Nyckelord

teknisk support

Besöker

En gång i tiden jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder.

Kund: Ja hej, jag har problem med min fax. Du kanske hör den i bakgrunden?
Daniel: Nej.
Kund: Den är tydligen kopplad till nån Livetech Media Converter…
Daniel: Okej, det där är inget jag känner igen.
Kund: … kopplat till en Mediastreamer 7000…
Daniel: Känner in…
Kund: Sen sitter det en Rubytech DSL50-19.
Daniel: Jag känner inte igen något av det där.
Kund: … det låter bara BEEP BEEP BEEP ”väntar på linje”… BEEP BEEP BEEP ”väntar på linje”…
Daniel: Det låter int…
Kund: BEEP BEEP BEEP ”väntar på linje”.
Daniel: Ooookej. Vilket nummer är det till faxen?
Kund: *ger numret*
Daniel: Okej, jag ser att detta gäller fasttelefoni. Jag jobbar bara med IP-telefoni och bredband.
Kund: Kunde du inte sagt det lite tidigare?!
Daniel: Jag försökte säga det medan du härmade en fax.

Inatt drömde jag att jag började jobba igen efter semestern. Till min stora chock var allting annorlunda. Nån smart person hade kommit på att man skulle slå ihop teknisk support (där jag jobbar) och sälj. Så nu var fokus på att försöka lösa kundens problem och samtidigt sälja en massa.

När jag kom in i den nya salen vi hade blivit flyttade till märkte jag hur alla satt som telefonapor i varsitt bås á nån halvmeter. Inte alls som det sett ut tidigare. På skärmen fanns det inga verktyg för felsökning utan bara ett gäng knappar där man kunde boka på nya mobilabonnemang. Jag totalvägrade, satte mig i mitt bås i hörnet, och började att surfa porr istället. Fråga mig inte varför. När dagen hade gått kändes det helt vidrigt inför att behöva gå tillbaka dagen efter.

”Okej, jag vill börja på Core (en annan grupp på mitt jobb)! Hör ni det?! SNÄLLA låt mig börja på Core!” skrek jag medan jag sprang ut och försökte få tag på min gamla chef. ”Du måste kunna massa SIP-signalering för det” sa en gammal barndomskompis, som av okänd anledning nu jobbade där, stöddigt. ”Men det kan jag ju redan!” ropade jag, men ingen hörde mig.

Istället hörde jag min nya chef bakom mig. ”Daniel! Har du tid en stund?” Och det hade jag ju, så vi satte oss i cafeterian. Han förklarade att min säljstatistik var helt värdelös och undrade varför, varpå jag blev ilsken och menade att detta inte längre var teknisk support utan sälj.

När jag sagt det kom en 14-årig kille och satte sig bredvid mig vid det runda bord där jag och chefen pratade. Han började att ropa saker till sin kompis som satt bakom chefen, så det var omöjligt att ha ett samtal. Jag vände mig till 14-åringen och bad honom irriterat att försvinna. Han blev superarg och börajde att putta på mig.

”Du kan dra åt helvete!” skrek jag, bara för att finna att jag i samma stund har vaknat och skrikit rakt ut i ett tomt sovrum.