Nyckelord

telefonförsäljare

Besöker

Jag blev precis uppringd av nån slags säljaraktig person från Linas Matkasse. Ni vet, en sån där matkasse med recept och råvaror som det är meningen att man ska laga några slags rätter av. Detta abonnerade jag i ett svagt ögonblick på, för några år sen. Jag fick väl hem en sisådär fyra-fem matkassar (á fem rätter) under perioden, varav jag lagade noll av dem. Jag tror att Dorthe, min exflickvän, lagade två eller tre.

Nu ringde det i alla fall en ung tös och ville fråga lite om det hela. Det slutade i vanlig ordning med att jag blev grinig som en gammal eremit-gubbe.

Hon: Hej, jag heter nånting-nånting och ringer från Linas Matkasse. Vi ser här att du haft oss under 2010 men gjorde en paus i medlemskapet, så vi ringer runt och frågar lite om vad du tyckte och varför du valde att sluta.

Jag: Okej. Ehm… Ja, jag vet inte riktigt. *försöker svara diplomatiskt* … Nä det fungerade väl bra.

Hon: Det fanns inget speciellt du var missnöjd med?

Jag: Njaej… Jag tyckte väl möjligen att det var lite avancerade rätter. *vill lägga på luren nu*

Hon: Avancerade?

Jag: Ja, typ… Uh… Lite konstiga rätter ibland. Och man orkade inte laga dem alla. *försöker undvika att säga att rätterna var extremt märkliga och allmänt äckliga, typ linser och bönor och andra nyttigheter*

Hon: Hmm, jag förstår. Men har du sett att vi har en ny matkasse för familjer, med lite mer lättlagade rätter som barn tycker om? Man kanske inte har så mycket tid om kvällarna.

Jag: Njae, det är ju sant, men…

Hon: Eller du kanske inte ens har barn?

Jag: Näe, jag har inga barn.

Hon: *fnissar* Men som anledning till att du pausade medlemskapet står det att ”det var för få barn-anpassade rätter”.

Jag:  *lite irriterad över att ha blivit tagen på sängen* Ja… Haha… Nä, jag ville nog mest bli av med skiten antar jag.

Hon: Haha, okej…

Jag: Jag minns inte riktigt vad jag fyllde i där.

Hon: Okej.

Jag: … Äh, ska jag vara ärlig är jag för lat för att laga mat, det är nog där skon klämmer.

Hon: Okej… men, eh, ja då vet vi läget. Tack så mycket!

Jag: Tack själv! Ha det bra! Hejhej.

Nu har vi en sån här pendelberättelse igen. Pendeltåget – det är där det händer!

Jag satt i alla fall på tåget och lyssnade på podcasts, när allt blev avbrutet av ett samtal. Ett okänt nummer från Göteborg. Stor misstänksamhet, men det kunde trots allt vara en ung spänstig kvinna redo att binda sig. Så jag svarade. Det var en ung, troligtvis spänstig, kvinna. Dock inte redo att binda sig.

Ung, troligtvis spänstig, kvinna (hädanefter kallad UTSK): Hej, jag ringer från Göta Energi. Hur är det med dig idag?
Jag: Jo tack, det är bara bra. Jag sitter på tåg…
UTSK: Vad har du för elavtal idag?
Jag: Um…
UTSK: Är det bundet?
Jag: Njaeaeaaae… Ja. Eller nej. Eller jag vet in… Nej det är det nog inte. *har ingen aning*
UTSK: Är det bundet eller inte?
Jag: Det är nog inte bundet, nej.
UTSK: Vi erbjuder nämligen ett elavtal till inköpspris…
Jag: Nja, det är nog ingenting för mig.
UTSK: Inköpspris! Vet du vad inköpspris är för något? Du är utvald för det här erbjudandet, det är endast 3000 personer som blir tillfrågade.
Jag: Jag känner mig VÄLDIGT hedrad över detta, men jag hoppar nog över det för den här gången.
UTSK: Men hallå! *lite random säljsnack om hur bra Göta Energi är, hur utvald jag är, och hur fin jag är i den här klänningen*
Jag: Nja, jag får avböja detta ändå. Vänligt men bestämt.
UTSK: Vad sa du?
Jag: Vänligt men bestämt sa jag.
UTSK: Men… Finns det inget jag kan göra för att du ska ändra dig?
Jag: Haha, nja… Inget som går att ta såhär över telefon. *lite chockad av hur snabbt mina tankar förvandlade mig till en medelålders snuskfarbror*
UTSK: *surt* Men jaha. Okej. Tack så mycket då.

 

Nu får de ändå ge sig. De ringde nån gång i September, jag sa att jag inte ville vara med, de skulle avregistrera mig. Sen dess har de ringt fem-sex-sju gånger varav jag inte svarat. Jag vågar inte ens tänka på hur länge de skulle fortsatt ringa om jag aldrig svarat, så nu orkade jag inte längre.

Daniel: Daniel.
SCB-tant:
Ja hej, jag ringer från Statistiska Centralbyrån, och det gällde ju den här enkäten ”Hushållets utgifter” igen.
Daniel:
*suck* Ja, ni ringde om den för några veckor sen och då sa jag att jag inte ville vara med, men ÄNDÅ så ringer ni igen.
SCB-tant:
Ja det är ju uppföljning på sånt där vet du.
Daniel:
Men jag vill inte vara med, ju.
SCB-tant:
Vi vill helst att du är med ändå, för du representerar ju trots allt en del av Sveriges befolkning…
Daniel:
Ja, fast det finns det ju trots allt nio miljoner till som gör.
SCB-tant:
Haha!
Daniel:
🙂
SCB-tant:
Men det är ju såklart inget tvång, jag kan skriva här att du inte vill vara med.
Daniel:
Bra. Jag vill inte vara med, tack.
SCB-tant:
Då önskar jag dig en trevlig dag.
Daniel:
Detsamma! Heppåre!

Jag var precis otrevlig mot en telefonförsäljare… eller telefonförsäljare och telefonförsäljare, det var iaf en person som inte tillhör min familj, mina vänner, eller den skara unga späda flickor som spontanringer till mig för att förklara sin kärlek. Eh, ja. Hursomhelst. Det ringde en tant från Statistiska Centralbyrån förra veckan, och undrade om jag hade fyllt i det formulär som de skickat, vilket jag i min tur noggrant placerat i soporna. Jag svarade att jag inte hunnit göra detta, och de sa att de skulle ringa upp. ”Då svarar jag inte”, tänkte jag ondskefullt. Sen har de ringt vareviga kväll. Nu gav jag upp, och svarade. Ganska grinig var jag.

-Ja hej, jag ringer från Statistiska Centralbyrån.
-Jaha.
-Jag undrar om du hunnit fylla i formuläret vi pratade om…
-Jaha.
-… och om du skulle vilja föra kassabok under fjorton dagar.
-Nej.
-Inte?
-Nej. Det är så mycket annat nu, jag har inte tid med sånt där.
-Du har inte tid? Men då kommer vi ringa om några månader igen.
*suck* Är detta något obligatoriskt eller?
-Absolut inte.
-Nä. Då kan jag meddela att jag aldrig någonsin kommer att göra detta.
-Nähä…
-Nej.
-Då… avskriver vi dig här.
-Jättebra. Tack hej.

Undrar om det är helvetet som gäller nu. Tusan i så fall.