Nyckelord

stress

Besöker

Jag hoppas verkligen att jag får den där lägenheten jag är spekulant på. Jag hoppas så mycket att jag riktigt får ont i magen av nervositet. Tänk om nån jävel tar den mitt framför ögonen. Då blir jag kvar här i Huddinge, på obestämd framtid.

Det känns som att jag kanske skulle kunna bli lite mer harmonisk i Bromma. För det är jag verkligen inte här. Tvärt om. Jag går omkring och småhatar människor, för att de inte vet hur man beter sig. De går för långsamt. De har inte bestämt sig vad de ska beställa när det blir deras tur i McDonalds-kön. De börjar fippla med plånboken först framme hos busschauffören. Herregud förbered er!!!

Jag märker ganska ordentligt att jag har sån där Stockholmsstress i kroppen. Har jag bråttom till nåt egentligen? Nä, ganska sällan. Dessutom har jag börjat irritera mig på saker som går emot naturens lagar. Jag har liksom helt orimliga krav på hur saker ska fungera. Idag skulle jag packa ner fyra stycken 50 centiliters flaskor läsk i en kasse, och sedan trycka ner typ femton vadderade kuvert. Kuverten skulle längst ner i kassen. Allt skulle ske inom fem sekunder medan jag stod i Coops snabbkassor.

Det gick givetvis inte, utan flaskorna ramlade ju omkull så att kuverten inte gick ner. Varpå jag svor ganska ljudligt, och kände mig stressad. Det är såna där saker som jag hoppas kan bli lite bättre när jag kommer till ett lugnare område. Om inte så får jag väl säga upp mig från jobbet, sälja allt jag äger, och bli ett med naturen uppe i de norrländska skogarna.

Min kropp är en så kallad ”liten bitch”. Jag är tamejfasen illamående jämt och ständigt.

Illamående när jag är hungrig
Illamående när jag är mätt.
Illamående när jag är trött.
Illamående när jag är stressad.
Illamående när jag är glad.
Illamående när jag är ledsen.
Illamående när jag är pilsk.
Illamående när jag är tömd.
Illamående när jag är på jobbet.
Illamående när jag är hemma.
Illamående var jag går.
Illamående var jag sitter och var jag står.

Så får vi lov, så får vi lov, att sjunga den psykiskt illamåendes visa. *klappar lite för mig själv*

Igår morse var det lite stressigt när jag skulle till jobbet. Tåget går alltid kvart över, och när jag sömndrucket tittade på klockan var hon två över. Då blev det fart. Jag klädde på mig i ilfart, knäppte skjortan fel, blev arg, struntade i skjortan och tog en sliten t-shirt istället. Det blev en tvärnit utanför toaletten då jag såg att Salahuddin varit god nog att lämna en vacker liten spya precis utanför.

Fort in i köket, hämta två snuttar papper (en för spyan och en för eftertork – man är väl ambitiös) och torka upp presenten. Spola ner. Sen drog jag på mig rocken och halsduken, och upptäckte till min stora glädje – och med några minuter kvar innan tåget skulle gå – att jag lagt handen i kattspya eftersom Salahuddin även kräkts ner hallsoffan där halsduken legat. Härligt. Arg som ett bi lade jag ifrån mig iPhonen, slängde min före detta halsduk i badkaret, och plockade upp iPhonen igen. Även den kräkig eftersom jag lagt den ifrån mig på hallsoffan. Telefonen gick inte att vara utan så det fick bli en snabb avtorkning där.

Ibland hatar jag mitt liv lite. Men jag hann till jobbet iaf. Ha! Success!