Nyckelord

singel

Besöker

Nämen! Här har man suttit och varit singel i onödan, när det faktiskt erbjuds GRATIS FÖRHÅLLANDE på internätet! Helt galet.

Någon annan som är singel där ute? I så fall kan jag ju tipsa om det här ”Facebook” där fröken Diana tydligen hittade mig. Har ni inte det så kanske jag kan fråga Diana om jag kan ta lite förhållande till er också.

Plötsligt känns allting så oerhört tungt. Det gör det visserligen ofta på kvällarna, men nu känns det som en stor klump av ångest.

Som läget ser ut just nu så ser jag ingen ände på mitt singelskap. Inget ljus i tunneln. Jag gör måhända inte mycket åt det själv, eftersom jag trots allt avskyr att socialisera på krogen, inte har någon lust att skaffa mig en hobby, och dessutom är ganska blyg och awkward vid nya kontakter. Men jag bara känner att jag vill ha någon att få tycka om nu. Och som kanske, kanske tycker om mig tillbaka. Det vore nåt, det.

Det kan gå långa perioder då jag tycker att livet går sin gilla gång i sin egen takt, utan en tanke på något vad kärlek heter. Men vissa saker påminner mig om tvåsamheten, som jag trivs så mycket bättre i. Att ha någon att få längta efter. Att spendera fredagkvällen med film och handhållning, istället för att somna till Idol vid tioblecket.

Men ibland tror jag inte att jag nånsin kommer att hitta någon. Jag vet inte varför.

Wow, nu har den kommit. 25-årskrisen. I all sin prakt och med brännande ångest… Eller jag vet inte. Men ikväll känns det verkligen påtagligt.

Som vanligt är det detta gissel till Facebook som orsakat det hela. Jag såg precis att min barndomskompis, som är lika gammal som jag, har gift sig! Han har fucking gift sig! Självklart unnar jag honom detta, och jag är glad för deras skull, men ibland slår det en verkligen att barndomens dagar är borta. Vi blev vänner bland de första dagarna på dagis, och hängde sen ihop i över tio år innan vi gled ifrån varann efter gymnasiet. My god. Jag bajsade på mig hemma hos honom när jag var sex år, och fick låna hans mjukisbyxor. Nu har samma kille varit tillsammans med sin tjej i ett gäng år, och häromveckan gifte de sig alltså.

Och vad har det blivit av mig? En neurotisk, ohälsosamt bitter ung man, som lider av social fobi och inte längre kan äta mat bland folk. Som är trött dygnet runt, bara blir fetare, och inte kan behålla en flickvän längre än ett halvår. Dessutom har mitt World of Warcraft-konto blivit hackat.

Sen finns det såklart olika sätt att se på det hela. Jag har ett riktigt bra jobb, stor bostadsrätt, pengar på banken och en ansenlig samling Star Wars-lego. Men ibland tröstar det föga.

Det är detta som är skillnaden mellan att ha ett förhållande och att vara singel. Helgerna. När man är i ett förhållande längtar man efter att få säga ”trevlig helg” till kollegorna, och bege sig hemåt. Som singel känns det helt annorlunda, åtminstone för mig. Man kommer hem till en tom lägenhet.

Nu har Dorthe flyttat härifrån. Vi gjorde slut för över en månad sen, men hon har varit här ganska mycket då det inte är lätt att hitta ett eget ställe i Stockholms stad. Nu har hon fått tag i ett rum hos en tant nånstans, och ett tio månader långt samboskap är slut. Jag antar att det är som att bli av med ett beroende; de första dagarna… veckorna… månaderna… är värst. Jag har ju vant mig vid att ha någon här, och nu känns allt öde. Inte för att klaga, det känns ändå som att det var rätt beslut att gå skilda vägar, men jag hade nog inte riktigt fattat det tills jag nu faktiskt känner av ensamheten på riktigt.

Jag längtar nästan efter att få säga hej till kollegorna på måndag igen.

När jag åkte buss hem från jobbet så var det ganska fullsatt. Och ganska är en underdrift. Det var smockfullt med folk. Alla säten var upptagna. Faktum är att det var så pass fullt att folk fick rucka lite på sina principer. Vänsterpack fick sitta bredvid fascistsvin. Judar fick sitta bredvid nazister. Katter bredvid hundar. Leif GW Persson bredvid Björn Ranelid.

Hur som helst, mitt bland detta kaos av ihopträngda lemmar satt det ett smartskal. Han hade varit i affären och köpt frukt. Tre kassar frukt hade det blivit. Han satt i fyrsits-delen av bussen, och hade nu placerat en kasse på respektive säte. Så han och hans tre kassar hade ockuperat allting själva. Det som känns värst är inte att saftskallen gjorde så. Nej, det är nog att jag inte sa till. Jag bara stod och tittade ut, full av självförakt.

För övrigt; igår blev jag singel igen.