Nyckelord

sopor

Besöker

Det är förvånansvärt hur mycket som kan gå fel när man ska göra något så enkelt som att slänga lite sopor. En liten plastpåse matrester och en större tygkasse med kartonger skulle jag gå iväg med, inget värre än så. Men i vanlig ordning lyckas det bli katastrof.

Jag försökte: Få ner en takeaway-kartong f.d kebabtallrik i plastpåsen.
Det som hände: Jag tryckte lite för hårt, för rätt som det var sprutade det ut en gejser av kebabsås över min skjorta.
Resultat: Jag blev arg.

Jag försökte: Öppna dörren till soprummet.
Det som hände: Nyckelkedjan (jag tycker det är smidigt, okej?!) hade fastnat som en snara runt nedre delen av rocken, och ju mer jag drog desto hårdare drogs den åt och blev således svårare att lossa med kartongkassen i andra handen.
Resultat: Jag blev arg.

Jag försökte: Kasta kartongerna så de landade högst upp på det berg av andra kartonger som befann sig i grovsoprummet.
Det som hände: De trillade ner. Tillsammans med det berg av andra kartonger som befann sig i grovsoprummet.
Resultat: Jag blev arg.

Jag försökte: Gå tillbaka till mitt hem.
Det som hände: Den nu tomma tygkassen var inte ordentligt ihopdragen, så denna vecklade ut sig till en enorm bromsskärm i motvinden.
Resultat: Jag blev arg.

Kan man inte få en assistent som gör sånt här?

Sådär ja, då var det som om ingenting hade hänt. Så att säga.

En liten episod utspelade sig. Dorthe skulle komma kl 14.00, och då var tanken att jag skulle vara långt därifrån. En sisådär tjugo i började jag bege mig, och eftersom jag nu ändå skulle ut så passade jag på att slänga lite sopor. En kartong med Webhallen-emballage, papper och annat bråte i, som skulle till grovsoporna, och så en plastpåse med matrester och en krossad mugg i, som skulle till det vanliga soprummet. Och nej, jag krossade inte muggen för egen maskin, i ett raseri över att jag har för få läsare av bloggen, utan det var faktiskt diskmaskinen som råkade vara lite för våldsam.

Jag placerade plastpåsen ovanpå kartonglasset, och drog alltsammans som värsta bagladyn. När det hela skulle över tröskeln vid ytterdörren började påsen längst upp att kapsejsa. Jag kastade mig mot den, men för sent. KRAAAASCH lät det, och påsen var i backen, och på något sätt hade jag lyckats skära upp hela långfingret på kuppen. Jag antar att den trasiga koppen var inblandad. Blodet forsade. Nej, inte ”hypokondrisk-man-forsade”, utan det FORSADE verkligen.

”Aaaaaaaaj faan” skrek jag så det ekade i trapphuset, eftersom jag stod med halva kartongen utanför lägenheten och andra inuti. Mycket irriterad och stressad, och med blodet rinnande längs underarmen, sprang jag in igen, stängde ytterdörren så att inte Salahuddin mitt i allt skulle se sin chans att rymma, och letade efter någon form av plåster. Allt skedde under mängder av både svordomar och könsord.

Inom kort var plåstet på och jag var iväg. Efter att ha plockat upp muggskärvorna från hallen, släpat ut kartonger och påse via hissen och ut genom porten, låtit bli att mitt i ilskan strypa två barn som undrade vad jag skulle göra, slängt kartongen i grovsoporna, gått med påsen till soprummet, insett att jag glömt nyckeln i låset till grovsoprummet, svurit, gått tillbaka och hämtat nyckeln, och slutligen slängt soppåsen så var allting äntligen klart. 13.55 stod klockan på. Jag hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett långfinger som troligen aldrig kommer att kunna spela dragspel något mer.

Sen gick jag och tröståt en glasstrut, kraftigt självömkande. Se själva.