Nyckelord

Skola

Besöker

En gång, när jag var en sisådär 12 år och gick i sexan, så bestämde jag mig för att göra ett spontant practical joke mot en kompis. Oscar hette han, och vi gjorde alltid sällskap till skolan. Idag, när jag går typ 50 meter till pendeln, så kan jag inte förstå hur jag under hela skoltiden gick fyra kilometer varje dag. Galet.

Hur som helst. Det här var på den tiden då man lånade ut datorspel till varann. Jag var på väg till Oscar för att möta upp honom, inför promenaden till skolan. Jag fick alltid stå och vänta innanför dörren, medan han sömndrucket och ofta med mjölkmustasch letade efter ytterkläderna. Ibland hade han inte ens vaknat när jag ringde på.

Den här gången hade han relativt nyligen blivit storebror för andra gången. Jag kom över, och hade med mig ett spel som han skulle låna. Och det var i och med detta som jag skulle skämta till det lite. Jag hade tagit med två CD-skivor, varav den ena var sönderrepad och trasig. Planen var att plötsligt bryta sönder skivan inför Oscars förvirrade uppsyn, och sedan lämna över den riktiga. Sagt och gjort. Men när jag bröt sönder skivan så gick den inte i två eller tre delar. Nej. Icke. Den gick i två eller tre delar, och sedan i miljarder småflisor över hela hallgolvet.

Oscars pappa tittade på mig. Sedan muttrade han att det där inte var så smart gjort, med Oscars lillasyster som kröp omkring och hade sig. Jag hade nu blivit utskälld av en kompis förälder, vilket var något av det värsta som en tolvåring kunde få uppleva. Oscar tog fram dammsugaren, och började irriterat att köra med den medan jag bara stod som ett skamset fån och tittade på.

Det blev en knäpptyst resa mot skolan. Och det, mina vänner, var sista gången jag försökte göra något spontant.

När jag gick i lågstadiet fick vi en bok. En bokstavsbok var det, där vi skulle lära oss skriva. I den fanns det ett blad för varje bokstav, en sida med några rader och en sida med en tom ruta. På raderna skulle man komma på en mening där alla ord började på bokstaven i fråga. I den tomma rutan skulle man rita det hela.

Jag var hos pappa när jag nästan var klar med boken, och hade bara Ö kvar. Jag frågade vad jag skulle ta för mening, och pappa fick mig att skriva: Överviktige Östen önskar östrogen. Sen ritade jag någon lämplig tjockisbild till. Jag hade ju ingen aning om vad östrogen var när jag var sju år.

Undrar vad min lärare tänkte när hon såg det. Just detta sitter jag och skrattar lite åt nu.

I natt drömde jag märkliga saker. Jag var med i nån slags tv-lek där man fick uppleva olika stadier av sitt liv. Man förvandlades till respektive yngre version av sig själv, fast med sitt nuvarande intellekt. Jag blev transporterad till min skolmatsal i ettan. Tydligen hade jag glasögon, som en annan klasskompis försökte dra av mig. Han hade också glasögon, så jag tog hans och krossade dem. Sen sa jag till fröken att det var han som hade haft sönder MINA glasögon. Då fick han skäll.

Sen vaknade jag, kallsvettig och skrikandes. Eller inte, men vaknade gjorde jag iaf.

Idag har jag byggt lego btw. Bilder kommer, för den som är intresserad.

Ja, jag tänkte dela detta minne med er, av ren kärlek och välvilja. Låter bra va? Jag skickar fakturan.

Året borde varit… 1994. Jag gick i andra klass, och var bästis med två tjejer. Det var ganska ovanligt på den tiden, och även om jag ibland blev retad av folk på skolgården så var det dem jag trivdes allra bäst med.

Jag var lite av klassens clown i skolan. Så en dag, i slutet av lektionen, kom jag på en rolig grej att göra. I ett obevakat ögonblick körde jag ner ena handen innanför byxorna, öppnade gylfen och lät stolt ena pekfingret hänga ut. Åh, det skulle bli en sådan succé, det såg jag framför mig. ”Titta här!” fnissade jag, och tjejerna tittade mycket riktigt på det som hade hänt mellan mina ben.

Jag minns inte om de skrattade eller fnissade eller bara var tysta, men inom kort kom den mycket stränga läraren Eva och tog ett rejält tag om nacken på mig. ”Hördudu!” röt hon till, och körde ut mig. Sedan minns jag inget mer, annat än att jag efteråt satt i kapprummet och snyftade. Jag hade ju bara försökt vara rolig, jag fattade inte varför alla blev så arga.

Efter en stund, när lektionen var slut, kom resten av klassen. ”Werner visade snoppen för tjejerna!” skrattade en klasskompis. Jag försökte protestera och få honom att förstå att det bara var fingret. Men det var lönlöst; skratten och stojet överröstade allt. Jag pratade aldrig mer med någon om händelsen.

Det mest traumatiska är att jag fortfarande inte vet om tjejerna jag visade fingret för trodde att det var snoppen eller inte. De kanske fortfarande tror att jag stod där och rakt uppochned visade kuken för dem. De kanske är rädda för snoppar pga den perverse 8-åringen som visade könet mitt på lektionen. Vad har jag gjort?!