Nyckelord

stan

Besöker

Idag var jag nere och handlade kvällens middag (som för övrigt kommer att bli kyckling, pasta, paprika, purjolök och champinjoner – och nej, det blir ingen Matlagning med Daniel ikväll). På vägen hem mötte jag en tjej, som faktiskt LOG åt mig. Det är inte var dag det händer!

Det var precis när jag utstött en kraftig suck, på grund av att det var varmt och att kassen var tung, så mina kinder var uppblåsta och hela jag var allmänt sexig. Och hon log. Först blev jag glad, eftersom man som kille sällan får fysisk bekräftelse från det täcka könet. Men sen blev jag osäker. Varför log hon? Skrattade hon åt mig? Hade jag en snorkråka hängande ur ena näsborren? Hade jag glömt byxorna hemma? Hade jag glömt schampo i håret sedan kvällen innan?

Ja, kära läsare; jag kände PÅ RIKTIGT efter om jag hade dragit upp gylfen.

De är hemska, de här mobilsäljarna som står och lurpassar på gatorna. Men vad som är ännu värre, är säljarna för Amnesty.

Det är inte första gången jag möter dem. Varenda gång så är de pushiga och allmänt odrägliga. I morse var vi alltså där igen. Jag var i centrum för att, i mitt miserabla skick, försöka handla lite mat. Säljaren såg mig, och rusade mot mig. ”Har du lust att prata om nånting viktigt?” ropade han trots att han stod alldeles intill mig. ”Nej” svarade jag kallt, och fortsatte att gå. ”Ha en trevlig dag nu!” hörde jag bakom mig. Det var dock inget trevligt i den tonen. Det vara bara syrligt. ”Detsamma” sade jag, om möjligt ännu syrligare.

Kan man inte undkomma dessa människor på något sätt? Finns det något NIX för möten öga mot öga? Måste jag köpa en t-shirt som det står ”ingen reklam tack” på?

(Och ja, jag vet att jag kommer till helvetet för att jag inte skänker bort pengar till varenda välgörande organisation som existerar.)