Nyckelord

vänner

Besöker

Den där härliga känslan av att vara utanför, nu igen. ”Hur många blir vi på lördag?” frågas det runt på jobbet. ”Lördag? Vadå lördag?” tänker jag. En tillställning jag inte är inbjuden till, så mycket står klart. Jag försöker slå bort tankarna genom att intala mig själv att det förmodligen är en väldigt liten grupp som ska hitta på något. Men nä, en sisådär 20 pers ska det bli. Jahapp.

Den senaste privata fest som jag blev inbjuden till var nog Annika Schmitts, i femman. Så ska vi se en tidslinje över min popularitet kan vi säga att det började efter det.

Känslan av att inte vara omtyckt består. Jag vet inte riktigt varför, men jag lyckas aldrig komma någon nära.

Den här helgen har jag spelat ett nytt rollspel till 3DS, vid namn Bravely Default: Flying Fairy. Ja, det låter extremt homo-flamboyant, men det är kul!

Grejen är bara att spelet innehåller en del sociala saker. Man kan lägga till ens vänner som också äger spelet, och på så sätt hjälpa varann till extra förmågor etc etc. Och… några såna har ju inte jag. Därför förbarmar sig spelet över mig, och skickar inbjudningar från bottar. BOTTAR! Haha! FÖRNEDRINGEN i det.

Äh, struntsamma. Jag behöver inga vänner, jag har mina bottar! De är starka och kan stjäla saker (se nedan)! I DON’T NEED YOU! *grinar i smyg*

buddybot

everybody-hates-meOkej, hur ska man tolka det när gamla skolkompisar plötsligt tar bort en som vän från Facebook utan ett ord? När de fortfarande är vän med 20 gemensamma vänner från den tiden? Men inte mig. De har alltså tagit bort endast mig.

Detta har hänt mig säkert fem gånger nu, och det är ändå bara de gånger jag har märkt.

Jag förstår inte riktigt varför. Jag tycker att jag är trevlig och snäll, och inte helt utan humor heller. Det torde väl räcka för att folk åtminstone inte ska tänka ”den där jäveln måste bort från min lista”? Men ändå så har jag en konstant känsla av att folk i allmänhet stör sig på mig, att jag är en sån där person man inte riktigt orkar med utan att man vet var skon klämmer.

Eller så har jag bara gammal hederlig låg-självkänsla-paranoia. Eller så ska man kanske inte bry sig så mycket hela tiden? Men ibland är det svårt, kära barn.

(PS. Detta är alltså inte fråga om något tyck-synd-om-mig-inlägg, utan det är bara ett litet fenomen som jag uppmärksammat och då undrar jag givetvis varför folk tar bort mig men inte någon annan.

Jag är inte deprimerad. Se, jag bifogar en smiley för att visa detta: :D)

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.

Märklig situation. Jag tittade på ett Vänner-avsnitt på femman. Ross skulle bli pappa för första gången (det var ett tidigt avsnitt), och gick runt med en personsökare som skulle pipa när det var dags.

Jag fortsatte titta, och inom kort började sökaren att högljutt att pipa, varpå Ross uppspelt proklamerade att det hade börjat. Serien bytte scen, men pipandet slutade inte. Jag förstod ingenting. ”Satan vad den piper högt” tänkte jag. Sen insåg jag att det var min egen timer som pep, eftersom pizzan jag tio minuter tidigare stoppat i ugnen nu var färdig.

Jag håller förmodligen på att bli senil.

De senaste två dagarna har jag träffat några internetvänner. Igår träffade jag den första, och vi skrattade åt dålig porr tillsammans. Ni vet, sånt som man brukar göra första gången man träffas. Mucho trevligt var det iaf.

Sen idag träffade jag den andra. Hon krängde mobilabonnemang nere i affären, så jag svängde förbi och sa hej. Mucho trevligt det med.

Idag har jag ganska tråkigt, så jag bestämde mig för att bygga lite byggmodeller. Bilder kommer. Ni kan knappt bärga er, eller hur?