Nyckelord

Webhallen

Besöker

I natt drömde jag att Final Fantasy 15 skulle släppas. Eftersom den spelserien är bland det bästa jag vet i det här livet så var det här i princip en våt dröm.

Jag hade förbokat spelet hos Webhallen, och åkte till deras lokaler på Sveavägen för att hämta ut spelet. Väl där hade de gjort om hela butiken till en stor VIP-lounge, med svarta skinnsoffor längsmed väggarna. I en av sofforna väntade mina två spel jag bokat, Final Fantasy 13 och Smash Bros Brawl (bägge släpptes för många år sen). I drömmen var dessa spel korrekta så jag reflekterade inte vidare. Spelen var placerade i en plastkasse, ungefär som när man beställt tax-free på flyget. Det var bara det att min påse var tom.

Jag skulle precis fråga personalen vad som stod på när jag plötsligt fick ett samtal. Mannen i luren frågade var han kommit, varpå jag instinktivt kände att den jag pratade med var samma person som rövat bort mina spel. Jag svarade ”Magnus” och spelförövaren slängde på luren.

Butiken började släcka ner för att stänga, och panik började nu infinna sig hos mig. Det var fredag, och jag ville hem och spela. Jag mer eller mindre bad på mina knän om att få följa med in på lagret och titta efter mitt spel. Killen med Webhallens kvällspass gick med på det hela och vi gick in bakom disken, förbi fikarum och ner för trappor. Han öppnade de låsta hyllorna längs lagerväggarna, och det visade sig att allt var gjort av Lego. Dock inget spel någonstans.

Ungefär här dubbelkollade jag min order i mobilen, och det visade sig att jag hade beställt spelet till fel ställe. ”Norsborg” stod det i displayen. Jag smög iväg, och någonstans där vaknade jag, förundrad över hur mina tankegångar går när jag sover.

Idag, kära vänner, är jag INTE på gott humör.

Dagen har väl varit helt okej, men jag förvandlades till mitt hulk-alter ego när jag skulle gå på posten efter jobbet. Det är då jag blir en ung ilsken man, och inte riktigt känner igen mig själv. Det är då jag går lös på min omgivning, och släpper all den där hemska ilskan fri.

För det första hade jag grundat lite med att sova på pendeltåget, så jag var nyvaken och irriterad när jag klev av och påbörjade färden mot posten. Varenda människa tycktes vilja gå framför fötterna när jag gick, som en hemlig agenda dikterad från den hemliga underjordiska verksamhet som existerar enbart för att göra mitt liv så irriterande som möjligt.

När jag väl kom fram till posten tog jag upp telefonen, meddelande mitt fyrsiffriga paket-ID, och berättade sedan att paketet ska skickas tillbaka eftersom jag annullerat köpet. Jag beställde nämligen en ny webbkamera på lördagen, avbeställde den på söndagen (på grund av att den inte fungerar med mac – det lär bli macköp relativt snart), men likförbannat hade de skickat paketet på måndagen. Blir nästan arg bara av att tänka på det hela.

När tjejen i kassan hämtat mitt paket var det den mest diskreta avsändare jag någonsin sett. Jag köpte kameran från Pixmania.se men kartongen var helt omärkt och med en mumbo-jumbo-avsändare. Inte direkt som Webhallen, som klistrar polistejp med sin logo över hela paketet. Då vet man åtminstone varifrån det kommer. Men nu visste jag alltså inte vad det var i, och eftersom jag köper en del småsaker på ebay och liknande så kunde det vara i princip vad som helst.

”Alltså, jag vet inte vad det är för nånting”, sa jag och visade upp lika delar frustration och förvirring. Under några sekunder övervägde jag att helt enkelt öppna paketet, men då hade det inte gått att skicka tillbaka. Dessutom kanske det hade varit något helkonstigt sexhjälpmedel jag beställt under någon kåt-dimma och sedan glömt bort när nyktrat till. Så jag lät bli.

”Jag vet inte vad det är…” sa jag igen, medan gubben bakom började harkla sig och skruva på kroppen för att tydligt signalera att jag slösade hans alltför värdefulla tid. ”Nej… Det vet ju inte jag heller” sa kassörskan, vilket jag i min irritation upplevde som hånfullt. Vid det här laget kändes hela kroppen som den kokade av pinsamhet. Varför vet jag inte ens. Till slut bad jag ändå kassörskan att skicka tillbaka skiten, medan jag ilsket gick därifrån. Ett par glåpord åt den stressade farbrorn bakom mig hann jag även yttra. Förhoppningsvis inget han hörde.

Jag ville ju inte skicka tillbaka något jag inte visste var det var, så jag ställde mig bredvid en trave ölburkar, och försökte desperat hitta mitt bekräftelsemail från Pixmania. Hjärnan fungerade dock inte, eftersom jag är världssämst på att hantera stress, så jag fann mig med att öppna och stänga mail-appen några gånger.

Då blev jag så arg att jag bet mig själv i handen. Så nu har jag två fina tandrader formade som en ring vid ena tummen.

Efter en stunds letande hittade jag slutligen mailet, och kunde bekräfta att paket IDt hade samma sista siffror som kollinumret. Det var rätt paket. Ilskan hade dock ännu inte lagt sig, så jag fullständigt klampade därifrån. Jag var ett ”DUMMA MAMMA!” från att kunna kallas Lotta på Bråkmakargatan.

Nu sitter jag här och tröstäter potatissallad. Ibland hatar jag mitt liv lite.

Jag råkade se att Webhallen har börjat sälja knästrumpor med motiv från Diablo 3. I egenskap av nörd kände jag spontant att den flicka som har sådana ganska troligt skulle få mig på fall.

Sen insåg jag att jag spenderat en lång stund med att googla på bilder på knästrumpor.

Jag har aldrig känt mig så pervers fö… Äh, det var inget.