Nyckelord

social fobi

Besöker
danielfirmafest
Det här var jag ikväll.

En väldigt klyschig rubrik, måhända, men kvällen känns ändå som en väldigt stor personlig seger.

Fråga mig inte hur allting startade, men för ganska exakt tre år sedan så kunde jag inte ens åka pendeltåg till jobbet utan att hyperventilera av total social fobi. Det där är helt borta idag. Jag har sakta men säkert blivit bättre och bättre, och idag är det bara i vissa situationer som det känns jobbigt. Som t.ex när jag ska äta mat bland folk.

Ikväll hade då alltså företaget jag jobbar på sin årliga firmafest, och jag har bävat för i flera månader. Jag har ju en hemskt rolig förmåga att måla fan på väggen, vilket rätt ofta blir en självuppfyllande profetia rent ångestmässigt. Förväntar jag mig att det kommer att bli jobbigt så finner jag mig väldigt ofta med att faktiskt känna så också. Så därför funderade jag på att bara skita i allting. Bara ge upp och säga ”jag klarar inte detta just nu, det blir för mycket” – men icke. Jag gick på festen ändå!

Och ja, det var helt sinnessjukt mycket folk. Och ja, det var långbord med tillhörande trerättersmiddag. Och ja, jag satt mitt i fucking smeten. Verkligen en mardröm, faktiskt. När jag gick nedför trapporna in till själva markplätten i mitten av arenan kände jag instinktivt att jag bara ville smita därifrån. Liksom, försvinna i massorna och ta tåget hem. Men jag lät bli! Jag satt med hela kvällen, var åtminstone så pass social som man kan förvänta sig av en person, och åt t.o.m lite av maten. Absolut inga mängder, men att ta tio tuggor bland flera tusen personer, det är tamejfan stort för att vara jag. Och helt ärligt överraskade jag mig själv genom att knappt tycka det var jobbigt. Mäkta stolt över mig själv ikväll.

Och för övrigt så innehöll kvällen sånt som en firmafest måste innehålla för att officiellt få kallas firmafest, nämligen:

  • Ett evigt egorunkande av företaget; tänk överentusiastiska säljchefer på speed.
  • Minst en kollega som spydde i en papperskorg innan klockan nio på kvällen.
  • Kollegor som fullständigt borta klev upp på scenen och stod och juckade i luften.
  • Kollegor som spillde ut vin, cider, öl och kaffe över bordet. En av dem lyckades spilla ut sin dricka sju gånger under samma kväll.
  • Smått pinsamma chefer som inte visste om de skulle prata svenska eller engelska, så det blev varannan mening.

En mycket trefvlig afton!

forever-alone-party
Det här lär vara jag imorgon. :’)

I morgon så kommer jag att vara med om något slags eldprov, efter flera år med TYP social fobi. Jag säger ”typ”, eftersom det bara kommit i vissa situationer. Vissa dagar har varit bra, andra inte.

Det är stor firmafest med jobbet. ”Äh, en jävla firmafest, det klarar du väl?” tänker ni. Men till saken hör att företaget jag jobbar på är en multinationell koncern, så det kommer att vara tusentals anställda där. En av Stockholms största arenor är hyrd. Så… ja. Det finns potential att bli jobbigt, men också väldigt kul. Hoppas på det senare.

Kan inte ens minnas när jag var på en rejäl fest senast. Har liksom glömt bort hur man gör! Jag var inne i en klädesbutik och köpte en skjorta. ”Kan man ens ha den här på en sån tillställning?” frågade jag expediten, och lät väl ungefär som att jag precis anlänt från månen. Hon tyckte att den nog skulle bli bra. Hon gav sitt ord! Så om jag inte får ligga i morgon så tänker jag komma tillbaka och kasta en tomahawk i huvudet på henne. Haha! Nu skojar jag. Jag äger ingen tomahawk.

För två år sedan genomled jag botten av min psykiska ohälsa. Jag kunde inte sätta mig på pendeltåget till jobbet utan att få panikångest och börja hyperventilera. Jag var övertygad om att jag skulle kaskadkräkas rakt ut, och hur alla passagerare skulle ställa sig i en ring runt mig och spyan, och hånskratta. Sedan skulle en arg sydamerikansk städare skälla ut mig och tvinga mig att torka upp allt, hela tiden under allas hånfulla blickar.

På grund av det här med kräkfobin blev det problem att äta mat bland folk, speciellt på jobbet. Så fort jag åt nånting så blev jag illamående och började fundera kring sannolikheten att bli matförgiftad, och om jag skulle hinna hem innan det bröt ut.

Därför började jag gå i KBT-terapi; jag fick en remiss via vårdcentralen. På samma gång fick jag ganska starka SSRI-tabletter som jag tog i fyra månader. Såhär med facit i hand så hjälpte de inte det minsta, men däremot hade de väldigt bra effekt vad gällde att göra min penis obrukbar. Så dem slutade jag med rätt tvärt.

Efter att ha gått tio gånger hos terapeuten så utvärderade vi det hela. Jag hade fått fylla i en ångestskala före och efter dessa tio gånger; vid första besöket hade jag en fyra på skalan (maxpoäng vet jag dock inte) och efter tio gånger hade jag en tia. Terapeuten gjorde det mycket klart för mig. Vi kan inte fortsätta, för om vi gör det finns det risk att jag börjar tro att terapi inte hjälper och därför skulle få ”farliga hopplöshetskänslor”.

De efterföljande månaderna var det inte mycket att göra utom att hanka sig fram på jobbet, trots ångest. Sakta men säkert började jag kunna äta där. Om än bara en smörgås. Men ändå; framsteg. Jag började kunna åka pendeltåg; först med stora svårigheter. Sedan med små svårigheter. Nu utan svårigheter.

Men hela tiden har ångesten funnits där. Då menar jag ingen panikångest, utan en mycket värre version. En dov molande ångest som sitter i maggropen, och gör att jag känner mig sjuk. Det går inte en enda dag utan att jag känner mig febrig och har yrsel på jobbet. Det svider i ögonen. Jag känner mig slö och har svårt att ta beslut. Bakfull utan att ha druckit en droppe. Jag känner mig sällan stressad, men det är solklara stressymptom. Efter två år börjar det ta ut sin rätt på kroppen. Sjukdomsperioderna duggar tätare och tätare. Det paradoxala är att jag känner att jag gör framsteg på matfronten, och jag märker utan tvekan hur mycket bättre jag kan hantera resorna. Men ändå känns det som att de fysiska ångestsymptomen bara blir värre och värre… och värre.

Som jag skrivit tidigare (här och här) så har jag gått hos en annan KBT-terapeut, via jobbet, sex gånger nu. Vi har ännu inte kommit fram till hur vi ska ”behandla” mig, eftersom jag gjorde det ödesdigra misstaget att nämna kräkfobin. Jag började gå där för att bli av med den fullständigt vidriga självkänsla jag haft i hela mitt vuxna liv, och på samma gång diskutera vad jag ska göra med de fysiska stressymptomen. Själv tror jag att kräkfobin, eftersom den bara är bland folk och vid andra sociala tillfällen, är ett resultat av att jag på grund av självkänslan är enormt rädd för att göra bort mig.

Men så fort jag nämnde kräkproblematiken så var det plötsligt det vi skulle fokusera på, enligt min terapeut.  Vilket inte jag hade någon lust med. Men när jag berättade att jag hellre vill jobba på självkänslan så ville inte min terapeut fortsätta. Historien hade upprepat sig. Jag fick till besöket idag på mig att bestämma mig vilken approach jag tycker att vi ska ha. Och idag var jag där, varpå samtalet gick ungefär såhär:

Terapeut: Så… Hur har du tänkt om det vi pratade om sist?
Jag: Jaa… Alltså, jag vill nog försöka jobba på det här med självkänslan. Det känns som det värsta, och jag tror att kräkproblemen härstammar från det.
Terapeut: Okej. *tydligt missnöjd med mitt val* Kan du komma med några konkreta exempel på när du har problem med självkänslan?
Jag: Njae, inte direkt, det är mer en känsla jag har. Jag känner mig dålig. Att andra killar är bättre än jag, speciellt när det kommer till relationer. Andra killar verkar vara större kap än jag.
Terapeut: Okej. Men du sa att din f.d flickvän dumpade dig pga självkänslan och för det här med kräkfobin?
Jag: Nja, kräkfobin vet jag inte. Men på grund av min låga självkänsla.
Terapeut: Hur då?
Jag: Jag fick ångest och blev väldigt bekräftelse-krävande en helg. Och så har det varit även tidigare. Liknande episoder. Jag förstår ju att det tär på förhållandet… Men det är inte bara i förhållanden som det känns jobbigt. Det är liksom problem även innan. Jag kan sitta på en dejtingsajt och se en tjej, och sedan känna att det inte ens är någon mening att jag skriver till henne, eftersom jag vet att hon kommer dissa mig ändå. Jag känner mig liksom som att jag spelar i en annan liga. En sämre liga. Korpen, typ.
Terapeut: Du tror inte att det här med kräkfobin bidrar till den känslan då? För jag tror att många tjejer skulle tycka att det är ett stort problem.
Jag: Jo, men. Ja. Jag känner inte att det är huvudproblemet.
Terapeut: Jadu. Det känns fel av mig att fortsätta den här terapin när det känns som att du inte riktigt är redo. En del av dig vill verkligen lösa det här, men sedan vill du ändå inte utföra de uppgifter som ingår i KBT.
Jag: Jaså? Jag vill inte äta lunch med dig, nej. Jag har inga problem med att göra hemläxor vad gäller självkänslan, men några sådana har du inte kommit med. Det har bara varit fokus på kräkproblematiken.
Terapeut: Jag tror att den är ett stort hinder, och gör att du känner dig dålig.
Jag: Men alltså, jag har haft låg självkänsla i många herrans år. Kräkfobin har jag haft i två.
Terapeut: Men det känns inte som att du är villig att utföra de uppgifter som behövs för att detta ska fungera. Du säger ju att du inte vill skriva till vissa tjejer eftersom du redan ”vet” att de är ointresserade.
Jag: Jo, men det är väl inte samma sak. Jag kan ju inte skriva till tjejer för skrivandets skull, det måste ju finnas något intresse från min sida också?
Terapeut: Att jobba på självkänslan skulle nog innebära att du skulle vara tvungen att skriva till fem tjejer varje DAG, en lång tid framöver. För att bryta dina mönster av att inte skriva.
Jag: Men jag har inga problem med att skriva till folk, men det är ju tankarna som ändå finns där. Varför känner jag att jag inte duger?
Terapeut: Jag tror att man måste lära sig att acceptera dessa tankar. Det vi måste jobba på är att inte AGERA efter dem.
Jag: Jaha… Eh. Ja. Jag hoppades väl nånstans att man skulle kunna jobba på att ändra sina tankemönster. Det klart jag kan skriva till folk, och lära mig att inte kräva bekräftelse när jag känner så, men jag vill ju helst av allt slippa ens känna så från första början. En sån terapi behöver jag nog i så fall.
Terapeut: Hur menar du?
Jag: Ja, en terapi där man kan prata och inte göra så mycket praktiska saker.
Terapeut: Då är nog inte KBT något för dig. Det jag är utbildad till är att exponera för det som verkar obehagligt. Det är inte alla människor som blir hjälpta av KBT.
Jag: *börjar nu bli irriterad på riktigt* Nä. Men det är ju bara det som vården har att erbjuda. KBT eller mediciner. Jag är så jävla trött på detta tjat om mediciner! Det är som att läkarna kommer i byxorna så fort de får skriva ut SSRI till någon. Då är det julafton för dem, liksom.
Terapeut: Ja… Mitt förslag är att du går tillbaka till läkaren och kräver att få byta behandlingsform. Det finns kognitiv terapi och psykodynamisk terapi. Och du torde inte behöva ta mediciner om du inte vill.

Sen tackade vi varandra för sex helt värdelösa timmar tillsammans, och jag gick därifrån mer bedrövad än nånsin. Jaha. Jahapp. Tjolahoppsan-fucking-sa. Då var man tillbaka på ruta ett.

Dags att ringa vårdcentralen imorgon, och vara tillbaka i detta underbara ekorrhjul. Först får man vänta minst en vecka på att få tid hos en läkare. Sen kommer de att säga att jag antingen får ta mediciner, eller vänta i någon oändlig vårdkö medan jag jobbar vidare under konstant ångest. Allt enligt Försäkringskassans rekommendationer. Experterna på hur just jag mår.

Välkommen till svensk psykvård, Daniel!

Terapibesök nummer fem, och nu börjar det ge en ganska olustig känsla i kroppen. En känsla av tvivel på huruvida det här kommer att fungera. Till en början var jag väldigt optimistisk, men nu vet jag inte längre.

Vi (dvs jag och min terapeut, inte jag och mina personligheter – så psyksjuk är jag inte) har kommit fram till att vi har två vägar att tackla det här på. Antingen försöker vi lösa min låga självkänsla. Eller så jobbar vi med den här sociala kräkfobin som hindrar mig från att äta mat bland folk.

Självkänslan har varit rutten sen mellanstadiet; resultatet av åratals hånskratt och försäkran om att allt jag sa och gjorde var dåligt. Den vidriga kräkfobin i sociala situationer har däremot ”bara” varit med mig i ett par år. Och… jag vet ärligt talat inte vilken väg jag borde gå.

Det är i samband med dejting och relationer som det är som värst. Någon supersocial partyprisse har jag aldrig varit, så det förväntar jag mig inte heller att bli. Men det är tråkigt att behöva känna att man inte är värd nånting på marknaden. Ni vet, den där marknaden folk beger sig till när det är dags att köpa ny partner. Min kräkfobi får mig nämligen att känna att ingen vill ha någon med den här typen av problem. Ingen vill ha någon som inte kan följa med ut och äta på restaurang. Ingen vill ha någon som tycker att det är jobbigt att resa utomlands pga rädsla att bli matförgiftad. Terapeuten höll med om att det var ganska rationella tankar, och sa att många förmodligen ryggar tillbaka för sådana problem. Måste väl erkänna att jag inte hade hoppats att han skulle bekräfta mina farhågor på den punkten. Så jag gick därifrån nästan ledsen.

Den grundläggande självbilden orsakar däremot mest problem när jag faktiskt är i ett förhållande, som nu senast med L. Två fantastiska månader – om jag nu får säga det själv – följt av en dålig helg, och BAM så var det slut. Förmodligen var det rätt beslut om hon nu kände att det inte fungerade, eftersom det garanterat skulle kommit fler helger där jag behövt extra mycket bekräftelse. Men… varför träffar jag aldrig någon tjej som kan ge det? Ge mig en partner som kramar om mig och säger nånting fint och poff så är de onda tankarna borta. Men på så sätt sprutar man väl bara vatten på lågorna istället för att ägna sig åt själva brandhärden.

Så… Det står mellan att arbeta på det som får mig att känna mig värdelös som potentiell partner, eller det som får mig att känna mig värdelös som partner. Hur jag än gör verkar det som att jag har lång väg kvar.

Jag försöker vara positiv. Jag vill inte fastna i negativ bitterhet igen. Men ibland är det lite knepigt, det här.

Om man då ska vara seriös för en stund; hur går det för Daniel i hans strävan efter något som kan liknas vid ett värdigt liv? Svaret är ett rungande ”sådär”. Inte särskilt rungande heller kanske.

Med den fysiska och psykiska hälsan är det aningen till det bättre nu när jag har haft semester. Även om jag älskar mitt jobb så verkar jag vara överdrivet stresskänslig just nu, vilket hela tiden får mig att vara på helspänn när jag är där. Nu har jag inte gjort ett skapandes dugg på två veckor, och det verkar ha blivit lite bättre. Däremot får jag fortfarande ångestvågor i olika situationer. Det varierar väldigt. Ibland kan jag vara i centrum en halv dag utan minsta problem, medan jag andra gånger känner mig svimfärdig av att vistas nära någon slags civilisation. Häromveckan fick jag ångest på grekiska kolgrillen, medan jag väntade på min mat. Vad är det för trams? Vem får ångest där? Vad trodde jag skulle hända? Jag förstår inte.

Med kärleken går det för närvarande inte alls. Det känns lite tungt, eftersom mitt stackars hjärta längtar så efter någon att lägga all kärlek på. Men jag känner till klyschorna. ”Det kommer när man minst anar det”, ”can’t hurry love”, och ”det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder”… Okej, kanske inte den sista.

Salahuddin mår bra. I förrgår bytte jag hans kattsand, till stor belåtenhet för användaren. Det visade sig vara någon ny kattsandsformel, så kornen var något större än tidigare. Detta tyckte Salahuddin var ytterst märkligt, som den otroligt försiktiga katt han är. Han gick in i kattlådan som i ultrarapid, och sen gjorde han nummer ett. Jag vet detta eftersom jag själv befann mig i badrummet just då. Sen sprang han ut för att bara minuter senare komma tillbaka och göra nummer två. Jag antar att han inte riktigt vågade göra både och på samma gång. Kattsanden kunde kanske sluka honom eller något.

Idag var det ett rent helvete att i någon mån försöka ta sig in till jobbet.

Jag visste redan när jag vaknade hur det skulle bli. Jag kände hur jag mådde. Hur settingen var.  Illamående och starkt ovillig att göra nånting annat än att ligga kvar i sängen. Men jag pallrade mig iväg ändå, som den arbetsmoraliska martyr jag är. Och det klart det blev problem, det blir det alltid när jag tror att det ska bli det.

Jag satt på pendeln och var övertygad om att kräkmassorna långsamt forcerade det som en gång kallades min magmun.  Snart skulle jag spy ut över folkmassorna på det fullsatta tåget. Enorma kaskader skulle det bli, varpå hela vagnen skulle ställa sig upp och skrika i avsky och äckel. Föraren skulle tvärbromsa, komma ut med mopp och hink åt mig, och jag skulle där tvingas städa upp efter mig innan tåget åkte vidare. En halv stads stressade resenärer skulle hata mig, och jag skulle vid första möjlighet gå hem och hänga mig.

Således satt jag hela resan och nöp mig själv i låret för att ångesten skulle minska. Skära arm light.

Det kommer snart inte fungera längre.