. Sen tittade jag på henne igen. Hon såg alltihopa, och tittade sedan på servetterna på golvet. Efter att ha fått synlig ångest i några sekunder började hon att sopa servetterna åt sidan, med ena foten. Hon plockade visserligen inte upp dem, men jag kände att det var en liten vinst ändå. Min bistra uppsyn hade fått henne att göra något för naturen.

Vackert.