Nyckelord

stryk

Besöker

På pendeln hem idag så hände en märklig och ganska… otäck sak.

Jag klev på tåget som vanligt, och fick direkt syn på ett ledigt tvåsits-säte. Eftersom jag i allmänhet ska åka lite längre än genomsnittet (de flesta går av vid centralen, jag åker ett par stationer till) så gillar jag att sitta vid fönstret så jag slipper ”oroa” mig för att någon ska knacka mig på axeln för att gå förbi när jag snarkar som bäst.

Precis när jag skulle knipa åt mig platsen så hann en annan man förbi och satte sig precis där jag hade siktat in mig. Jag suckade djupt och muttrade ”fan också”. Varför det här var en sån big deal vet jag inte ens, men nu var det så jag reagerade.

Istället satte jag mig på motsvarande plats på andra sidan av vagnen, mitt emot den andra mannen. Han var 25-30, hade rakat huvud, ett gäng tatueringar, och såg rent allmänt ut som någon som bär skor med stålhätta. Efter en stund möttes våra blickar. Han såg oerhört arg ut, men jag höll kvar blicken (tittar man bort så förlorar man, det är allmänt känt). Det tog kanske sju sekunder, sedan drog han fram ena handen och pekade finger mot mig. Vi hade ögonkontakt hela tiden, så det kan knappast vara mot någon annan. Sen tittade han ner på det han hade i knät, en iPad eller liknande.

Han gick av två stationer innan mig, men innan dess så hann vi titta på varann en gång till. Denna gång vände jag dock bort blicken efter ett tag. Minns att min gamla SO-lärare – som hade ett förflutet som mentalvårdare – sa just det: Det värsta man kan göra när man möter en psykopat är att se honom i ögonen, och det bästa man kan göra är att sätta sig ner. Jag satt visserligen ner, men jag kände att jag ändå inte skulle utmana ödet mer.

Jag hann tänka en hel del saker under den där resan. Såg framför mig hur han skulle gå av samtidigt som jag, och sedan följa mig ända till dörren där han slutligen skulle ”hunta mig down”. Jag funderade på om någon annan i vagnen skulle skyddat mig om han plötsligt hade gett mig en snyting. Eller hur många tänder han skulle hinna slå ut innan någon hann ingripa.

Det är inte utan att man sitter här och är lite skärrad. Ett litet ”fuck you” med handen och jag sitter här och känner mig som att jag precis blivit våldtagen. Dessutom kan jag inte hjälpa att känna lite självförakt för att jag inte stod upp för mig själv. Jag borde inte tittat bort. Jag borde pekat finger tillbaka. Jag borde gett honom en snyting. Fan!

Jag pratade lite med en twitterkompis idag. Och när man pratar med en twitterkompis så innebär det att man utbyter oneliners på 140 tecken.

Hon berättade att hon, på grund av vissa livsval, fått glåpord om att hon inte är lika mycket kvinna för det. Och bekräftade att hon visst var kvinna. ”Pics or didn’t happen” skämtade jag, på det sätt som jag – på gott och ont – brukar göra. ”Haha”, skrev hon, och så pratade vi vidare om annat.

Efter ett tag kom hennes man in i bilden, och twittrade han också. ”Kom hit och försök ta bilderna själv, jag behöver något att få ur mig aggressioner på.”

”Whoa”, tänkte jag, men anade att det kanske var på skoj det också. Sen kom nästa tweet: ”Jo, men snälla, kom hit och försök ta snuskbilder på min fru. Jag lovar att du får en överraskning på köpet! :)”

Och ungefär där gav jag upp den diskussionen och förklarade mig. I samma veva hade han även skrivit de bevingade orden ”självömkande jävla meskuk” på sin egen twitter, vilket jag också antar är riktat mot mig.

Jag är mycket väl medveten om att kvinnan i fråga är gift. Hon förstod att jag skämtade; det gjorde inte han. Absolut, jag kan respektera att man som äkta man kan bli upprörd om någon tokraggar på  ens fru. Men även om jag nu hade gjort det så tycker jag att det är hemskt är att man då direkt ska börja hota med stryk. Så urbota larvigt. Vad är det för stenålderstänk? ”Du dum, jag slå dig.”

Det som om möjligt är ännu larvigare är hur många annars vettiga tjejer som vill ha den här sortens killar. Hur det är i just detta fall ska jag inte spekulera i, jag känner inte dem mer än den här lilla fadäsen, men det är ändå ett ganska vanligt fenomen. Många kvinnor vill ha män som kan skydda dem. De vill oftast inte ha män som slår andra män på käften, men de vill ha män som kan slå andra män på käften. Och det är så fruktansvärt äckligt.

Därför vill jag passa på att vända mig till alla tjejer som i någon verklighet kan tänka sig intimt umgänge med mig: Jag kan inte skydda er. Jag är kort, svag, feg och konflikträdd.