Nyckelord

tv

Besöker

Jag kom att tänka på en sak. I alla humorprogram på TV, typ Americas funniest home videos, så filmar de alltid publiken. Och då sitter nästan alla med öppen mun och bara tokskrattar. De ser helt sjukt fåniga ut. Jag menar, SÅ fruktansvärt roligt kan det väl inte vara?

… Eller är det bara jag som har dålig humor? Måste bara kolla med er. Sitter ni och tokskrattar rakt ut åt såna program?

Ikväll sitter jag och tittar på ”Sixten”. Minns ni den? Det gör jag.  Den såg jag på bio någon gång på 90-talet, som del av ett kalas hos en klasskamrat som hette Calle. Tror jag. Samma kväll hittade jag en bild på Cindy Crawford i en tidning, som jag genast satte upp på väggen. Ja jisses…

Idag lagade jag tacos förresten. Lite olivolja (denna jädra olivolja alltså; den förföljer mig!) skvätte, och jag brände mig som själva hin håle på ena handen. Tyck synd om mig!

Vad fint det var på ”How I met your mother” idag.

– Okay… I’m gonna say something out loud that I’ve been doing a pretty good job of not saying out loud lately. What you and Tony have, what I thought for a second you and I had, what I know Marshall and Lily have… I want that. I do. I keep waiting for it to happen, I keep waiting for it to happen, and… I guess I’m just… I’m tired of waiting. And that is all I’m going to say on that subject.

– You know, I once talked my way out of a speeding ticket.

– Really?

– I was heading upstate to my parent’s house, doing like 90 on this country road, and I got pulled over. So this cop gets out of his car, and he kind of swaggers on over, and he’s like ”young lady, I’ve been waiting for you all day.” So I look up on him, and I say: ”I’m so sorry officer, I got here as fast as I could.”

– Haha, for real?

– No. A little joke. I know that you’re tired of waiting, and you may have to wait a little while more, but… She’s on her way, Ted. And she’s getting here as fast as she can.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind på TV nu. Den såg jag på min första dejt med min första tjej. Haha, minnen! Jag har inte riktigt gillat filmen sen dess. Hon tog lång tid att komma över, och jag spenderade lång tid med att undvika allt som påminde mig om henne. Efter det antar jag att jag bara… fortsatt att undvika den filmen, utan att egentligen veta varför.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den nu. Jag tycker att det är en liten film om ensamhet. Två ensamma människor som träffar varann av en slump. Egentligen passar de så bra ihop, men av olika anledningar fungerar det inte. Då bestämmer de sig för att sudda ut alla minnen av varann. Lite hemskt faktiskt.

Nu ska jag se den iaf. Det är hög tid.

Håna: Jamen det är ju alldeles vansinnigt, det är ju sinnessjukt! Jag ska alltså inte kunna åka bort en enda jävla helg, utan att det ska bli på det här sättet? Ska det va såhär?!

Mamma: *öppnar ytterdörren* Inte alls! Åk du bara. Strunt samma om jag får en attack i helgen, för det är det du vill. Se så! Bengtsson väntar!

Håna: *springer och stänger dörren igen* Jag ska aldrig åka härifrån. Jag stannar här tills jag ruttnar, tills jag möglar ihjäl! Är det så du vill ha det?!

Mamma: Försvinn… Försvinn ur mitt liv!

Håna: Aldrig… Mamma…!

Underbar scen! Sonen Håna (ja, han heter så) har lovat att passa mammas hund, men tvingas avboka detta då han ska följa med en kvinna till hennes sommarställe över helgen.

Den som vet vilken film detta är vinner en kaka!

Dåligt bloggande på sistone. Jag ska skärpa mig.

Ikväll ska jag se på Let’s dance i min ensamhet. Kanske lagar jag tacos. Kanske handlar jag en El Nacho Grande-meny med nachos och guacamole. Kanske tröstäter jag en rå falukorv. Jag får se vad kvällen har att erbjuda.