Nyckelord

tårta

Besöker
fittarta
Fitt-tårta någon?

En kollega skickade en bild på en så kallad fitt-tårta. Ett begrepp jag inte riktigt känt till sen tidigare. Tårtan fanns tidigare på PimpMyTårta, nån slags tårt-tävling där man får rösta, men verkar nu ha blivit borttagen pga… ja, varför då? Vad säger feministerna om detta? Får inte kvinnans kön återspeglas på en tårta? Censur! Skandal!

Hur som helst så skulle jag väl påstå att jag är hyfsat haj på det här med kvinnlig anatomi, men vissa saker på tårtan känns främmande. Det blev lite spännande diskussioner på jobbet.

Jag: Alltså… Vad är det där som snurrar sig längst ner?
Kollega: Öh… Vadå?
Jag: Alltså under tårtan, inte på själva… ja.
Kollega: Jag vet faktiskt inte.
Kollega 2: Det ser ut att vara en likadan bredvid!
Jag: Meh, det där är ju en ros!
Kollega 2: Jag pratar fortfarande om det under tårtan.
Jag: Jaha.

Fitt-tårta alltså. Ja, varför inte? Sen kan jag inte hjälpa att fantisera över folks reaktioner om ett bageri bytte ut deras födelsedagstårta till en sådan, utan deras vetskap. Det hade varit roligt. Eller så är jag sinnessjuk. Kanske både och.

Idag fick jag ett tillfälligt skov i ångestproblematiken. Jag nämnde ju att det blivit mycket bättre, och det har det, men idag blev det ett litet ”anfall” igen.

Födelsedagen till ära blev jag överraskad av min chef, som kom förbi med en enorm tårta. En gigantisk tårta. Det var en prinsesstårta med en omkrets på åtminstone en meter eller två. Så vi tog varsin bit och pratade lite. Under pratet måste mitt undermedvetna kommit på att jag tycker att det är jobbigt att äta bland folk, så då började tårtjäveln att åka hiss i halsen. Förmodligen låg den tryggt och vilade i magen egentligen, men mitt ack så sargade psyke ville få mig att tro att så ej var fallet. Att jag blivit förgiftad av marsipanens trolska sötma.

Konstig stämning uppstod. Jag hade väldigt svårt att konversera, och funderade på om jag skulle ursäkta mig eller bara ignorera mina känslor. Men jag behövde inte fundera så länge. Istället ursäktade sig chefen hastigt (kanske såg jag så psykotisk ut), och jag gick upp och bjöd kollegorna på tårta. Visserligen trodde jag att jag blivit matförgiftad, men ändå visste jag så pass mycket att det var inbillning, att jag med gott samvete kunde bjuda.

Sen mådde jag illa resten av dagen. Fram till jag kom hem och kunde lägga mig i soffans trygga famn.