Nyckelord

singel

Besöker

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.

Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.

Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.

Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.

Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.

Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.

Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.

Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.

Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.

Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?

Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.

Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.

(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)

Ja, hörni. Det här med julen.

När jag var liten var julafton årets höjdpunkt. Jag minns tydligt hur jag kunde vakna redan vid sextiden (då menar jag alltså runt klockan sex; jag blev inte antastad som barn) och gå in och väcka mamma som vänligt men bestämt sa åt mig att sova lite till. Sen lade jag mig i sängen och stirrade i taket i någon halvtimme, för att repetera proceduren. Nån gång vid åtta-nio fick jag äntligen kasta mig över de julklappar som låg under granen. Visst älskade jag julmaten och gemenskapen också, men julklapparna var ändå drivkraften. Som för så många andra barn.

Såhär i vuxen ålder är det väl… inte lika roligt. Jag har en väldigt liten familj, vilket innebär få klappar och ganska lite gemenskap. Julmaten får jag mest ångest över, eftersom jag i allmänhet tycker att det är jobbigt att sitta till bords och äta.

Men det värsta är den genomborrande känsla av ensamhet som jag inte kan hjälpa att känna. Det spelar faktiskt ingen roll hur många familjemedlemmar som sitter vid bordet. Hur mycket de kramar om mig och säger att de tycker om mig. Hur många eller hur dyra julklappar jag får. Känslan består; en känsla av att jag inte riktigt hör hemma nånstans.

Jag anar att det är tvåsamhet jag längtar efter. Jag är visserligen ingen psykolog, men det känns inte som att det behövs heller. De få gånger jag varit i ett (fungerande) förhållande har inte den här känslan funnits. Go figure.

Jag gjorde det ödesdigra misstaget att gå in på Instagram, såhär en julaftonsmorgon. En enda stor kavalkad av bilder på par som klär granen, par som önskar oss alla en god jul, par som glatt visar upp sina välutrustade hem som bara osar av mysighet, par som håller varann i handen, par som pussilipussas, och par som goseligosar. Här par, där par, överallt par par.

Jag vill också bli en del av ett sånt par, nån gång. Då tror jag att jag skulle kunna bli lycklig på julen, på riktigt. Och kanske även annars. Jag har inte gett upp, än kan nog det här bli bra.

Det här uppbrottet har inte påverkat mig nämnvärt. Man vet ju aldrig om man är i nåt slags förnekelsestadium och inom kort kommer att bryta ihop på jobbet och kissa på sig offentligt. Men det känns inte så. Och det är ju alltid något.

Däremot börjar det kännas lite olustigt, det här med självkänslan. Jag började – helt utan några förväntningar – att prata med tjejen i fråga samma dag som jag skrev inlägget om att jag inte ska träffa någon på ett tag. Ironiskt. Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.

levasingel

Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så.

Urk, det är kaos i huvudet just nu. Nu snackar vi alltså inte sånt där vanligt ”tjena mannen, det är kaos på jobbet så jag ringer dig om en halvtimme”-kaos utan snarare Laserturks-KAOZ.

Ja, det där var väl ungefär det roligaste skämt jag kunde komma på för att lätta upp stämningen, inför det enorma klagobrev jag vårdslöst kommer att kasta ut i etern. För det är ju lite sådär. Så fort jag inte är glad och rolig för en stund, då genomgår jag en total förvandling i folks ögon. Jag har fått höra det så många gånger nu, inte minst av folk som står mig nära. De säger att jag bara tycker synd om mig själv; att jag inte gör något åt min situation utan bara ägnar mig åt självömkan.

De slänger ur sig nånting sånt, och sen tror de att det är klart där. Ord kan inte beskriva hur arg jag blir på dessa människor. De säger åt mig att jag måste göra ditt och datt; hur oattraktivt det är med någon som inte mår perfekt, som inte har någon självkänsla och som allmänt är som jag. Och sen sticker de bara. ”Du måste jobba på din självkänsla” är en av de klyschor som folk kör med. Om det vore så lätt så skulle jag väl bara trycka på den där självkänsla-knappen istället för att bara smeka den. Men så lätt är det ju inte.

Det känns som att livet är ganska meningslöst just nu. Jag bara står still och stampar på samma ställe, och det händer absolut ingenting. Det är en känsla av dels total apati och hopplöshet inför framtiden, och dels en tyst panikångest. Idag kom lite av det här fram på jobbet, när en kollega frågade varför jag verkar så bitter. Jag började orera om hur värdelös jag tycker ensamheten är. Jag bredde på mer och mer, tills det uppstod en sån där obekväm stämning. Han hade bett mig skicka saltet, och jag hade kräkts upp en hel saltgruva på tallriken. Typ. Sen försökte jag rädda situationen med att måla upp en humoristisk bild av mig gråtätandes Ben & Jerrys framför en chickflick, men slaget var redan förlorat.

Suck.

Jag vill ha en flickvän.

Det är inte så att jag naivt tror att en flickvän kommer att lösa alla mina problem, eller att jag inte kommer att behöva någon självkänsla om jag bara skaffar mig en tös. Jag vet att det inte är så. Och jag vet att låg självkänsla är osexigt. Och jag vet att det kommer när man slutar leta. Och jag vet att det inte är mig det är fel på, utan dig. Allt detta har jag fått höra så många gånger. Men allt blir så ofantligt mycket lättare med lite sällskap. Det kanske inte alla håller med om, men för mig är det så. Åtminstone förutsatt att det är en vettig tjej jag hittar och inte någon som super, slåss och vägrar släppa till. Men en sån tjej är ju å andra sidan ingenting man längtar efter, så ni förstår säkert vad jag menar.

Hur som helst. Jag önskar att jag hade någon i mitt liv.

Jag loggade in på Mötesplatsen.se (ja, jag har inget liv, är desperat, är patetisk, har aids osv) och såg att jag hade fått ett mail! I ett enormt adrenalinrus klickade jag mig fram till meddelandet, bara för att se att det var en bekräftelse på att min prenumeration är förnyad.

Skitliv.

Är du ensam och ledsen såhär på Alla Hjärtans Dag? Denna vidriga stund man måste gå igenom varje år, som bittra singlar kallar ”kommersiellt trams” medan de som får uppleva tvåsamhet mer påstår att det är ”myspys deluxe”.

Det är ju inte utan att man som singel tycker att det känns lite extra dystert att inte ha någon att hålla handen med i soffan. Att inte ha någon att kramas med. Ingen att skeda i soffan med. Inte en endaste själ att kanske, inte vet jag, pussa lite i nacken kanske, och sedan sakta föra in ena handen unde… eh. Heh.

Jo! Okej. Här kommer då jag, som den goda människa jag faktiskt är, för att givmilt dela med mig av mina egna tips och tricks för att överhuvudtaget orka gå upp på morgonen. Åtminstone när det gäller idag; alla andra dagar kan jag nog inte hjälpa er med.

  • Begrav er i någon slags hobby. Några bra exempel kan vara modellflyg, frimärkssamlande, tv-spelande, brännande av barn i stora ugnar, eller onani.
  • Köp ett husdjur. Helst något som kan ge dig kärlek, men i brist på annat går det säkert bra med typ en vandrande pinne eller två. Kom dock ihåg att tidelag betraktas som djurplågeri, så för sånt rekommenderar jag andra lösningar.
  • Intala er själva att kärlek bara är för mesar. Riktiga män/kvinnor lyfter skrot.
  • Kidnappa alla lyckliga par ni ser på gatan, tvinga dem att avsäga sig allt vad kärlek heter, och bilda sedan en enorm sekt där alla pratar konstigt och bär lustiga hattar.
  • Årets Daniel Werner-val™: Köp enorma mängder godis på internet, som ni sedan glufsar i er utan varken vett eller reson. Jag menar, ni kanske hamnar hos en snygg tandläkare (som kan se mellan fingrarna med att ni inte har en hel tand i hela truten)?

Hur hanterar ni denna dag, kära läsare?