Nyckelord

självförtroende

Besöker

Impostor syndrome. Har ni hört om det nån gång? Det är ett välkänt psykologiskt fenomen där man känner att man… är fejk, liksom. Att man inte hör hemma där man är. Att folk när som helst kommer att inse att man inte är den de tror att man är, och kanske framför allt att man inte förtjänar den framgång som man hittills har haft.

Så känner jag på jobbet väldigt ofta, senast idag. Ibland tycker jag att mitt psykiska välmående har gått enormt mycket framåt de senaste åren, medan jag andra dagar märker hur enormt dåligt självförtroende jag har. Det räcker med en liten motgång, och vips är jag där och slår mig själv i huvudet med en hammare. Det finns ingen som är så självkritisk som jag.

i-have-no-idea-what-im-doing

Idag var anledningen att jag råkade sänka en förbindelse. Jag jobbar ju som bekant (eller inte) som nätverkstekniker och pysslar med datanätförbindelser till stora företag. Med andra ord ganska obra om man råkar ha sönder något. Men, eh, det hade jag.

Nörd-versionen: Jag höll på att felsöka BGP i en Cisco-router, och skulle ändra autentiseringen på en peer. Jag skulle ta bort ”neighbor x.x.x.x password 7 abcdefghijkl” och sedan lägga om raden med ett nytt lösenord. Det var bara det att jag hade ”router bgp” i urklippet. Eftersom terminalen kopierar vid markering och windows inte gör det så glömde jag bort mig för en sekund, skrev in ”no” följt av CTRL+C (eller rättare sagt shift-insert, men ändå). Det råkade såklart finnas en radbrytning efter, så mitt kommando blev ”no router bgp” och sen var routern död.

Versionen för vanliga dödliga: Jag var distans-inloggad i en router hos kunden, råkade skriva in ett kommando som bröt all kontakt, så jag i princip sågade av den gren jag satt på. Eftersom jag inte kunde komma åt routern längre kunde jag inte heller ändra tillbaka.

Visserligen var detta bara kundens backup-förbindelse, och det var bara att be dem starta om routern för att lösa problemet, men jag hatade mig själv för en sekund. Jag hade liksom misslyckats, även om det var ett simpelt copy-paste-fel som vem som helst skulle kunnat göra.

Det känns relativt ofta som att jag inte hör hemma på ett så tekniskt avancerat jobb. Som att jag inte vet vad jag pysslar med, utan bara kommit dit jag kommit på ren tur. Egentligen borde jag vända burgare på Gyllene Måsen, eller nåt. Det hjälper inte heller att jag inte fick fortsätta på NOCen. Det fanns inte plats, så när mitt vikariat går ut i September måste jag tillbaka. Jag tror och hoppas att ingen är missnöjd med mig, men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte fick fortsätta för att jag inte var tillräckligt bra.

Någon som känner igen sig, eller känner ni alla att ni är bäst på era jobb?

Wow, idag var jag nog hos den bästa terapeut jag träffat. Verkligen någon i min smak.

Han sa att vi skulle göra ett test, och bad mig berätta ett jätteroligt skämt. Ett skämt som skulle få honom att skratta, för nu ville han skratta rejält. Jag gick igenom min skämt-repertoar i huvudet. Det låste sig totalt innan han stoppade mig. Ett ganska simpelt experiment, men jag fattade för första gången precis hur jag tänkte. Hur jag valde bort olika skämt då jag tänkte att de inte skulle vara roliga nog. Hur jag fick prestationsångest över en sån liten grej.

Ska bli spännande, detta.

Kaptenens loggbok, N45° W13° – Dag tre av denna fruktansvärda kamp mot sjöodjur och psykiska sjukdomar. Jag befarar att några matroser har gått förlorade till djupen. Vidare har jag utvecklat ett obehagligt utslag på Scrotum. Jag hoppas vid Gud att vi snart är hemma.

… Eller något i den stilen. Jag har pratat lite med jobbet, och alla är väldigt förstående och har t.o.m bokat in en tid till mig hos en arbetsterapeut. Ska dit imorgon, så får vi se hur det blir. Detta är ju trots allt nånting som går ut en hel del över jobbet (och resten av livet). Att ständigt känna att man presterar dåligt, att folk inte är nöjda med en, och att man är en stor bluff. Nu vet jag att det inte är så egentligen, men tankarna finns där väldigt ofta.

Efter besöket ska jag jobba igen. Finns ingen anledning att vara hemma. Jag var med om en enorm urladdning i söndags, men nu är det okej igen. Någon ny ångestattack lär det inte bli på åratal, precis som jag inte hade haft en på ett par år innan söndagen. Nu är det dags att ta itu med den mer kroniska nedstämdheten.

PS. Nej, jag tänker inte ha fler rubriker som de två senaste. Ingen fara. Ni kan svälja spyorna igen.

Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.