Nyckelord

sjuk

Besöker

Livet. Ska det vara såhär jobbigt att bara leva? Att bara ta sig igenom dagarna?

Ibland känns det som att jag bara kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Att varje dag är en kamp. Inte långtråkig eller händelselös, utan en kamp i ordets rätta betydelse. Skulle jag vara Super Mario så hade jag hoppat mellan block med frågetecken på, jagad av ett dussin flygfiskar och ett annat dussin eldbollar. Men å andra sidan, hade jag varit Super Mario hade det troligen inte känts såhär.

Först och främst är jag trött nästan hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, för jag är trött ändå. Sover jag för lite är jag trött på grund av det. Sover jag för mycket blir jag trött på grund av det. Så jag går runt som en zombie och känner hur ögonen svider av trötthet i stort sett hela dygnet, förutom ett par timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Ironiskt.

Så jag går upp fem i sju varje morgon, småstressar på mig kläderna, dricker ett glas vatten, och går till tåget. Sedan sitter jag och nickar till i en halvtimme innan det är dags att gå av. Väl på jobbet så är cirkusen igång. Jag tycker mitt jobb är fruktansvärt intressant, och kollegorna är toppen. Men ibland känner jag mig verkligen som en fullständig idiot, som när jag inte fattar varför jag inte kan pinga från en svart IP-adress till en DIST utan att använda VRF. Och ibland känns det som att min stresstålighet har flytt sin kos; flera gånger har jag nästan klökts bara för att det funnits mer än en sak att göra.

Luncherna på jobbet är ett problem. Det fanns en tid då jag skippade dem helt, men detta har jag arbetat bort. Däremot kan jag inte äta som förut. Då åt jag som en häst, och tyckte inte det var några problem. Nu äter jag en fralla eller en barnportion husmanskost, och sedan är jag proppmätt – på gränsen till illamående – i tre timmar eller mer.

Sen åker jag pendeltåg hem. Det brukar vara förenat med antingen ångest i form av kräkfobi (jag vet inte varför jag fått för mig att jag ska kräkas på tåget) eller på senare tid en slags zombiedvala där energin är nere på noll. Jag har märkt att det oftast är i proportion till hur mycket jag har ätit under dagen. När jag kommer hem lägger jag mig på soffan, och orkar inget annat än att se på tv eller slösurfa.

Efter några timmar av att göra ingenting så är det dags för sängen, och det är oftast kvällens höjdpunkt. Det är så skönt att lägga sig, och jag somnar oftast väldigt snabbt. Sömnen är nog det enda i livet som fungerar utan problem (och det är jag tacksam för). Efter vad som känns som en kvart vaknar jag av att klockan ringer, och det är inte utan att jag hatar livet litegrann.

Så… Ska det vara såhär? Upplever någon annan där ute i etern att det är såhär? Är det det här som var livet, eller finns det något mer?

Jag har varit hos läkare flera gånger då jag misstänkte att jag hade blodbrist eller leukemi eller nåt annat hemskt, men icke. Alla vitaminer var på topp, inga leukemi- eller andra cancermarkörer fanns i blodet, och allt såg ut precis som det skulle. De skickade mig till en terapeut då de anade att alltihopa är ångestsymptom. Och jag säger inte emot, det är möjligt att allt är psykosomatiska uttryck. Men vad tusan har jag ångest över? Förutom de små kräkfobiska tillfällena så känner jag mig varken deprimerad eller ångestfull. Eller är det något annat fel på mig? Äter jag för onyttigt? Tränar jag för lite? Dricker jag för mycket coca cola? Är jag sexuellt undernärd? Har jag MS? Har jag fibromyalgi? Har jag aidscancerrabies?

Vad tror ni?

Nu har jag gjort det igen.

Trots att jag senaste gången svor på att aldrig mer ta dess förrädiska avkommor i min mun så har jag nu åter igen stoppat i mig en halv burk vitlöksklyftor i chilimarinad. Och nu är jag SJUK. Sjuk på riktigt. Det är alltid samma sak, men lär jag mig? Icke. Det är så fruktansvärt gott, och plötsligt befinner sig hela burken i min stackars mage.

Nu sitter jag här och kallsvettas. Jag har yrsel, känner mig febrig, och hatar min egen svagsinthet. Aldrig mer. Aldrig.

Idag på eftermiddagen blev jag akut sjuk. Började känna mig dåsig och febrig. Då jag inte längre har någon termometer i rockfickan så kunde jag inte konstatera det hela. Jag var så borta i huvudet att jag försökte blippa kontokortet på bussen.

Det blev värre och värre. När jag gick mot tåget hade det gått så långt att jag haltade, pga stickande smärtor långt ner på magens högra sida. Ni google-doktorer vet säkert vad det handlar om. Precis. Appendicit. Inflammerad blindtarm. En blindtarm bara sekunder från att brista i kaskader av kroppsvätskor, och med ofrånkomlig död som följd.

Och så blev det. Jag fördes i ilfart till Sankt Görans sjukhus där ett expertteam av mycket erfarna kirurger från rikets alla hörn försökte rädda mitt liv. Men förgäves. Jag dog på operationsbor… Okej, nu överdriver jag lite. Nu är jag hur som helst hemma och har tagit tempen. 37,3. Märkligt. Eftersom jag i sjukdomsångesten inte orkade vara nyttig så blev det en hamburgare till middag. Nu känns det bättre.

Kanske var det bara min kropp som hade abstinens efter onyttigheter och försökte stöta bort alla främmande tankar på att äta nyttigt.

Det är nu fjärde dagen i rad som jag är konstant illamående. Det känns jävligt retfullt, eftersom jag är sjukt illamående när jag inte ätit på ett tag. Då är jag hunger-illamående. Sen när jag har ätit något så blir jag mätt-illamående istället. Sen är det ganska okej några timmar efter jag ätit, tills jag blir hungrig igen. Fan för mitt liv.

Så, varför är det såhär? Vad är det för fel på mig?

  • AIDS. Jag skulle aldrig haft oskyddat gangbang i Sydafrika.
  • Cancer. Troligen akut kroppscancer eller elakartad örsnibbscancer.
  • Lupus. It’s never Lupus.
  • Mesenterialkärlsocklusion. Skulle precis föreslå det!
  • Pneumonoultramicroscopicsilicovolcanoconiosis. Dammlunga alltså.
  • Sexuell undernäring. Allt pekar på det.
  • Extrema utsättningssymtom efter att ha slutat med coca colan.
  • Rabies. Salahuddin har faktiskt sett lite fradgig ut på sistone.

Låt gissningarna flöda!

Ja, jag har fått en vagel i ögat. Den gör skitont, och får mig att se ut som något ur Resident Evil-serien. Vageln och jag ska senare idag bege oss till det lokala apoteket, för att inhandla något att badda oss med.

… eftersom jag är JÄTTESJUK fortfarande. Flera hundra graders feber, eller åtminstone en halv. Hela natten har jag svävat mellan liv och död och… äsch, nu har jag väl mjölkat min normalt manliga hypokondri tillräckligt länge. Poängen är att det blir inget kul skrivet så länge jag inte kan tänka.

Men! Ikväll går det en bra film på fyran; Johan Falk – National Target. Tredje filmen i serien som försöker få folk att tro att det händer spännande saker i Sverige.

De här bloggningsvisionerna gick ju lite i stöpet nu, eftersom jag gått och blivit förkyld. På grund av denna förkylning ligger jag mest i soffan och tycker synd om mig själv. Ingen annan människa har nånsin varit så sjuk som jag är nu, och utgången är ännu mycket oklar. Läkarna kanske blir tvungna att amputera hela mig. Fan också. 🙁