Nyckelord

Tankar

Besöker

Hittade ett till inlägg från svunna tider, närmare bestämt Augusti 2013. Det här blir det sista, bloggen ska inte förvandlas till Den unge Werners Demens, där jag sitter och rapar upp gamla historier om och om igen. Iaf, enjoy!

”Okej, nu vet jag att jag börjar bli sinnessjuk på riktigt.

Jag satt på toaletten här på jobbet (nej, detta ska inte bli ytterligare ett inlägg om mina avföringsvanor). I denna situation blir tydligen min penis extremt känslig, så när torkning skulle ske råkade jag komma åt apparaten vilket gav mig omedelbar erektion.

Det i sig är visserligen inte så sinnessjukt, men min dagdröm därefter var desto värre. Jag ställde mig upp, och råkade då se mig själv i spegeln. Plötsligt slogs jag av en märklig lust att bara öppna dörren, marschera ut med både byxor och kalsonger nere vid fötterna, med ett redigt stånd rätt ut, och skrika ”Sieg Heil”.

Alltså, det här var bara en tanke som flög förbi i högst en sekund, men dess absurdhet fick mig att skratta till. Sedan blev jag rädd. Vem är jag egentligen?

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?

I morse satt jag på pendeltåget, på väg till det som brukar gå vid namn ”arbetet”. Satt väl och lyssnade på någon Amy Diamond-låt eller så. Efter en stund fastnade blicken på en sån där reklamskylt som hänger ned framför halva fönstret i tåget. Det var läxhjälpsföretaget Studybuddy som gjorde reklam, i form av en ganska söt tös och ett mindre sött barn.

För någon sekund funderade jag lite. ”Hmm, man kanske borde anlita Studybuddy, om det kommer sådär fagra damer och hälsar på.”

Sen kom jag på mig själv. Och då menar jag alltså med betoning på ”på” och inte ”kom”, det hade varit märkligt annars. Jag kom på mig själv med vad jag precis hade tänkt. Att jag på fullaste allvar övervägde tanken att anlita ett företag som hjälper skolbarn med läxor, med någon slags baktanke om samlag.

Ibland blir jag så trött på dessa okristliga tankar. Ska man nöja sig med en så simpel förklaring som att jag är man och kokar över av testosteron? Nja, jag vet inte.

Förmodligen är jag bara sjuk i huvudet. *colgateleende och tummen upp*

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.

Jag köpte precis lite lunch. På vägen tillbaka till kontoret såg jag nånting rödbrunt på hissgolvet. Det visade sig snart vara ett löv, men först tyckte jag att det såg ut som en soltorkad tomat.

Då började jag att fundera lite. Varför heter det soltorkade tomater? Är det någon skillnad på tomater som torkats i solen och tomater som torkats via någon avancerad tomattorkningsapparat?

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag är ute och spatserar bland folket i den lokala gallerian. Ni vet, ser till byborna lite. Jag kanske är på väg till någon spelbutik, för att där stå och smeka diverse fodral. Eller så ska jag gå och köpa en hamburgare. Eller så går jag bara runt och pekar på människor på måfå och låtsas att jag känner dem. Allt är frid och fröjd.

Men det är då den kommer. Tanken som får det att isa i hela min stackars lekamen. Tanken som skulle kunna få även den manligaste av machomän att darra som en liten kastratpojke.

Har. Jag. Gylfen. Öppen?

Panik. Jag fortsätter att gå, men tänker hela tiden på statusen i de nedre regionerna. Jag kan inte heller kontrollera saken genom händer och fingrar, för då kommer alla som ser det att tro att jag har fått penis-skabb. Detta är ett av vår tids stora problem, anser jag. Inte finns det några oskrivna regler om hur man går till väga heller. Vad säger Magdalena Ribbing?