Nyckelord

skitdag

Besöker

En skitdag, och vips passar bloggen igen. Jojo minsann! När det är lite tufft så kommer jag krypandes tillbaka till mina läsare. Det är uselt, Daniel. USELT!

Dagen började perfekt med att jag och en kollega började tjafsa. Jag är verkligen inte van vid att jag höjer rösten, men i morse gick det inte att hålla emot. Jag tror att det hela löste sig rätt kort därpå, men jag spenderade ändå resten av dagen med att deppa. Mest över två saker: Dels pga dåligt samvete över att jag blev arg, och dels pga självförakt då jag, när jag fick mothugg, kröp ihop till en liten underlägsen hundvalp. Det är rätt ofta så; jag har väldigt svårt att acceptera det faktum att jag varken är eller kommer att bli någon alfahane.

Sen skulle jag bege mig till SOVA. Sängvaruhuset alltså. Anledningen är att jag hatar min säng. Jag köpte en 160-säng för ett halvår sen, och den var uppdelad i två 80-sängar. Säljaren svor dyrt och heligt på att jag inte skulle känna av skarven mellan sängarna, men likförbaskat finner jag mig själv med att ligga mellan sängarna varje morgon. Något som får mig att svära långa ramsor inne i sovrummet. Men efter lite kontakt med SOVA så har de nu ordnat så jag får byta upp mig till en 160-säng i ett stycke. Det trista i det hela var att jag fick lägga pengar mellan, dels för att uppgradera sängen och dels för att betala ny frakt och leverans. Det var 2500 kr jag hellre lagt på vin och kvinnor. Speciellt illa är det eftersom jag har så sjukt dåligt med pengar just nu (allmosor mottages tacksamt). Det blir till att ta från sitt eget sparkonto igen (kanske synd att gnälla, det finns de som inte har något sparkonto).

shellshockUuuuuuuusch vilken fullkomlig pissdag jag har haft. Ibland känner jag verkligen att jag har utvecklats så grymt mycket på självkänsloplanet. Och ibland känns det som att jag inte kommit nånstans, eftersom jag fortfarande tar minsta snedsteg personligt och lätt klankar ner på mig själv. Jag ska förklara dagens lilla intermezzo.

Det började redan 08.21, för att vara exakt, då jag möttes av kaos på jobbet. Det är väl ingen mening att gå in närmare på varför, för då kan man ge sig fan på att man får sparken också. Men kort sagt: saker var trasiga, och kunder missnöjda. Sedan varade det där kaoset i princip hela dagen, vilket ledde till väldigt mycket att göra, och att jag då hamnade i fullständig shell shock (stridsutmattning på svenska). Ni vet, såna där akuta stressyndrom som soldater kan få, när de till slut bara sitter och vaggar fram och tillbaka medan kulorna viner omkring dem. Och detta tillstånd var väl en bidragande faktor till det som hände sen.

På mitt jobb pågår det ett mindre krig varje dag. Det är ett jävla liv om huruvida taklamporna ska vara tända eller släckta. Vissa kollegor säger att det ska vara tänt, medan jag och många andra påstår att det är ett bländande operationsljus, och att det är mycket skönare när det är släckt. Så i morse var det släckt, eftersom några kollegor som brukar klaga på att det är mörkt var sjuka. Supertrevligt, tyckte jag. Fram till ungefär lunchtid, då några andra kollegor från en annan grupp började sitt skift. Och tände.

Tänk er att man suttit fängslad i totalt mörker i tio år, varpå nån plötsligt riktar helljusen på en bil rätt i ens ansikte. Lite så… var det visserligen inte alls, men det KÄNDES så.

Det gjorde mig irriterad, eftersom den här gruppen sitter en bit bort och inte påverkas nämnvärt av ljuset vid oss. ”Varför?!” frågade jag irriterat de i närheten av mig, och tyckte att jag hörde nån säga att de bara tänder för att jävlas. Jag vågade dock inte släcka på en gång, eftersom jag inte visste vilken strömbrytare det var. Ville ju inte riskera att släcka hela bygget och bli stenad till döds på torget utanför. Men eftersom jag hade gnällt så fick jag en kollega att göra det. Allt väl, men efter nån kvart sprang de andra kollegorna och tände igen. Då blev jag grinig på riktigt, och sprang och släckte. Kanske första gången på länge som jag faktiskt gör slag i saken istället för att knyta näven i byxfickan, och givetvis går det då åt helvete. Kollegan från den andra gruppen kom tillbaka, och jag upplevde det lite som att jag fick en lågmäld men tydlig utskällning. Det visade sig att lamporna som jag hela tiden trott bara var ovanför vår grupp, i själva verket var ovanför halva våningsplanet.

Sen kände jag mig bortgjord och surade resten av dagen. Jag ska aldrig mer visa civilkurage.