Nyckelord

social inkompetens

Besöker

Nu bloggar jag officiellt från den nya macen. Lite spännande sådär. Känner mig som Carrie från Sex and the city. Och varför jag nu identifierar mig med en 35-årig kvinnlig sexkolumnist, det kan man fråga sig.

Häromdagen när jag hämtade ut datorn så uppstod det en liten situation på jobbet. UPS kom nämligen till mitt arbete för att leverera datorn, eftersom de annars erbjöd sig att göra det mellan 8-17. Då hade jag behövt ta ledigt för att ta emot paketet, så därför fick det bli till jobbet. Och när leveransen äntligen kom fick jag ett mail från receptionen. Och just det, från den receptionist jag har någon sorts historia med. Vi kan kalla henne A.

Jag har inget flyt när det gäller receptionister (det finns det bevis på HÄR, HÄR och HÄR). Och nej, jag är vanligtvis inte särskilt bra när det gäller att ragga och flirta, men när det kommer till receptionister förvandlas jag till en viking. Och då menar jag inte på ett attraktivt sätt. Jag KAN verkligen inte prata med dem.

Och så det här med A. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av henne på riktigt. Jag menar, jag känner henne inte. Men jag tycker att hon är söt, absolut. Dock har jag sen länge övergett tanken på att försöka förmå mig själv att prata med människan. Mitt första försök blev nånting sånt här:

Daniel: Dueh… Om man ska ringa ner till receptionen här, vilket nummer är det då? *illa dolt försök att ha ett ärende*
A:  *skriver ner numret på en lapp*
Daniel: Tackar. Och um, vad heter du förresten? *ännu sämre dolt försök till att få hennes namn för arbetsrelaterade orsaker*
A: A.

Sen gick jag bara. Och skämdes. Sen dess har allt bara blivit väldigt awkward. Jag kan knappt se henne i ögonen. Jag kan säga hej, hej då, trevlig helg, och en gång sa jag även ”gott nytt år”. Men jag vet inte vad det är. Hon är helt enkelt omöjlig att prata med, för mig. Ibland har jag även försökt att få till nåt leende, men det blir lika illa. Då ser jag ut som en psykopat. Nej, det får vara.

Hur som helst, när jag fick datorn så var det hon som mailade, och jag fick skriva på någon slags uthämtningslista. Vi utbytte flera hela meningar, hon och jag. Men det känns inte bättre. Jag kan inte prata med receptionister. Jag får testa nånting annat. Typ veterinärer.

I morse uppstod det en lite märklig konversation på pendeltåget. Jag satt där, i knappt vaket tillstånd, och skulle bara åka några stationer till innan avgång och jobbgång och möjligen motgång.

Då klev det på en tjej på pendeln, i ungefär min ålder. Hon gick en sväng förbi och satte sig bredvid mig, men innan hon hunnit sätta sig så klirrade det till på golvet. Jag plockade upp vad det var, och fick se att det var en liten påse med extraknappar. Jag vände mig mot henne och höll upp dem. Det hela verkade förmodligen väldigt konstigt ur hennes synvinkel; en galen karl som presenterar en bunt knappar som någon sorts kärleksgåva. Hon tittade på knapparna och sedan på mig, innan jag insåg att jag kanske borde säga något.

Jag: Öh, jag tror att du tappade den här.
Hon: Oj… Fel märke, men ändå! Tack!
Jag: Haha, skumt… Nåja, nu har du ju om du skulle köpa nåt med det märket!
Hon: Ja, haha!
Jag: … Jag TROR att det var du som tappade dem i alla fall.
Hon: Ja…

Sen klev jag av tåget, och vi sågs aldrig igen.

Igår på jobbet visade jag prov på den sociala inkompetens som jag är så vida känd för. Det ringde en tjej från vår administrativa kundtjänst, och hon hade fått en kund på tråden som hade massa frågor om IP-telefoni och liknande. Nu ringde hon till mig, och ville ha hjälp.

Hon: Alltså han har massa frågor om att växeln inte skickar ”200 – OK”, jag fattar ingenting.
Jag: Okej… Ja det beror lite på hur han har konfigurerat på sin sida, men jag vet vad han menar.
Hon: Så, hur…
Jag: Äsch, du kan koppla över kunden till mig om du vill.
Hon: *lättad* Åh, är det okej?
Jag: Jadå. Jag kommer och spökar för dig sen!
Hon: … Eh.
Jag:
Hon: Okej här kommer kunden.

Jag vet inte riktigt vad som hände där egentligen. Jag tror att jag i mitt stilla sinne tänkte spela på att jag gjorde henne en stor tjänst som tog samtalet, och skulle spöka för henne som straff. Det var ju en märklig tankegång redan där, men det blev bara ännu värre när sättet jag lade upp det på inte alls gick fram. Istället skulle jag apropå ingenting komma och spöka för henne, och ingen fattade nånting.

Nästa vecka blir det väl samtal med chefen, om mina helt oacceptabla trakasserier.

Idag var jag på posten, och var med om något som för evigt kommer att kallas ”Det stora Paketskickandet 2012” i historieböckerna. Jag hade nämligen hela fyra stora paket att skicka, eftersom jag sålt saker på Tradera.

Nägra sekunder efter att jag ställt mig först i kön så kommer det en farbror dit och skulle hämta ett paket. Snäll som jag är så lät jag honom gå före. Sedan började jag radda upp paketen, medan tjejen i kassan (inte den hemska enögda troglodyten som jag berättat om tidigare) började knappa in dem i datorn. Jag hade nått ”the point of no return”. När tjejen väl börjat knappa så gick det inte att avbryta, och alla andra kunder skulle vackert få vänta.

Snart började det – trots min tidigare goda gärning mot farbrorn – hopa sig människor bakom mig. Ett dämpat sorl började antydas. Irriterade röster, indiskreta suckar. Det var då jag tänkte vara lite fyndig, och det gick ju precis som det brukar.

Jag: Um… Finns det nåt skyddsprogram man kan ta?
Hon: *lutar sig fram och lägger pannan i veck* Vadå?
Jag: Ja, du vet… Nåt slags skydd. Skyddad identitet eller något.
Hon: Eh…?
Jag: Med tanke på dem bakom mig. De vill väl mörda mig nu.

Hon flinade lite, men jag såg på henne att hon inte fattade vad jag pratade om. För henne var jag bara en av den aldrig sinande strömmen kunder som kommer dit och pratar strunt.