Nyckelord

sjuk

Besöker

Jag är hemma sjuk idag. När jag vaknade hade jag en huvudvärk som inte var av denna världen. Det bara dunkade i hela pannan. Nu har den mer övergått i något slags dovt pulserande. Nåväl. Om kontakten med mig tappas så kanske ni måste beställa ambulans, och därför bifogar jag en bild med alla symptom, så blir det lättare att informera alarmcentralen.

… men fasen vet hur det blir, för nu har min ena lymfkörtel under halsen börjat ömma.

Jag lever i stort sett världens mest händelselösa liv. Om Gud, Jesus, lärjungarna, och alla vi barn i Bullerbyn tänker låta mig bli SJUK när jag för en endaste gång ska göra någonting med mitt liv för en ynka kväll… då jävlar. Då kommer jag att bli fullständigt vansinnig. Jag kommer troligen att köpa någon form av halvautomatiskt skjutvapen, och metodiskt avrätta människor i min närhet, och slutligen mig själv.

Såatteh, ehm… vi får hoppas att det går över.

Just nu är det ganska många inlägg om min fysiska och psykiska ohälsa, så jag beklagar detta. Å andra sidan är ju detta en blogg om mig, på gott och ont, och livet är ju inte alltid en dans på unga fasta kvinnobröst.

Min mamma bor med sin man i Sydafrika, som några av er vet. Nu är de hemma, och ikväll skulle vi gå på den nya Robert Gustafsson-showen på Cirkus. Jag, mamma, mammas man, och båda parters barn. Supertrevligt, och något jag sett fram emot i flera veckor.

Men kroppen (och möjligen psyket) sa mycket riktigt nej. Bestämt nej. Hela dagen har jag känt mig övernaturligt trött, sådär så att det svider i ögonen och huvudet nästan domnar av en stund vid varje blinkning. Hjärnan snurrar av sjögång och illamåendet sköljer över mig i stora äckliga vågor. Hela kroppen känns liksom tungstyrd, och det värker i lederna. Jag har åldrats 500 år på en dag. Jag känner mig som en Ent. Som den gamle och havet, fast utan havet.

Ni som tänker ”äsch, det är väl bara att bita ihop, lite trötthet har ingen dött av” har ingen aning om vilken sorts trötthet vi pratar om här. Det är inte den där känslan av att ha sovit några timmar för lite, och viljan att snooza några gånger till. Å nej. Det här är något annat. Det är känslan av att man inte har sovit på flera veckor, och viljan att snooza några år. Det känns som att ha 40 graders feber, fast utan hallucinationer och sånt.

Så jag kunde helt enkelt inte vara med, och det gör mig så ledsen. I skrivande stund har föreställningen hållt på i trekvart, och själv har jag legat och sovit på soffan.

Nu har jag i alla fall bokat läkartid om två veckor. De ska ta prover på varenda ämne det går att hitta spår av i min stackars kropp, och jag tänker inte ge mig förrän de hittat felet. Jag är helt på det klara med att det kan vara ångesten som ger psykosomatiska symptom, men det är oerhört verkligt i så fall. Hur som helst, jag hoppas nästan att de hittar något allvarligt, för då kan jag åtminstone påbörja en behandling.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig febrig i stort sett dygnet runt. Sen tar jag tempen. 37,2. Det är ingen feber. Nu för tiden har jag med mig en termometer i rockfickan. Jag vet att jag borde sluta, men jag har blivit besatt av den. Till och med på jobbet stoppar jag in den.

Termometern alltså.

I munnen alltså.

Nyss funderade jag på att köpa en blodtrycksmätare också, men jag inser själv att det vore som att öppna Pandoras ask. Den där jäveln skulle vara sönderanvänd inom en vecka.