Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.