Nyckelord

Teater

Besöker

Jag kom på att jag har glömt att berätta om teatern!

Vår vikarierande lärare äger. Jag gillar inte att använda ordet ”äger”, för det tar mig tillbaka till en tid av moppeåkande, folkölsdrickande och allmänt fjortisande. JAG gjorde naturligtvis inget sånt, men ANDRA. Hualigen.

Men men, äger är det ord som beskriver honom bäst. Han låter oss spela teater på riktigt, istället för att leka diverse märkliga lekar som den andra läraren gör.

Det som var roligast, som vi gjorde förra gången, var att vi stod på scen två åt gången. Dessa personer skulle spela upp en situation; en situation som bestämdes av läraren i samråd med resten av gruppen. Sedan skulle två personer ur gruppen bestämma över varsin person på scen, och dess humör. T.ex, den i publiken bestämmer att hans/hennes valda person på scen ska vara arg. Och då ska personen på scen fortsätta föra pjäsen framåt, fast med ett argt sinneslag. Underbart roligt!

Jag var en nattklubbsvakt som skulle köra ut min motspelare, en överförfriskad ung herre. Och jag skötte mig riktigt bra. Det blev en hel del skratt när jag skulle spela mallig framför den berusade människan. Jag flexade framför honom, låtsades att jag behövde dra igång mina armar likt två motorsågar. ”Rööörn, rööörn” lät jag, och spände mig. Alla skrattade, och så jag njöt. Teater ÄR något för mig.

I onsdags gick teatern bättre än vanligt faktiskt. På gränsen till riktigt roligt, var det.

Eftersom vår excentriker till lärare skulle sköta om sin pjäs hade vi fått en ny, manlig, lärare. En regissör till yrket. Och han var faktiskt mycket bättre! Vi fick spela teater på riktigt!

Bland annat roade jag gruppen genom att spela fyllo, och t.o.m läraren skrattade. Sköter jag mina kort rätt nu så kanske det är dramaten nästa.

Det roligaste var dock när läraren delade in oss två och två. Jag hamnade med en tjej, och vi skulle spela upp en valfri scen som skulle handla om två människor med olika uppfattning. Jag kom hem som ilsken pojkvän, som sett tjejen hångla med en annan man. Jag improviserade ihop att det var en 70-årig gubbe som hette Göte, till resten av gruppens fnissande.

Kul!

Insåg att jag glömt att berätta om senaste teaterlektionen.

Det gick… faktiskt bättre än sist, tro det eller ej. Jag var inte riktigt lika nervös, och det gick lite bättre med improvisationen. Jag kände inte att jag ville dö en enda gång… vad jag minns iaf, men det finns risk att jag förträngt alltihop, och kommer bryta ihop gråtandes nästa lektion.

Bland annat gjorde vi dessa två övningar:

  1. Vi delade upp oss i två grupper och ställde stolar mellan oss som skulle representera ett stängsel. En grupp var människor som satt i ett koncentrationsläger. Och den andra, min grupp, var en busslast människor som var på utsidan av stängslet, och var där av valfri anledning. Uppgiften var sedan att bygga ett förtroende med sin valda partner på insidan av stängslet, och få honom/henne att närma sig. Kruxet var att man inte fick varesig prata eller gestikulera.Jag låtsades leta efter min tvillingbror och försökte gestikulera (vilket var fel enligt läraren) att så var fallet. Sen kastade jag in lite mat till fången. När detta inte hjälpte tröttnade jag och gestikulerade att vakterna i tornen sov så det var fritt fram. Detta tyckte folket var roligt, men läraren tyckte jag fuskade.

    Fråga mig inte hur man skulle göra för att göra rätt, men jag och tjejen jag jobbade med bara tittade på varann och fnissade. Mycket flummigt.

  2. Hela gruppen stod i en ring. Vi skulle göra tre mönster. En koncentrationsövning.Läraren började med att säga valfritt namn i gruppen. Den personen skulle då säga ett annat namn, som inte redan blivit sagt. Detta skulle fortsätta tills hela gruppens namn blivit utropade, då skulle siste man säga lärarens namn igen. Sen började hon om, med samma namn igen. Man skulle alltså säga samma namn när man hörde sitt eget.

    När man fått in ett flyt på namnen kastade läraren in en boll till valfri person, dock inte samma person som hon sagt namnet på. Denne skulle kasta vidare bollen till valfri person, och då såklart inte heller samma den personen hade valt att säga namnet på. Då skapades alltså ett annat mönster, samtidigt som man fortsatte att säga varandras namn.

    När båda dessa mönster var i ett hyfsat flyt blinkade läraren tydligt åt en person, och denna person skulle då byta plats med henne, för att i sin tur välja en annan person att byta plats med. Så skapades ytterligare ett mönster av detta.

    Till slut skulle man dels hålla koll på när ens namn ropades ut och fortsätta mönstret, dels byta plats med den som valt en, och sedan med den man själv valt, och dels ta emot bollarna som kastades (ja, framåt slutet var det nog en sisådär fem bollar i ringen) och kasta vidare till den person man valt… som då bytt plats med någon.

Kul!

Som sagt… Det här är nog det jobbigaste jag nånsin gjort. Det visade sig vara allt jag är rädd för på samma gång. Improvisation, stå i centrum… Det var hemskt. Jag ska berätta.

Jag kom dit, en halvtimme för tidigt i sedvanlig ordning. Först satt jag på toaletten ett bra tag, i rent förebyggande syfte, eftersom jag var rädd att råka bajsa på mig av nervositet. Det var troligen ingen information ni ville ha, men nu fick ni den ändå så le och se glada ut.

Kort innan lektionen började träffade jag en kille i min ålder som jag pratade lite med, och det kändes skönt att åtminstone träffa nån man kunde snacka lite med. Det hann dock inte bli så mycket pratande, eftersom det kort därpå var dags att gå in i salen. En efter en kom de framtida teaterexperterna in. Till slut blev vi 11 personer totalt, plus lärarinnan. Hon var en kvinna i ca 60-årsåldern, med håret i en stram knut, och med en synlig valk på magen som hängde ut över skärpet. Hon hade inget emot att prata om sin pjäs hon satt upp, detta märkte vi ganska snabbt, och jag upplevde henne som ganska excentrisk. Ett typiskt fall av Börje Ahlstedt-syndromet, där man oavsett storlek på sin pjäs omedelbart förvandlas till en superstjärna. Nåväl, hon var åtminstone bättre än dramaläraren i Varan-TV, även om det var ungefär samma stuk på hennes övningar.

Vi fick göra lite olika saker. Först fick vi stå i en ring, och sedan skulle var och en gå in och göra något utan att prata. Charader ungefär. Jag spelade fiol. Några skrattade.

Efter det fick vi arbeta två och två. Person nummer ett skulle göra mer charader, och person nummer två skulle då fråga vad person nummer ett gjorde. Person nummer ett skulle då säga nånting helt annat, varpå person nummer två skulle göra det person nummer ett sa. Extremt svårt att komma på bra saker.

Sen delades vi upp i två grupper. Man skulle mötas två och två, och improvisera ihop varsin anledning till att man mötes. Jag var Brat-Daniel påväg till Stureplan. Alla skrattade. Det var bra.

I övrigt var det ganska mycket roligt folk där. Man kände nästan omedelbart att man fick en jäkla samhörighet med resten av gruppen. En del söta töser fanns det även där, vilket var kul för lille jag. Något raggande kommer det nog inte bli tal om dock; jag kommer vara på tok för fokuserad på att bearbeta min egen nervositet.

Låter det kul? Jodå, det var det. Men så fruktansvärt läskigt. Vi snackar ångest. Jag funderade på att smita under kisspausen efter halva tiden, men gjorde det inte. Jag kan inte ge upp direkt. Jag ska fortsätta. Jag måste utmana mig själv här. Jag måste möta den här rädslan, och klara det.