Nyckelord

Självkänsla

Besöker

Den där titeln hade kunnat vara clickbait i bästa Aftonhoran-manér, om det inte hade varit så att jag faktiskt känner så. Jag har nog i princip alltid känt så, även om påtagligheten varierar lite.

Först och främst får jag väl säga att det inte gäller alla. Martina tycker om mig. Mamma tycker om mig. Några få arbetskamrater tycker nog att jag är okej att ha som kollega. Sedan finns det några få till som jag antar inte ogillar mig. Folk som har försökt att ha mig i sitt liv på ett eller annat vis; typ bjudit in mig till att ses. Problemet är att jag är så jävla rädd att jag inte ska vara intressant nog att träffa, eller att det ska bli konstig stämning (denna känsla infann sig dock inte när jag gick på dejter; då var det kanske pilskheten över det potentiella liggandet som tog överhanden). Det i kombination med att jag rent generellt är ganska introvert gör att jag liksom… inte vill ses. Och då är det inte konstigt att folk tappar sugen på att försöka.

Men utöver dessa tappra kämpar som trots allt stannar kvar så känner jag, för att komma till saken, att typ ingen tycker om mig. Det har blivit som nån slags psykos eller något. Vissa dagar kan jag knappt tänka på något annat. Jag minns att jag, när jag var kanske 13 år, gick till en kurator hos ungdomsmottagningen. Han sa att det är ganska elakt av mig att, utan att veta, anta att folk inte tycker om mig. Tanken var att jag skulle bli pepp och inse att ”oj, jag vet ju faktiskt inte detta!” men istället blev jag ledsen över att han kallade mig elak. Den där sortens psykologi har aldrig bitit på mig.

Det känns lite som att jag bara ser det negativa. Jag samlar på mig oförrätter, som jag sen bär med mig till de drar ner mig i dyn totalt. Jag kan inte räkna upp så många positiva händelser, trots att de finns, men när det gäller de negativa händelserna så är det inga problem alls.

De tyngsta sakerna är folk som lämnat mig. Jag kommer nog aldrig att komma över att Patrick sa upp bekantskapen för att jag var inne i en djup depression och var väldigt självömkande. Alltså, jag tog nog mycket energi av folk i min närhet, så jag klandrar honom inte. Han var det närmaste en bästis jag haft i vuxen ålder, och det SUGER att han försvann. Han är inte ensam om att ha brutit kontakten, men det är nog det som känns värst. Jag tänker på det minst en gång i veckan.

En annan sak jag tänker mycket på är att det känns som att nästan ingen gillade mig på mitt förra jobb. Under tiden jag jobbade där så trodde jag att de gjorde det, men det har väl så smått visat sig att så inte var fallet. En del av dem vill helt enkelt inte ha kontakt. Min f.d chef vill inte vara vän med mig på Facebook. Hon vill vara vän med alla gamla kollegor utom mig. Andra spenderar varje möjlighet till att tvåla till mig. Bara för att jag är ledsen ibland så torde ju inte det ge folk rätt att på ett hånfullt sätt kommentera mönster de tycker sig se i min personlighet.

Det kan också vara mindre saker. Ibland larvigt små. Men det är saker jag inte har glömt, även om jag skulle vilja. Här har vi ett litet urval, utan inbördes ordning.

  • Min ex-flickväns kompis kommenterade på den här bloggen, och skrev att hennes (exets) nya pojkvän var så grymt mycket bättre än jag, och att hon är så lycklig nu. Det var visserligen sant alltihop, men vem skriver så bara för att såra?
  • Min f.d kollega (en av de få som inte avskytt mig efter jag slutade där), som varit hängiven följare av mig under många år, avföljde mig på twitter och slutade läsa bloggen för att det ”blev för mycket”.
  • Personen som bad mig börja med Twitter avföljde mig där efter nåt år.
  • Jag registrerade mig på ett katt-forum, i hopp om att skaffa vänner. Det backfire:ade ju ganska rejält, så inom några månader tyckte de flesta illa om mig.
  • För många år sedan så skrev min barndomsvän att han trodde att jag var manodepressiv. Det är fan en ganska seriös psykisk sjukdom att slänga sig med. Kort därpå tog han bort mig som vän på Facebook. Jag skickade ett meddelande där jag undrade varför, och han svarade att han tyckte jag lät otrevlig. Jag ursäktade mig men han ville inte lägga till mig igen. Såhär i efterhand saknar jag honom inte för fem öre, han var ett svin redan som 7-åring och är ett svin än idag. Men ändå gör det ont, nånstans i mig.
  • Jag har genom omvägar fått veta att jag är enormt hatad bland ett gammalt community jag hängde på förr. De vänsterfeministgäng som ofta träffas har tydligen suttit och diskuterat vilken antifeministisk gris jag är. Baserat på något blogginlägg eller så.
  • Jag verkar avskräcka folk (tjejer) på mitt jobb. Åtminstone tre gånger har jag haft daglig kontakt med tjejer på andra avdelningar på mitt jobb. I ren vänskaplig ton alltså. Men efter några veckor har de börjat undvika mig. Jag tror att jag avslöjat för mycket känslor eller nåt. Too crazy too fast.
  • I många år hängde jag på PC Gamer-forumet, och blev nån sorts profil där. Sedan var jag inte där på många år, innan jag av en händelse gick in igen och surfade runt. Det visade sig att jag systematiskt blivit förlöljligad under lång tid.

Listan kan göras lång.

Som ni märker verkar inte sociala medier vara min grej, det är ett återkommande tema. Ska man se logiskt på det så är jag kanske lätt att misstolka eftersom min cyniska humor nog inte gör sig så bra på 140 tecken, och små funderingar kan lätt verka vara extrema dödsnazisttankar. Det blir ju lätt inflation i känslor på internet. Man kan liksom inte säga att man ogillar en sak, det måste vara att den saken ska brinna i helvetets eldar i evig tid.

Kanske är jag en sån där som folk helt enkelt inte tycker om, med eller mindre omedvetet. Ibland träffar man ju människor som man direkt känner att man inte går ihop med. Ibland känns det som att de flesta känner så för mig. Jag kanske utstrålar nånting som jag inte märker själv. Jag hoppas inte att min introversion får mig att framstå som att jag inte vill ha vänner, men det är möjligt att det är där skon klämmer. Jag vet inte.

I vilket fall kommer jag inte underfund med vad det är för fel på mig.

Impostor syndrome. Har ni hört om det nån gång? Det är ett välkänt psykologiskt fenomen där man känner att man… är fejk, liksom. Att man inte hör hemma där man är. Att folk när som helst kommer att inse att man inte är den de tror att man är, och kanske framför allt att man inte förtjänar den framgång som man hittills har haft.

Så känner jag på jobbet väldigt ofta, senast idag. Ibland tycker jag att mitt psykiska välmående har gått enormt mycket framåt de senaste åren, medan jag andra dagar märker hur enormt dåligt självförtroende jag har. Det räcker med en liten motgång, och vips är jag där och slår mig själv i huvudet med en hammare. Det finns ingen som är så självkritisk som jag.

i-have-no-idea-what-im-doing

Idag var anledningen att jag råkade sänka en förbindelse. Jag jobbar ju som bekant (eller inte) som nätverkstekniker och pysslar med datanätförbindelser till stora företag. Med andra ord ganska obra om man råkar ha sönder något. Men, eh, det hade jag.

Nörd-versionen: Jag höll på att felsöka BGP i en Cisco-router, och skulle ändra autentiseringen på en peer. Jag skulle ta bort ”neighbor x.x.x.x password 7 abcdefghijkl” och sedan lägga om raden med ett nytt lösenord. Det var bara det att jag hade ”router bgp” i urklippet. Eftersom terminalen kopierar vid markering och windows inte gör det så glömde jag bort mig för en sekund, skrev in ”no” följt av CTRL+C (eller rättare sagt shift-insert, men ändå). Det råkade såklart finnas en radbrytning efter, så mitt kommando blev ”no router bgp” och sen var routern död.

Versionen för vanliga dödliga: Jag var distans-inloggad i en router hos kunden, råkade skriva in ett kommando som bröt all kontakt, så jag i princip sågade av den gren jag satt på. Eftersom jag inte kunde komma åt routern längre kunde jag inte heller ändra tillbaka.

Visserligen var detta bara kundens backup-förbindelse, och det var bara att be dem starta om routern för att lösa problemet, men jag hatade mig själv för en sekund. Jag hade liksom misslyckats, även om det var ett simpelt copy-paste-fel som vem som helst skulle kunnat göra.

Det känns relativt ofta som att jag inte hör hemma på ett så tekniskt avancerat jobb. Som att jag inte vet vad jag pysslar med, utan bara kommit dit jag kommit på ren tur. Egentligen borde jag vända burgare på Gyllene Måsen, eller nåt. Det hjälper inte heller att jag inte fick fortsätta på NOCen. Det fanns inte plats, så när mitt vikariat går ut i September måste jag tillbaka. Jag tror och hoppas att ingen är missnöjd med mig, men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte fick fortsätta för att jag inte var tillräckligt bra.

Någon som känner igen sig, eller känner ni alla att ni är bäst på era jobb?

För ett par veckor sedan fick jag kontakt med en tjej på en dejtingsajt. Vi började prata och hon gjorde det väldigt snabbt tydligt att hon ville träffas nästa gång hon kom upp till Hufvudstaden (vilket var planerat att bli några veckor senare). Träffas och idka sweet sweet love. Dock inte på en bädd av rosenblad och med tusentals tända ljus, lyssnandes på Barry Whites dova stämma. Nej, något mycket grisigare och mörkare. Det kan ju visserligen vara trevligt ändå, men jag vill nog ha mer.

Av nyfikenhet frågade jag hur hon kan veta att hon bara vill ligga och garanterat inte ha något mer. Hur kan man VETA, liksom? Egentligen var det väl skitsamma, men jag ville ha bekräftelse på att jag var intressant nog för något djupare. Så jag förklarade lite kring mina nojor. Om hur jag inte ville vara någon hon låg med och sedan använde som avskräckande exempel för sina väninnor. Varför man nu skulle göra nåt sånt vet jag inte, men jag tänker mig alltid det värsta möjliga scenariot. Om någon attraktiv person visar intresse så är det förmodligen dolda kameran, liksom.

Hon hade ingen förståelse för de här känslorna utan avböjde vidare kontakt. Så jag nojade med andra ord sönder det hela. Hon förklarade att hon inte kände samma intresse längre och att detta har gått åt helt fel håll. Och sen sa hon det jag så ofta får höra, och som gör mig lika ledsen varje gång: ”Det är oattraktivt med låg självkänsla”. YOU THINK?! Så jag bad henne fara och flyga. Det var ju rätt larvigt gjort, men det var ångest-adrenalinet i mig. Ångest som kom från känslan av att jag hela tiden förstör för mig själv.

Alltid samma sak. Jag är så jävla RÄDD! Först nojar jag järnet över huruvida tösen är intresserad eller bara skojar. Sen nojar jag järnet över huruvida hon kommer att se ut eller bete sig som ett grottroll när vi ses. Sen nojar jag järnet över vad hon kommer att tycka om mig. Sen nojar jag järnet över att jag har gjort vederbörande på smällen. Jag kallar det ”de fyra stadierna av dejt-nojighet”.

Daniel Werner – nojar sönder potentiella samlag since 1986. 😀

Japp. Nu blev det en sån kväll. En sunkhelveteskväll.

Sen jag sålde lägenheten i Huddinge och flyttade till Bromma så har jag förvandlats till något jag inte riktigt känner igen mig i. Jag gick med lite vinst i försäljningen och såg plötsligt vad man kan göra med pengar. Man kan köpa sig bättre lägenheter. Bättre liv, i mina ögon. Jag är medveten om att det här är ett enda stort I-landsgnäll, det finns folk som inte ens hittar ett förstahandshyreskontrakt i den här stan. Men jag kan inte hjälpa det; jag finner mig själv med att önska att jag hade mer pengar. Jag vill bo närmare stan. I en större lägenhet. Men det har jag inte råd med. Och plötsligt känns den här lägenheten så klaustrofobisk.

Hur gör man då för att tjäna pengar? Jag funderade på att lära mig programmering, och skapa en mobilapp. Men jag förstår inte programmering. Jag fick IG i den mest grundläggande programmeringskursen som existerar (Visual Basic) i gymnasiet. Så det går ju inte. Sen slog det mig – en webbsida! En webbsida om nördprylar i alla former. Det ska jag göra. Men först måste man skaffa sig ett domännamn, och det är där det ALLTID fallerar. De flesta .com-domäner är upptagna, eftersom giriga företag köper upp miljontals och sen säljer dem till ockerpriser. Och allt som inte är upptaget tycker jag låter dumt. Alltså, jag kan utan tvekan nämna trettio namn jag registrerat för att dagen efter tycka de låter idiotiska.

Och sen, om jag faktiskt hittar ett namn, då kommer jag att ge upp eftersom inte halva jordens befolkning besöker min sida den första kvarten. Jag har liksom skeva förväntningar på folks intresse av mig och min sida.

Det är just det här som alltid är problemet med mig. Varför tror jag inte på mina egna projekt? Varför ger jag upp så fruktansvärt lätt? Det hade varit enkelt om jag haft låg självkänsla med bra självförtroende (fast då hade jag å andra sidan varit betydligt odrägligare som person). Men icke.

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?

Terapibesök nummer fem, och nu börjar det ge en ganska olustig känsla i kroppen. En känsla av tvivel på huruvida det här kommer att fungera. Till en början var jag väldigt optimistisk, men nu vet jag inte längre.

Vi (dvs jag och min terapeut, inte jag och mina personligheter – så psyksjuk är jag inte) har kommit fram till att vi har två vägar att tackla det här på. Antingen försöker vi lösa min låga självkänsla. Eller så jobbar vi med den här sociala kräkfobin som hindrar mig från att äta mat bland folk.

Självkänslan har varit rutten sen mellanstadiet; resultatet av åratals hånskratt och försäkran om att allt jag sa och gjorde var dåligt. Den vidriga kräkfobin i sociala situationer har däremot ”bara” varit med mig i ett par år. Och… jag vet ärligt talat inte vilken väg jag borde gå.

Det är i samband med dejting och relationer som det är som värst. Någon supersocial partyprisse har jag aldrig varit, så det förväntar jag mig inte heller att bli. Men det är tråkigt att behöva känna att man inte är värd nånting på marknaden. Ni vet, den där marknaden folk beger sig till när det är dags att köpa ny partner. Min kräkfobi får mig nämligen att känna att ingen vill ha någon med den här typen av problem. Ingen vill ha någon som inte kan följa med ut och äta på restaurang. Ingen vill ha någon som tycker att det är jobbigt att resa utomlands pga rädsla att bli matförgiftad. Terapeuten höll med om att det var ganska rationella tankar, och sa att många förmodligen ryggar tillbaka för sådana problem. Måste väl erkänna att jag inte hade hoppats att han skulle bekräfta mina farhågor på den punkten. Så jag gick därifrån nästan ledsen.

Den grundläggande självbilden orsakar däremot mest problem när jag faktiskt är i ett förhållande, som nu senast med L. Två fantastiska månader – om jag nu får säga det själv – följt av en dålig helg, och BAM så var det slut. Förmodligen var det rätt beslut om hon nu kände att det inte fungerade, eftersom det garanterat skulle kommit fler helger där jag behövt extra mycket bekräftelse. Men… varför träffar jag aldrig någon tjej som kan ge det? Ge mig en partner som kramar om mig och säger nånting fint och poff så är de onda tankarna borta. Men på så sätt sprutar man väl bara vatten på lågorna istället för att ägna sig åt själva brandhärden.

Så… Det står mellan att arbeta på det som får mig att känna mig värdelös som potentiell partner, eller det som får mig att känna mig värdelös som partner. Hur jag än gör verkar det som att jag har lång väg kvar.

Jag försöker vara positiv. Jag vill inte fastna i negativ bitterhet igen. Men ibland är det lite knepigt, det här.