Nyckelord

semester

Besöker

… eller rättare sagt kvällen. Sedan är det jobb för hela slanten som gäller, igen. Och… ptja, det känns ju… eh… helt okej.

Någon som vet hur man knyter en snara förresten? Håller lampkrokar i regel för 65 kg?

(Ja mamma, och resten av er som tror att jag är suicidal, detta var ett skämt. Det känns faktiskt HELT okej att börja jobba igen.)

Jag har semester. I en månad. Jag har nog aldrig haft så lång semester förut; jag brukar mest ta två veckor i taget, men i år kände jag att jag behövde nåt lite längre.

Så just nu sitter jag i kalsonger och väntar på att posten ska komma. Jag ska nämligen snart ner och handla mat, så om jag eventuellt fått en avi på något paket att hämta så kan jag göra det samtidigt. Gud förbjude att jag får gå två gånger!

Jag är så fruktansvärt lat.

Stort antiklimax idag. Stort.

Här har jag, under flera veckor, gått och samlat ihop till ett gediget semesterskägg, i tron om att det ser förjävligt ut. ”Kan vara en kul grej”, tänkte jag då jag lade ifrån mig trimmern senast. Jag tänkte inte en sekund på att det faktiskt skulle se okej ut, utan jag var helt inställd på att det skulle vara svinfult och föra tankarna till kakmonstret i Mupparna. Eller ännu värre, Alexander Bard.

Jag tänkte inte mer på den saken. ”Äh, jag rakar bort det nån dag i veckan” gick tankarna medan jag spankulerade gatan ner.

Sen var jag på möte på jobbet idag, varpå min chef plötsligt sa att skägget klär mig. Att skägget klär mig! Han var inte ens ironisk. Eller så var han det, men då talar han Ironi 2.0 – ironin som är så ironisk att den låter ärlig. Hur som helst blev jag ganska paff.

Jag lär nog fortfarande raka mig ganska snart, dock. Skägget kliar. Det känns som att ha en yllekofta i ansiktet. Jag önskar att jag hade fina strån i ansiktet, som lägger sig där man vill och som känns som pälsen på en kattunge. Men icke. Istället har jag välsignats med svinborst, där hårstråna är tjocka som trädstammar och har hullingar.

Jaha, så har det hänt igen. Gick och lade mig igår med förhoppningen att inte sova bort hela dagen. Och det gick ju sådär. Vaknade av att larmet ringde klockan 11. Stängde av det, men kände mig så pass pigg att jag naivt tänkte ”äh, jag kommer bara sova nån halvtimme till, det är lugnt”. BAM! Nästa gång jag tittade på klockan var hon 13.44. Horliv.

Dessutom drömde jag någon väldigt märklig dröm som gick ut på att jag och mamma satt vid min dator då jag skulle visa en bra bild på mig. Men allt som kom fram på skärmen var bilder där jag tagit kort rätt in i mitt eget arsle! Vad i helv…? Går det ens att tolka såna drömmar?

Hur som helst. Jag har spenderat ett par dagar med det utomordentligt braiga Darksiders 2 till PS3. Kul spel! En hel del svordomar har yttrats i den Wernerska residensen, men ändock. Kul spel!

Lite för ärligt, bara.

Såhär ser man ut ikväll. Skäggig likt en vilde, men med en personlighet som endast kan tillhöra en äkta svärmorsdröm. Eller något i den stilen.

För övrigt borde jag skapa något slags kollage av alla misslyckade iPhone-bilder jag tagit genom åren. Ni förstår, när jag ska ta en bild på mig själv med min iPhone händer nästan alltid något av följande två scenarion:

  1. Jag råkar filma mig själv istället, eftersom jag glömt att jag har film-läget på.
  2. Jag råkar komma åt vänd-kamera-knappen och tar kort på det som finns på kamerans framsida (sidan som är vänd från mig) istället.

Och ja, jag vet att framsidekameran finns av just den anledningen, att man lättare ska kunna ta kort på sig själv. Men Apple, de svinen, har ju medvetet gjort framsidekameran i typ VGA-kvalitet = 0,3 megapixlar = Stenålder.

Hur som helst, detta hände även idag. Kvällen till ära blev det en video av mig själv (i tre sekunder där jag besviket inser att jag filmat istället för tagit kort) och tre felvinklade bilder. Starkt jobbat, PG!

Idag vill jag bara berätta att det är första dagen av min semester! Jag har semester, party-people! Visserligen bara i en vecka, jag har resten av semestern i Augusti. Men ändå, jag har fucking semester, brah. *brat-leende*

Till följd av detta känns det väldigt vemodigt att försöka få nånting gjort. Just nu kämpar jag med att försöka få mig några kläder. Det går sådär hittills. Jag ligger i soffan med en strumpa på halva foten.

Sen drömde jag nåt jävligt märkligt i natt. Jag och ett gäng barndomskompisar tog färjan tillbaka från Gotland. Vad vi gjort där framgick inte, men jag antar att det involverade horor och knark. En av barndomskompisarna – Patrick, som i verkligheten kallade mig manodepressiv och bröt kontakten – började plötsligt att kräkas under båtfärden, så jag förflyttade mig hastigt till bildäck. Där träffade jag Malin från Saltkråkan (i sin unga form, inte den blodhund hon ser ut som idag). Jag tror att vi hånglade. Sen vaknade jag.

Så… Finns det medicin för sånt här?