Nyckelord

SL

Besöker

På pendeln hem idag så hände en märklig och ganska… otäck sak.

Jag klev på tåget som vanligt, och fick direkt syn på ett ledigt tvåsits-säte. Eftersom jag i allmänhet ska åka lite längre än genomsnittet (de flesta går av vid centralen, jag åker ett par stationer till) så gillar jag att sitta vid fönstret så jag slipper ”oroa” mig för att någon ska knacka mig på axeln för att gå förbi när jag snarkar som bäst.

Precis när jag skulle knipa åt mig platsen så hann en annan man förbi och satte sig precis där jag hade siktat in mig. Jag suckade djupt och muttrade ”fan också”. Varför det här var en sån big deal vet jag inte ens, men nu var det så jag reagerade.

Istället satte jag mig på motsvarande plats på andra sidan av vagnen, mitt emot den andra mannen. Han var 25-30, hade rakat huvud, ett gäng tatueringar, och såg rent allmänt ut som någon som bär skor med stålhätta. Efter en stund möttes våra blickar. Han såg oerhört arg ut, men jag höll kvar blicken (tittar man bort så förlorar man, det är allmänt känt). Det tog kanske sju sekunder, sedan drog han fram ena handen och pekade finger mot mig. Vi hade ögonkontakt hela tiden, så det kan knappast vara mot någon annan. Sen tittade han ner på det han hade i knät, en iPad eller liknande.

Han gick av två stationer innan mig, men innan dess så hann vi titta på varann en gång till. Denna gång vände jag dock bort blicken efter ett tag. Minns att min gamla SO-lärare – som hade ett förflutet som mentalvårdare – sa just det: Det värsta man kan göra när man möter en psykopat är att se honom i ögonen, och det bästa man kan göra är att sätta sig ner. Jag satt visserligen ner, men jag kände att jag ändå inte skulle utmana ödet mer.

Jag hann tänka en hel del saker under den där resan. Såg framför mig hur han skulle gå av samtidigt som jag, och sedan följa mig ända till dörren där han slutligen skulle ”hunta mig down”. Jag funderade på om någon annan i vagnen skulle skyddat mig om han plötsligt hade gett mig en snyting. Eller hur många tänder han skulle hinna slå ut innan någon hann ingripa.

Det är inte utan att man sitter här och är lite skärrad. Ett litet ”fuck you” med handen och jag sitter här och känner mig som att jag precis blivit våldtagen. Dessutom kan jag inte hjälpa att känna lite självförakt för att jag inte stod upp för mig själv. Jag borde inte tittat bort. Jag borde pekat finger tillbaka. Jag borde gett honom en snyting. Fan!

Dagens pendel-äventyr: Daniel Werner sätter sig på en ledig plats. Snett bakom denna plats sitter det en lodis. Bredvid lodisen, dvs bakom Daniel Werner, finns lodisens väska. Väskan är av outforskad karaktär och med okänt innehåll. Daniel Werner åker någon station, innan han märker hur det börjar krypa fram små kackerlackor i närheten. Daniel Werner utgår från att dessa kommer från lodisens väska. Daniel Werner genomgår sin livs största rysning, och springer därifrån. Daniel Werner vrålar inombords.

Resten av kvällen upplever Daniel Werner att det kliar överallt på hans kropp.

I fredags var det kaos i kollektivtrafiken. Det hade kommit lite snö, och SL stod som vanligt helt lamslagna inför detta. ”Vafalls?! Snö? I februari?” kan jag tänka mig att det lät på deras kontor.

Men så var det. Enorma mängder snö, bitande iskyla, och dessutom en nedriven kontaktledning på det. Resultatet blev att folk satt fast på iskalla pendeltåg i fem timmar på morgonen, och på kvällen var det fortfarande problem med förseningar.

Så där stod jag, fast på perrongen med halva Stockholm, och mådde tjyvens. Vankade av och an, som en äggsjuk höna, för att inte spontant utveckla kallbrand. Suckade högt. Hoppade lite på stället. Efter en stund kom då äntligen tåget; fruktansvärt enormt jättefullsatt precis som förväntat. Men jag lyckades tränga mig in, och nu visste jag åtminstone att jag var på väg hem. Stod och fokuserade blicken på en kvinnohandske, och försökte låta bli att görgås av köld, uttorkning och allmän olust att vara där. Tåget krängde, och som jag hatade mänskligheten.

Men det var inte förrän jag, efter någon timmes tågfärd, en inköpt kebabtallrik, och en påbörjad vandring mot hemmet, som jag märkte det värsta av allt. Något riktigt fasansfullt. Nämligen mina bröstvårtor. I synnerhet den högra. Status på den var nu extremt kritisk; bröstvårtsstatus röd skulle man nog säga. Min skjorta, i dess sträva fejk-bomullsmaterial hopknåpat av kinesiska barnarbetare, tillsammans med kylan hade skapat en ENORM friktion. Så… det var inte skönt. Jag fick hålla i skjortan för att den inte skulle nudda bröstet på mig.

Jag har fortfarande, såhär två dagar efteråt, någon sorts skorpbildning på den högra bröstvårtan. Var går man om sådant? Måste jag beställa mammografi nu, för att säkerställa att inget är permanent skadat?

Varför skriver inte medierna mer om manliga bröstvårtsproblem?

Okej, om vi ska få igenom tidigare nämnd lagändring så får vi nog ta med ungdomar också.

Ungefär samma strul upprepade sig på vägen hem, även den via buss. Tre tjejer i åldern fjortis träffade på en fjärde tjej i åldern fjortis, och ställde sig då i gången för att bekanta sig med varann. De kramades, kindpussades, och visade upp varandras chihuahuor.

Efter några sekunder kom gamla surgubben jag, och sa ”Jaa…” på det där sätt jag brukar (som säger ungefär ”hur tänkte ni här?”). De släppte förbi mig. ”Tackar” sa jag. ”Varsågod” svarade de snorkigt.

”Stopp i all pendeltågstrafik mellan Stockholm C – Älvsjö pga olyckshändelse.” Således var resan till jobbet i morse extra rolig. Försenad pendel till Älvsjö. Sedan stå bland miljoners miljarders människor i väntan på ersättningsbuss, bland annat två medelålders män som skrek som apor för att de inte fick gå in i mittsektionen av bussen. Chauffören vägrade, och männen blev vansinniga. Bussarna passerade överfulla, en efter en, och jag började så sakteliga tvivla på att jag skulle kunna jobba innan lunch.

Efter ett tag hade dock 90% av folket gått på, och även jag fick komma iväg mot… Liljeholmen. Där fick jag byta till röda linjen mot centralen, och sedan blå linjen till Kista. Sedan använde jag fötterna för att transportera mig framåt ett tag, för att slutligen – en timme och en kvart sen – vara på jobbet.

SL – Business as usual.

Detta börjar nästan likna en fotoblogg. Nåväl! Idag lekte jag med Photoshop, och beställde ett nytt SL-kort med dess motiv på. Det ska se ut såhär!

Louvren hörde för övrigt av sig förut och ville ställa ut mästerverket, men de bjöd för dåligt så det får vara.

Snökaos i hela Stockholm. Pendeln försenad allt från en halvtimme till halva dagen. Strömavbrott på tunnelbanan.

Dessutom! Daniel Werner vurpar nästan tre gånger, och vurpar o-nästan två gånger. Andra gången skriker han ”AAAAARGH!!! Andra gången!” rakt i ansiktet på en stackars förbipasserande.