Nyckelord

tant

Besöker

Idag fick jag, efter att många saker pekat på motsatsen, ett bevis på att jag kanske inte är så gammal som jag trott.

Det stod en kille och delade ut flyers från Apoteket nere i centrum. Jag vet inte exakt vad det gällde, men jag kan tänka mig att det handlade om någon spännande information om stödstrumpor eller kanske rabatt på do-it-yourself-lavemang.

Här kommer det intressanta: Snett framför mig gick det en pensionärstant. Själv gick jag så långt från flyer-utdelaren som möjligt, i hopp om att slippa vara med om det extremt pinsamma i att behöva se honom i ögonen och skaka på huvudet. Pensionären däremot, hon gick fram till utdelaren (som stod med huvudet åt ett annat håll) och bad om en flyer.

HA!

I morse, när jag skulle kliva av pendeln, så gick inte det så bra. Det var alldeles smockfullt med folk, och en tant med barnvagn hade taktiskt nog ställt sig mitt i dörren och planerat att komma in med vagnen innan nån annan fått kliva av. Jag funderade på att gå fram till henne, klappa henne på huvudet, och ge henne en kaka. Sånt intelligent tänkande måste ju premieras liksom.

När jag sedan, 9 timmar senare, stod och väntade på pendeltåget hem uppstod barnvagnssituation nummer två. En annan tant kom gående mot mig, då hon lokaliserat någon vän till henne som stod bakom mig. Jag kände att det var på gång. Jag tittade på tanten. Tittade på barnvagnens hjul. Såg att kursen var alldeles för snäv; det här skulle inte gå. Men ändå vägrade jag att flytta på mig. ”Jag stod faktiskt här först”, tänkte jag grinigt. Och det var inte så att jag tog upp mycket plats direkt, utan jag stod i ett litet hörn av kurens utsida.

Mycket riktigt. BUMP, och så hade barnvagnen rullat över min ena fot. Inte ens en reaktion från tantens sida. Jag övervägde att gå fram och antingen stämpla henne på foten, fisa henne i ansiktet, eller göra en ful min så att barnet i vagnen börjat skrika. Nåt straff skulle hon ju ha, tänkte jag. Men jag lät bli. Jag är en sån god människa.

Kan man bannlysa dessa hemska krigsmaskiner på nåt sätt? Förbjuda dem i alla offentliga sammanhang? Tvinga föräldrar att vara hemma med sina barn tills ungarna själva kan gå?

Det händer mycket i den unge Werners liv. Idag var det fint väder, så undertecknad tog sin bleka lekamen ut i solen. Där inhandlade jag en glass av typen Twister, och satte mig sedan och tittade på dagens underhållning. Det var en skolklass som samlade in pengar till sydamerikanska barn, genom sitt ”Operation dagsverke”. Jag kommer ihåg att min klass körde något liknande för en herrans massa år sen, men då gick jag mest omkring och åt godis. Det var andra tider då, säger vi.

Hur som helst, barnen spelade Gyllene tiders eviga klassiker ”Sommartider”, och jag har aldrig hört en låt misshandlas så. När de spelat klart sprang de omkring och skramlade med sina bössor. Och det var då nånting annat fick fokus ett tag. En afrikansk tant satte sig bredvid mig. Det fanns många lediga platser, men hon valde att sätta sig precis intill mig. Tätt intill. Det kändes inte direkt som vi satt och åt glass i solen, utan snarare som vi myste i soffan till en film, jag och tanten. Lite märklig stämning uppstod, och jag kände mig sådär svenskt obekväm med det hela.

”Herregud…” sade jag för mig själv, men tydligen lite för högt. På andra sidan om mig (dock en bit bort) satt en finsk tant, som tydligen tolkat mina ord som att jag blev oerhört rörd av barnens spelande. Hon frågade om det väcker minnen från när jag var liten, varpå jag svarade att jag minns ”Sommartider” från alla skolavslutningar där denna var ett stående inslag.

Sedan pratade vi en bra stund, jag och finskan, med bland annat höjdpunkter som dessa:

Tanten: Har du skänkt några pengar?
Jag: Nej…
Tanten: Du kan väl skänka en krona åtminstone? Så ett barn kan lära sig läsa?
Jag: Jag har inga kontanter på mig, bara kort.
Tanten: Nej det förstås, då blir det svårt… Men billigt!

Tanten: Förr i tiden spelade folk i folkparkerna. Finns det ens folkparker nu för tiden?
Jag: Nja, det känns lite som att folkparkernas tid är förbi.
Tanten: Folk är väl för fulla, ho ho ho!

Tanten: Jag ska träffa mitt barnbarn här, men jag vet inte hur han ser ut.
Jag: Jaså, är det första gången ni ses?
Tanten: Nej, vi har setts en gång för länge sen. Men han varken super eller svär, så han borde vara lätt att känna igen.
Jag: Haha, ja, de flesta sysslar ju med sådant nu för tiden.

Sen gick jag tillbaka och jobbade. Jag och tanten syns nog aldrig igen. De är märkliga, livets alla nyck.

Året är 2011. Morgondimman ligger tät. En ung och mycket viril gosse har precis klivit av bussen och ska börja färden mot arbetet, när en främmande människa plötsligt träder fram ur dunklen och ropar på honom.

Okänd tant på gatan: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå*
Okänd tant: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå men möter hennes blick och ser att hon tittar på mig*
Okänd tant: Hallå!
Jag: Eh, hej?
Okänd tant: Är du möjligen sugen på att byta jobb?
Jag: Nej.
Okänd tant: Eller är intresserad av…
Jag: Nej.
Okänd tant: Men du kanske vill ha en liten frukostpåse ändå?
Jag: Ja!
Okänd tant: *lämnar över en kasse med en festis och en bit knäckebröd i*
Jag: *utan att se efter vad som är i* Tack!
Okänd: Jag lägger ner blanketten i påsen.
Jag: Ja, gör det! Hejdå!

Jag är påväg hem från jobbet. En tant pekar på mitt passerkort och sen på mig.

Tant: Har inte du gått hem för idag?
Jag: Va?
Tant: Har inte du gått hem för idag?
Jag: Vad säger du?
Tant: Har inte du gått hem för idag?
Jag: Jo, nu!

CP…