Nyckelord

samtal

Besöker

Folk ringer mig från dolt nummer. Det händer ganska ofta, speciellt om kvällarna.

Jag förstår inte riktigt vad grejen är. Jag är inte särskilt paranoid av mig, men jag vill veta vem som ringer. Jag tänker inte svara om det är dolt nummer. Om jag svarar så lär någon av följande situationer utspela sig:

1. ”Jamen hej Daniel. Sitter du ner? Det är så att vi har fått tillbaka provsvaren nu. Du har en aggressiv form av AIDS-syfilis-carcinom, och har exakt… två timmar kvar att leva.”

2. ”Jamen hej Daniel. Det är från polisen. Vi skulle behöva prata med dig gällande dina internetvanor. Vi uppskattar om du kommer ner till stationen självmant.”

3. ”Jamen hej Daniel. Det är jag. Vadå vem? Kajsa! Från förrförra sommaren! Jag vill bara berätta att Daniel Junior har börjat fråga efter dig. När hälsar du på?”

4. ”Jamen hej Daniel. Snart. Hör du det? Snart.”

5. ”Jamen hej Daniel. Jag tänkte bara meddela att jag kan se dig väldigt väl härifrån. Sätt på dig ett par byxor är du snäll.”

Igår på jobbet visade jag prov på den sociala inkompetens som jag är så vida känd för. Det ringde en tjej från vår administrativa kundtjänst, och hon hade fått en kund på tråden som hade massa frågor om IP-telefoni och liknande. Nu ringde hon till mig, och ville ha hjälp.

Hon: Alltså han har massa frågor om att växeln inte skickar ”200 – OK”, jag fattar ingenting.
Jag: Okej… Ja det beror lite på hur han har konfigurerat på sin sida, men jag vet vad han menar.
Hon: Så, hur…
Jag: Äsch, du kan koppla över kunden till mig om du vill.
Hon: *lättad* Åh, är det okej?
Jag: Jadå. Jag kommer och spökar för dig sen!
Hon: … Eh.
Jag:
Hon: Okej här kommer kunden.

Jag vet inte riktigt vad som hände där egentligen. Jag tror att jag i mitt stilla sinne tänkte spela på att jag gjorde henne en stor tjänst som tog samtalet, och skulle spöka för henne som straff. Det var ju en märklig tankegång redan där, men det blev bara ännu värre när sättet jag lade upp det på inte alls gick fram. Istället skulle jag apropå ingenting komma och spöka för henne, och ingen fattade nånting.

Nästa vecka blir det väl samtal med chefen, om mina helt oacceptabla trakasserier.

För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En gång ringde jag hem till en kund, som visade sig vara ganska redigt berusad. Klockan var halv tio på morgonen och jag ringde och väckte honom.

Daniel: *presenterar mig*
Kund: *sludder* Ja, jag ska gå och sätta igång datorn här. Du väckte mig nu, jag låg och sov på soffan.
Daniel: Jaha, då ber jag så mycket om ursäkt.
Kund: Jag har druckit en massa whiskey.
Daniel: Haha, jaså?
Kund: Javisst. Ska se Rolling Stones idag.
Daniel: Ahaaa… Har du någon brandvägg i datorn?
Kund: *sluddrar nästan ohörbart* Vad är det?
Daniel: … Okej. Inte det.

Efter en stund löser vi problemet och bredbandet fungerar.

Daniel: Jamen jättebra. Då ska det fungera.
Kund: *sludder* Tack, då gjorde det inget att du väckte mig.
Daniel: Haha, vad bra. Tack så mycket, och ha så trevligt på Rolling Stones!
Kund: Tack detsamma!

Kunden sa detsamma. Jag skulle inte på Rolling Stones.

För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En gång felsökte jag en kunds bredbandsuppkoppling (no shit). Jag anade att felet låg i kundens inställningar i datorn, och hade precis fixat problemet. Kunden hade en kraftig tysk brytning.

Daniel: Sådär. Så sparar du det. Fungerar det att surfa nu då, om du testar att gå in på t.ex dn.se?
Kund: Ja vi ska tezta det…
Daniel: Mm…
Kund: Det kom upp nånzing otäckt på schärrrmen härrr!
Daniel: Haha; nånting otäckt?
Kund: Ja…
Daniel: Eh…
Kund: Ja inte porrrrr alltzå, zånt zyzzlar inte jag med.
Daniel: Njae, det är ju upp till dig i så fall, det har inte jag med att göra.
Kund: Näe jag ärrr en gammal man! Inte porrrr!
Daniel: … Okej.

Vad det otäcka var fick jag aldrig veta. Hur som helst fungerade det.

I morse var det spännande. Nitton minuter över elva väcktes jag av ett telefonsamtal. Sömndrucket plockade jag upp mobilen, och det var en mansröst i andra änden.

Jag: Aa, det är Daniel?
Han: Ja, hej. Det här är Vincent, Amandas pappa.
Jag: Ooookej?

Ungefär här började jag bli lite orolig. Det finns nämligen en tös som heter Amanda på mitt jobb, som jag tidigare spanat lite på (men av någon anledning går det inte att säga mer än ”hej”, ”hej då” och ”trevlig helg” till just henne – jag vet inte vad det är). Nu trodde jag, i nyvakenhetens icke-logik, att det var hennes pappa jag talade med. Han skulle bergis säga åt mig att sluta stalka, och hota med besöksförbud.

Han: Ja…
Jag: Eh… Vad gäller saken?
Han: Jag vet inte, jag kanske kommit till fel Daniel Werner? Du kanske inte har någon dotter som heter Erika?
Jag: Haha, nä, jag har ingen dotter överhuvudtaget faktiskt.
Han: Jaha. Oj. Eh. Då har jag nog kommit fel. Hej!
Jag:
Ingen fara. Hej!