Nyckelord

Självkänsla

Besöker

Det här uppbrottet har inte påverkat mig nämnvärt. Man vet ju aldrig om man är i nåt slags förnekelsestadium och inom kort kommer att bryta ihop på jobbet och kissa på sig offentligt. Men det känns inte så. Och det är ju alltid något.

Däremot börjar det kännas lite olustigt, det här med självkänslan. Jag började – helt utan några förväntningar – att prata med tjejen i fråga samma dag som jag skrev inlägget om att jag inte ska träffa någon på ett tag. Ironiskt. Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.

levasingel

Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så.

Wow, idag var jag nog hos den bästa terapeut jag träffat. Verkligen någon i min smak.

Han sa att vi skulle göra ett test, och bad mig berätta ett jätteroligt skämt. Ett skämt som skulle få honom att skratta, för nu ville han skratta rejält. Jag gick igenom min skämt-repertoar i huvudet. Det låste sig totalt innan han stoppade mig. Ett ganska simpelt experiment, men jag fattade för första gången precis hur jag tänkte. Hur jag valde bort olika skämt då jag tänkte att de inte skulle vara roliga nog. Hur jag fick prestationsångest över en sån liten grej.

Ska bli spännande, detta.

Kaptenens loggbok, N45° W13° – Dag tre av denna fruktansvärda kamp mot sjöodjur och psykiska sjukdomar. Jag befarar att några matroser har gått förlorade till djupen. Vidare har jag utvecklat ett obehagligt utslag på Scrotum. Jag hoppas vid Gud att vi snart är hemma.

… Eller något i den stilen. Jag har pratat lite med jobbet, och alla är väldigt förstående och har t.o.m bokat in en tid till mig hos en arbetsterapeut. Ska dit imorgon, så får vi se hur det blir. Detta är ju trots allt nånting som går ut en hel del över jobbet (och resten av livet). Att ständigt känna att man presterar dåligt, att folk inte är nöjda med en, och att man är en stor bluff. Nu vet jag att det inte är så egentligen, men tankarna finns där väldigt ofta.

Efter besöket ska jag jobba igen. Finns ingen anledning att vara hemma. Jag var med om en enorm urladdning i söndags, men nu är det okej igen. Någon ny ångestattack lär det inte bli på åratal, precis som jag inte hade haft en på ett par år innan söndagen. Nu är det dags att ta itu med den mer kroniska nedstämdheten.

PS. Nej, jag tänker inte ha fler rubriker som de två senaste. Ingen fara. Ni kan svälja spyorna igen.

Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.

Nu kan jag på full allvar säga att jag precis genomlidit en av mitt livs värsta dagar.

Jag vill inte ens gå in på allt som hände, på grund av skam. Men jag kan säga att känslorna förmodligen började redan i fredags, och sedan idag eskalerade till min första riktiga ångestattack på flera år.

Nu ska jag ringa vårdcentralen i morgon bitti, för att anmäla mig till en kurs i terapi. Jag har försummat min låga självkänsla för länge nu. Så det ska väl bli spännande att se vad de kan göra med mig. Har de någon bra intensivkurs på lager lär jag väl åka upp till Dalarna och plugga psykiskt välmående i två veckor, innan de tar med mig ut på stan för att se om jag klarar mig utan att börja gråta.

(Det där var ett försök till humor för att jämföra intensivkurser när man tar körkort. Eh… Jag är nog inte i mitt esse just nu.)

Ikväll har jag sådär dålig självkänsla igen. Det kommer ni att få leva med om ni ska följa den här bloggen. Just nu ligger jag i soffan och är sådär toktrött. Ni vet, så trött att man bara ligger. När man är så trött så man inte ens orkar ta de tunga stegen in till sovrummet. Ni vet så? Så trött är jag nu.

Och det är då det är som värst. Just nu ligger jag och funderar över ditt och datt. Över varför jag har en ständig känsla av ensamhet i kroppen. Över varför den där tjejen på helgon svarade en annan kille men inte mig när vi båda skrev i hennes gästbok för ett tag sen. Över om jag ska checka in på nåt rehab för mitt extrema sexberoende, som förstört ett förhållande och många sena kvällar, eller om jag bara ska acceptera att jag är man precis som alla andra män.

Kvällens lösning? Gå och lägga mig, spela Nintendo DS tills ögonen faller ihop, och vakna glad igen imorgon. Hade det här varit på facebook så hade jag skrivit ”Daniel Werner gillar detta”.