Nyckelord

träning

Besöker
... Vadå?
… Vadå?

Ja, faktiskt! Jag tränar minst en gång i veckan, oftast på helgen. Tycker mig se lite resultat, men det kan vara inbillning.

Något som däremot är svårt är att träna efter jobbet. Jag har valt pass där jag slutar tidigt, men… det går inte. Om jag äter mat innan så mår jag illa. Om jag inte äter mat innan så känner jag mig svimfärdig. Pest eller kolera; det går inte att träna i något tillstånd.

Helst av allt skulle jag vilja träna på morgonen. Utan att (ännu) ha förvandlats till en sån där kille som går i linne året runt, oljar in sig, och står och spänner sig i timmar framför spegeln, så kan jag erkänna att det är bland den bästa känslan som finns. Man får sån energi! En timme innan frukost på morgonen, sen är man pigg hela dagen. Stor skillnad från vanliga vakna-klockan-tio-och-vara-småseg-hela-dagen-dagar.

… Träningsinlägg var väl för övrigt det sista jag trodde att jag skulle skriva på den här bloggen. Känner mig så äckligt hurtig. Som en reklam. Testa min Ultrapowerfecespower-diet NU! Jag är inte bara tandläkare; jag är mamma också. Vitaepro funkar för mig, eftersom jag är dum i huvudet! 😀

I morse var jag och tränade igen. Jag har ju som bekant vissa socialfobiska tendenser, och även om det är tusen gånger bättre än för några år sen, och blir bättre varje dag, så finns det till viss del kvar. Jag vill helst inte träna bland mycket folk; det allra bästa är att vara helt själv på gymmet.

Men idag märkte jag hur den delen i princip är borta, och är ersatt med en annan typ av ångest. Jag vågar inte ta i, eftersom jag av nån anledning tror att jag ska dö. Alltså, att jag ska ta i så hårt att jag spräcker ett blodkärl i hjärnan och tvärdör. Att jag ska ha ett medfött s k aneurysm, och dö knall fall mitt i bröstpressen. Idag blev jag helt snurrig efter några hårda set. Det knepiga är ju att man inte vet om det är ångest, naturlig trötthet eller om jag helt enkelt är en hårsmån från liemannen.

Undrar hur man blir av med detta. Det är ju inte direkt en logisk rädsla där en av tio gymmare drabbas. Snarare en på typ tio miljoner. Men det är klart som fanken att jag ska vara den personen!

Herre-jävla-gud vad mina armar är förstörda. Vet inte om det beror på att jag tränade hårt eller för att jag helt enkelt är extremt otränad, men idag kan jag knappt böja ut armarna utan att det gör SVINont. Vi talar inte lite träningsvärk utan det GÅR knappt! Jag går omkring med armarna som om jag spelar rugby! Eller som att jag vill ha ”chicken tonight”! Och imorrn är det dags igen.

Idag, kära vänner, var jag på gymmet. Ja, ni läste rätt! PÅ GYMMET! Och då pratar vi alltså gymmet som i det där stället där man tränar sin lekamen.

Jag var dock tvungen att ta ledigt hela veckan för att det skulle klaffa. Jag känner mig själv, om jag ska börja träna så kommer det inte att ske på kvällar efter jobbet. Åtminstone inte i början. Så nu kör jag hårt denna vecka, så blir det förhoppningsvis ”bara” att fortsätta sen. Den som lever får se hur det går. Idag tog jag i alla fall ut mig rejält; det är förmodligen en bra grej att knappt orka lyfta en läskburk.

DESSUTOM! Elgiganten kör sin ökända kampanj ”Cykeln på köpet” just nu. Jag anade ju att man skulle behöva köpa en 4K-HD-TV på 300″ för att erbjudandet skulle gälla, men döm om min förvåning när man kunde köpa en liten kompaktkamera för 1600 spänn. Jag köpte en sån, och ska sen sälja den på Tradera (eller till min mor), och vips har cykeln kostat max 500 spänn. Så nu ska jag alltså börja cykla också.

Herregud; allt på en gång! Hur ska det här gå? Jag kommer ju bli värsta träningsnarkomanen, stå och flexa musklerna i spegeln och instagramma med hashtagen #aldrigvila. Hujedamig.

Igår var jag på gymmet, för andra gången på typ tio år. Det blev ett ganska kort pass även denna gång, eftersom det var jobbigt även psykiskt. Jag är ju rätt ovan vid att vara trött på det där sättet, och min instabila hjärna misstolkar det som att jag är sjuk och/eller att jag ska kräkas. Då blir det ganska påfrestande. Men jag körde tills jag inte orkade lyfta armarna något mer, så det gjorde säkert nån nytta.

Den här sociala ångest-prylen förtar ju ganska mycket av lusten att gå och träna, men jag tänker inte ge upp. Det får kännas som att jag ska dö varenda jävla gång, jag tänker göra det här.

Idag blev det den här middagen förresten. Kycklinggryta med franska örter, morot och champinjoner. Egentligen skulle det ha varit en annan sås men den var slut, så jag körde på ett beprövat koncept. Morötterna funkade halvdant men på gott på det stora hela! FYRA SOLAR!

6d8d6b5831cb11e388e422000a1fb6e3_8

… att gå och träna kan jag säga IN YOUR FACE! Idag gjorde jag nämligen min mycket skakiga debut på gymmet. Kände mig lite som Bambi på hal is när jag låste in mina prylar, ägnade 10 minuter att försöka förstå hur man programmerade sitt kodhänglås, och sen gick ut till den ENORMA hallen med träningsapparater.

Jag kan ju liksom inte sånt här, så jag gick mest runt och inspekterade vad det fanns för maskiner. Testade några stycken. Kände på några vikter. Jag försökte nog mest att komma över den smått sociala fobin. Det fanns en del töser där också, men jag undvek ögonkontakt till varje pris, av nån sorts skam för min fysiska ofithet och min totala nybörjarutstrålning till hela grejen.

Men jag är på gång i alla fall. Jag är på gång!

… Och jag har fortfarande inte druckit läsk. Inte ens en ynka 33-centiliters burk. Nu blir ni impade va? Kanske blir det nånting ikväll dock; jag har bestämt mig för att unna mig saker på lördagar. Som lördagsgodis, eller nåt. Jag är min egen stränga förälder, typ!