Nyckelord

sjuk

Besöker

Det var över ett halvår sedan jag var ordentligt förkyld sist. Då skrev jag DET HÄR inlägget. Nu är jag förkyld igen, och fenomenet är tillbaka. Är det mina tänder som gulnat eller de vita prickarna som vitnat? Vad kom först, hönan eller ägget? Ser jag tjock ut i de här byxorna?

On another note… Jag funderar allvarligt talat på att köpa en Star Wars-legogrunka för 1850 kr. Kan det vara ett symptom på långt gången sinnessjukdom eller vad är det som pågår?

Jag säger som jag brukar göra: Ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld!

Så ja, jag är sjuk. Eftersom jag är kille blir jag automatiskt hundra gånger sjukare än vad en tjej skulle ha varit om hon haft motsvarande symptom. Därfööööör… kommer jag klockan 20.00 ikväll ha mottagning vid min dödsbädd. Jag kommer att kalla fram er en och en, och under dämpad belysning be er komma närmare så jag får se på er en sista gång. Ni kommer gråtandes att säga att ni älskar mig, att jag har varit er stora idol genom livets alla tillkortakommanden, eller annat valfritt ömhetsbevis.

Sedan kommer jag med darrande röst be er öppna den lilla kistan på sekretären, och med lika darrande hand peka åt dess håll. Ni öppnar, och finner en lock av mitt hår. Sedan stängs mina ögon för all evighet, och världen skall då veta hur förkylningen tog mitt liv.

Ber om ursäkt för dåligt bloggande igen, men jag har faktiskt ett liv och kan inte sitta och tillfredsställa era löjliga underhållningsbehov hela tiden! Fattar ni det?! Jag är en vuxen karl! Ni äger inte mig! Ni är inte min riktiga pappa!!!

Eh. Ja.

I helgen: Träffade Mimmi, och vi hade en helt tokigt mysig helg med huddingepromenader och filmtittande och soffgosande och myspratande och liknande. Jag gillar’t och ’na väldigt mycket.

Igår: Skulle till jobbet på morgonen. Allt var frid och fröjd. På stationen får jag plötsligt väldigt ont i magen. Alltså, VÄLDIGT ont. Jag bara stod och stampade i marken och trodde jag skulle svimma. Efter en stunds sittande med huvudet mellan knäna gick det över, och övergick till att bara göra ganska ont istället för väldigt ont. Jag gick då hem, sjukskrev mig, och spenderade dagen med att stirra i taket, och vara allmänt illamående.

Nu: Ligger och samlar krafter inför det som i alla tider kommer att kallas Det Stora Tacosätandet i Huddinge.

Yes! Så har jag då återvänt från Irlandsresan. Både armar och ben i behåll har jag, vilket förstås är tur. Det var en fin stad på många sätt, med mycket varmare klimat än vårt 24/7-slask. 15 grader varmt till skillnad från -7 när vi åkte från Stockholm. Sen var det mycket trevligt att träffa Patrick och hans flickvän Maja (hann inte ta någon bild på dem), och såklart att få strosa runt på gatorna hand i hand med Hanna.

Men ändå känns resan som något av en besvikelse, på grund av ren och skär otur. Jag ska förklara varför, och då tror jag nog att de flesta håller med mig.

Såhär var det:

dsc00553.jpg
Först åkte vi Flygbuss till Skavsta. Hanna pratade med sin mamma i telefonen en stund, och skrattade hjärtligt både en och två gånger. Sen lyssnade vi på "Pang Prego", ett humorprogram på P3 som Hanna hade på sin iPod.
dsc00542.jpg
På flygplatsen förtärdes matsäck vi duktigt nog hade packat ner. Festisen på bilden smakade sjukt äckligt för övrigt; jag hade konstig smak i munnen i säkert en halvtimme. Fy fan!
dsc00547.jpg
Här lyfter planet. Jag hade inte flugit på flera år, så jag tyckte det hela var ganska obehagligt. Det gjorde dock inte Hanna. Hon sov.
dsc00552.jpg
Men snart lugnade jag ner mig, och kunde slappna av lite. Jag satt precis vid ena vingen, så jag kunde praktiskt nog se om ena motorn exempelvis hade ramlat av. Annars var det fint från 12 000 m. Stillsamt liksom.
dsc00550.jpg
Såhär ser det ut inuti ett Ryanair-flygplan... Extremt spännande. Vackert med gula säten sådär... Designern blev troligen avrättad kort därefter.
dsc00555.jpg
Framme i Dublin! Här åker vi buss, sittandes längst fram på ovanvåningen av bussen.
dsc00557.jpg
Dublin by night!
dsc00558.jpg
Väldigt vackert!

Första kvällen i stan vandrade vi runt en del, tills vi slutligen hittade en genuin irländsk pub (inte för att det var ont om dem, men vi valde just den) där vi lyssnade på irländsk folkmusik. Whiskey in the jar, Molly Malone… Den stilen. Sjukt stämningsfullt. Alla drack Guiness utom jag som drack Smirnoff ice. Detta blev jag förstås retad för, men jag brydde mig inte så noga.

Sedan åt vi irländsk mat. Jag åt nån sorts plankstek med pommes (eller ”chips” kanske man ska säga för att inte bli lynchad). Gott!

dsc00556.jpg
Vilken himmel!
dsc00565.jpg
En enorm chipspåse! Jag blir illamående bara jag ser den.

Men här tar det roliga slut. På andra dagens morgon, när vi skulle åka in till stan så kände jag mig plötsligt väldigt konstig på bussen. Efter inte många minuter fick alla springa av, och jag spy som en gris vid vägkanten. Classy! Jaha, ja… Då fick vi gå hem och lägga mig.

Jag vet inte vad jag hade fått för nånting. Inte vinterkräksjukan, för det har jag inte anlag för, och ingen blev smittad. Inte matförgiftning, för alla åt samma sak och bara jag blev sjuk. Inte Lupus, för… Well, it’s never Lupus.

Men alla var så snälla, och ställde upp när jag mådde dåligt. Vi skulle på en fest på kvällen, men Hanna stannade t.o.m hemma för min skull, och köpte mat och vatten åt mig. Vi var bara där tre dagar, så jag hade absolut förstått om hon inte hade velat slösa en dag på att vakta en sovande Daniel. Men ändå stannade hon. Ingen av mina ex hade ens tänkt tanken på att stanna för mig. Det var jättefint, och jag blev så himla glad för det. 🙂

dsc00570.jpg
Såhär ser man ut när man är magsjuk. Här inne (på toaletten) spenderade jag en hel del tid de sista dagarna.

Men bortsett från min sjukdom så var det mysigt. Det är klart att det känns jobbigt att jag varken hann socialisera med mina vänner eller mysa med min flickvän så mycket som jag hade velat. Det skulle ju bli vår resa, det här. Men jag tröstar mig med att det går fler tåg.

Jag har lite problem med mitt ätande, och jag är så oerhört trött på det nu.

Jag tror att allting började för några månader sedan, när jag var på middag med pappa och farmor. Jag åt gott och allt var bra. Men sen högg det till som tusan i magen, ungefär vid levern fast på andra sidan. Fick riktig ångest, för första gången. Efter ett tag fick jag gå in på restaurangens toalett bara för att ta några djupa andetag. Sen hade jag ont resten av kvällen, tills det sakta avtog när jag kommit hem. Jag minns speciellt känslan i kroppen när jag gick fram och tillbaka på busshållplatsen, och bara mumlade för mig själv. ”Sluta nu… Sluta nu…”

Sen är det nog en bidragande faktor att jag för ett tag sedan gjorde det ödesdigra misstaget att se på House M.D. Jag hade fixat de tre första säsongerna och sträcksåg dem. En hur bra serie som helst, men inte om man är hypokondriker. Och speciellt inte om man tycker sjukdomar är intressant och kollar på wikipedia vad t.ex Gastroenterit faktiskt är för någonting.

Jag har alltid varit lite smått hypokondrisk, men inte så att det varit ett hinder. Men nu har det blivit ett helvete, och det är väl främst det här med ätandet som jag hängt upp mig på, eftersom den obehagliga upplevelsen dök upp när jag åt middag. Själva värken som kom den där kvällen var väl egentligen inget att hänga upp sig på, hade det varit något riktigt illa så hade det kommit tillbaka. Men hjärnan tog nog stryk av händelsen däremot. Nu är det så att jag ibland inte ”kan” svälja. Mycket irriterande. Allt sitter givetvis i huvudet, är jag ensam hemma blir det bara problem när jag aktivt tänker på det. Många gånger har det inte blivit några problem alls, och då har jag själv insett att det varit för att jag t.ex sett på nåt spännande program och glömt att vara hypokondrisk.

Jag tycker väl att det hela borde försvinna bara av det faktum att jag själv vet att det inte är på riktigt. Men det gör det inte. Det har blivit lite bättre på sistone, men inte tillräckligt. Jag finner ibland mig själv med att faktiskt dra mig för att äta med andra människor.

Men men, det får väl dra sig tillbaka i sin egen takt…