Nyckelord

twitter

Besöker

Jag såg en tjej på ett community, och tyckte att jag kände igen henne.

Daniel: Var känner jag igen dig från?
Tjejen: Twitter kanske.
Daniel: Ja! Där har vi det! Så, har jag gjort bort mig sen tidigare där, eller är det lönt att säga hej? 😀

Inget svar. Haha! Hahaha! Hehe… hrrm… heh… *grinar*

Fattade ni rubriken? En aff? Enough? Svenska? Engelska? Hihi! *ler* *busig* *fnissar* *osv*

Eh. Ja. Okej. Det senaste dygnet har varit ganska jobbigt. Jag har blivit kallad kvinnohatare och kvinnoföraktare av människor som inte har en aning om vad de pratar om. Det har kommit rena elakheter från typ trettiotvå olika håll. Så nu vill jag försvara mig.

När jag publicerade mitt förra inlägg så var det enda syftet att berätta om mina känslor och hur jag mår. Jag har alltid haft en kärlekslängtan som förmodligen inte är särskilt hälsosam. Jag vet inte om jag har haft särskilt svårt att skaffa tjejer egentligen, men det har alltid känts så eftersom jag uppfattat perioder av singelskap som längre och mer händelselösa än de nog varit.

När jag känt så har det varit väldigt lätt att känna sig enormt ensam, vilket i sin tur har lett till vissa stunder av bitterhet och irritation över ditt och datt. Och jag har något sorts kompulsivt beteende i att jag måste låta världen få veta hela tiden. Kalla det verbal diarré vid missnöje, eller nåt.

Sedan fann jag Twitter, och tyckte det var jäkligt spännande. Även där lyste missnöjet igenom de stunder jag kände så. Problemet med Twitter är dock att man inte kan förklara sig. Man har 140 tecken på sig, och ett klassiskt tweet består av en kort och rapp kommentar, ofta smått elak. Typ ”Ser på Skavlan. Kräks.” eller ”Gud, var är Lasse Kronérs hårlinje någonstans?”. Det finns inte utrymme till att vara politiskt korrekt.

Vad jag inte räknat med var att Twitter är en högborg för feminister och anti-rasister. Och det är absolut inget dåligt, men det finns ibland en ganska obehaglig ”är du inte med oss så är du emot oss”-känsla. Tycker man inte likadant så blir man direkt placerad i ett fack och spottad på. Alla är naturligtvis inte så, men det är en speciell gemenskap för likatyckande på Twitter. Och jag har flera gånger försvarat de som, enligt mig, felaktigt blivit placerade i dessa fack. Exempelvis att ALLA som röstar på Sverigedemokraterna automatiskt är rasister eller att ALLA som inte öppet kallar sig feminister automatiskt är anti-feminister. Det är inte så, och folk är väldigt snabba på att kategorisera andra människor. Precis som att jag själv har blivit kategoriserad som anti-feminist med unkna värderingar bara för att jag skrivit kritiska inlägg om fenomen som ”Vita kränkta män” (som vid ett tillfälle hånade en kille som skrivit en insändare där han beklagade över att tjejer är så kräsna nu för tiden – och ja, det var väl lite generaliserande, men jag tycker att det var fel att låta honom utstå offentligt bashande för det).

Hur som helst. Jag är väl känslig, men jag blir genuint ledsen av att bli kallad dessa saker av anonyma människor som inte ens känner mig. De har placerat mig i negativa fack enbart beroende på några tweets och några blogginlägg (som för det mesta varit ett försök till humor, och i vissa fall varit skrivna för flera år sedan – även jag har utvecklats sen dess, jag gillar t.ex ordet ”hen” nu till skillnad från för ett halvår sen då jag tyckte det var rent trams).

Ingen behöver gilla den här bloggen, men var inte så snabba på att döma mig som person. Att jobba för feminism (och anti-rasism) är en självklarhet, men jag klarar inte av att vara politiskt korrekt i precis allt jag skriver. Jag är inte perfekt. Skriver jag ibland något som kan tolkas som att jag generaliserar, är sexistisk eller nånting annat dåligt så är det förmodligen bara på grund av att jag inte tänkt efter, inte för att jag hatar kvinnor och är en allmänt ond människa. Ska bloggen bli 100% PK så måste jag anställa ett team av korrekturläsare. Det funkar inte. Jag är jag, och jag har sunda värderingar om det mesta, tro det eller ej.

Så, vad gör vi för att det här inte ska hända igen?

Jag har skapat en ny blogg på hemlig ort, där jag kommer att fortsätta skriva småbittra saker om jag känner för det. Nej, det är ingen fristad för flashback:ig anti-feminism, för sådana värderingar har jag som sagt inte. Det kommer att vara en blogg som fokuserar på humor, precis som den här gör (förutom nu på sistone då det blivit en del psykisk ohälsa – jag ska bättra mig). Men jag behöver få ha möjlighet att ventilera sådant som ibland kan tolkas som bittert och cyniskt. Då bloggar jag det där, och inte här.

Kram.

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.

Jag är ledsen. Jag svor på att inte skriva fler genusperspektivifierade inlägg, men nu är jag rädd att jag måste skriva nånting kontroversiellt igen. Jag bara måste.

Idag såg jag följande på Twitter:

”Ursäkta, jag har följt efter dig ett tag nu, du är så himla snygg,
vill du hitta på något nån gång?” Eh, nej tack STALKER?!

Och jag ska inte på något sätt säga att alla tjejer beter sig såhär, eller att personen som skrev det är en manifestation av ren ondska. Men detta tweet visar exempel på en mentalitet som MÅNGA – enligt min erfarenhet – tjejer har. En mentalitet som säger att alla som raggar på en, om de inte passar i galoscherna på ett eller annat sätt, automatiskt är äckliga och värda spott och spe. De är liksom bara jobbiga människor som är ”i vägen”.

Här var det någon som hade följt efter tjejen i tio minuter, på en offentlig plats. Sen hade han gått fram, sagt att han tycker att hon är snygg, och bjudit på dejt. Absolut, ett väldigt märkligt och lite obehagligt beteende. Men vadå? Sen när har folk börjat bete sig logiskt när de ser någon de är intresserade av? Han gjorde ju ingenting annat som fick henne att känna sig otrygg. Han tog inte på henne. Han trakasserade henne inte.

Jag kan förstå att det är störande att bli raggad på när man vill vara ifred. Men ni allmänt snygga tjejer som ofta har det här problemet: Det ger er ingen rätt att behandla de som raggar som skit! Kränker en kille er på något sätt, då får ni göra vad ni vill. Men att vara elak och förnedra någon bara för att han raggar på er på ett lite taffligt sätt, det är bara vidrigt beteende.

Jag har aldrig vågat gå fram till någon och säga att jag tycker hen är snygg. Om jag en dag skulle ta mod till mig, och jag fick en sådan kommentar tillbaka, då skulle jag nog aldrig våga igen. Jag VET att jag är partisk när det gäller det här ämnet, men det är tjejer som det här som gör mig rädd att ens försöka.