Nyckelord

tjej

Besöker

Idag insåg jag hur fruktansvärt socialt skev jag kan vara ibland.

Jag satt på pendeltåget på väg hem, lyssnandes på avsnitt 111 av Filip och Fredriks Podcast, när någons högljudda hostande plötsligt fick all min uppmärksamhet. Det var en gubbe av semi-uteliggartyp, som nästan skrek medan han hostade.

När han slutat vråla fastnade blicken på en tjej som satt vid fönstret, strax bakom honom. Jag brukar tycka att det är lite småroligt (eller tja, en väldigt passiv form av rolighet, det är inte direkt som att det är något jag gör på fredagkvällar för att ha kul) att iakta folk. Den här gången började dock tjejen att titta tillbaka. Och lyfte på ögonbrynen. Och drog på det största leende jag sett sen jag tittade på katt-videos på youtube senast.

Jag lyfte på ögonbrynen och log tillbaka, nästan helt reflexmässigt. Det var en ganska härlig och bekräftande stund, i de få sekunder den pågick. Det var sen mina aspergerska drag tog över. Jag tittade bort, och kände hettan sprida sig över hela ansiktet. Sedan stirrade jag mig omkring ett tag, som om jag precis varit med om nånting fullständigt makalöst.

Plötsligt insåg jag att inte kunde titta tillbaka på tjejen. Jag vet inte ens varför. Jag kan inte påstå att jag kände något sexuellt intresse av henne, och hade hon inte märkt mig hade jag säkert kunnat sitta ganska länge och bara betrakta henne – av ren tristess. Men nu hade hon sett mig, och tittat tillbaka. Då gick det inte längre. Så till följd av detta låtsades jag somna.

Ja, jag låtsades somna! Herregud, hur patetiskt är inte det? Sen blundade jag resten av resan, tills hon gått av.

Alltså… varför reagerar jag såhär?

Inatt drömde jag en sån där dröm där man tror sig ha drömt drömmen förut. Och när man vaknar är man osäker på två saker. Dels är man osäker på om känslan av att ha drömt drömmen förut OCKSÅ är en dröm, och dels är man osäker på om någon av drömmarna har någon som helst anknytning till verkligheten.

I drömmen är det vinter. Snön faller med sådär stora flingor att min svarta rock blir vit på bara några sekunder. Jag är påväg hem från jobbet, och det verkar som att jag jobbat över rejält eftersom klockan runt elva på kvällen. Det är kolsvart ute, men gatlamporna och snön får det att vara ganska upplyst ändå. Själv sitter jag och sover på tunnelbanan. Fråga mig inte varför, men jag verkar ta röda linjen hem. När jag vaknar så är jag i Norsborg… tror jag iaf. Jag fick titta på tunnelbanelinjerna såhär i efterhand, och Norsborg är det som jag känner igen bäst av drömmen.

Tusan, tänker jag, och går ut i vinternatten en stund, medan tunnelbanan kyler ner sig i väntan på att åka tillbaka. Där, i skuggorna, står en tjej. Hon har en svart kappa och långt mörkbrunt hår. ”Hej” säger hon, och vi börjar prata. Namnet uppfattar jag aldrig, inte så mycket av dialogen vi har heller, men trots detta inser jag att jag har träffat henne förut. Och det är här jag är osäker på om jag drömt om henne förut eller om det också är en dröm. Jag får en flashback av att jag har sett henne på andra sidan gatan, att vi pratat och haft jättetrevligt, men att hon sen försvunnit innan jag fått veta vem hon är.

Nu möts vi igen, och går tillsammans in i tunnelbanevagnen. Vi åker till gamla stan och går upp för någon av dess trappor. Jag har ingen aning om var vi är, men det verkar vara något museum eller stort bibliotek. Tjejen tar fram en stor guldnyckel och börjar låsa upp den stora trädörren. Jag undrar varför hon har nyckeln dit, och får veta att hennes mamma jobbar på ett annat museum och att nycklarna går överallt. Dörren öppnas.

”Du! Kan jag inte få din MSN?” ropar jag innan vi går in. Och det får jag. Hon skriver med röd tuschpenna över hela min vänstra arm. ”liveit”, ”readit”, ”playit” eller något liknande ”@hotmail.com” står det.

Sedan flummar drömmen till på riktigt. Museet/biblioteket består av hundratals rum vi måste samla föremål från. Efter nån timmes samlande har vi massor av föremål, och måste klara nivåns slutboss för att få med oss alla saker ut. Tjejen har spelat förut så hon är en fena på det där, men jag springer kors och tvärs och blir spöad av bossen. Tjejen suckar lite, och vi är tillbaka på ruta ett.

Sen vaknar jag. Eftersom jag fortfarande inte riktigt vet om jag är i drömmarnas land eller inte, tittar jag på min vänstra arm. Men där står ingen adress i rött. Fan. Det är andra gången hon glider ur mina händer.