Nyckelord

säljare

Besöker

Den här dagen har varit så överjävlig att jag vid flera tillfällen velat antingen peta ut mina egna ögon eller bara skrikande hoppa ut genom ett fönster. Utan att vara alltför ingående så var det kaos på jobbet, vilket ledde till folkstorm, vilket i sin tur ledde till att jag blev totalt shell shocked och bara satt och vaggade i ett hörn.

Men dagen flöt på i någon form av takt, och när jag kom hem var jag tvungen att gå på posten. Och… Alltså… Jag har aldrig varit med av dess like i kö-väg! Det var som att hela Stockholm skulle hämta ut sina julklappar från det senaste seklet, just idag! Kön var så lång att den började halvvägs till kassan (posten ligger inne på Coop).

Även det kunde jag dock genomlida. Men det var på vägen från de s k ”snabbkassorna” (som i själva verket tar dubbelt så lång tid pga utvecklingsstörda maskiner som inte kan läsa av en streckkod förrän den ligger på NANOMETERN korrekt mot lasern) som det riktigt jobbiga hände. Jag blev uppraggad av en säljare, och inte på ett bra sätt.

Han: HALLÅ DÄR! Vill du ha en gratis lott?
Jag: Va?
Han: Vi bjuder på en gratis lott?
Jag: Näää… Jag vill mest komma hem nu.
Han: Jo! Du FÅR en gratis lott alltså!
Jag: Jaha. Okej. Eh.

Sen drog han med mig till ett litet bord, och redan här kände jag att jag hade blivit lurad. Det här var ingen gratis lott. Det var en gratis lott med motkrav.

Han: Känner du till Miljonlotteriet?
Jag: Ptja, lite.
Han: Vi håller på med en kampanj för en vit jul för alla barn. Vet du vad vit jul innebär i sammanhanget?
Jag: En alkoholfri antar jag.
Han: Exakt! Inga föräldrar som dricker och sånt.
Jag: Ja.
Han: Skrapa nu.
Jag: Alltså, jag…
Han: Se, jag skrapar åt dig! …
Jag: *ser på medan han skrapar fram tre 40 kr-vinster åt mig*
Han: Vann du nåt?
Jag: Ja, tre 40 kr. *fruktansvärt oengagerad*
Han: ÅH HERREGUD! DU VANN JU! GRATTIS MANNEN! *ger mig en high five*
Jag: Jaså. Men det gör väl alla antar jag?
Han: *svarar inte på frågan* Wow, du vann verkligen. Grattis! Bor du i Huddinge också?
Jag: Ja.
Han: WOW! Då vinner du ett bonuspris! Helt sjukt, det är bara tre personer som vunnit idag!
Jag: *vill gå därifrån*
Han: Nu behöver jag bara att du fyller i den här blanketten, så behöver du bara betala 49, 89 eller 249 kr här.
Jag: Nej alltså…
Han: Du vinner varje gång! Du får prova på en månad och är garanterad att vinna!
Jag: Nej, jag vill inte.
Han: Vill inte? Vadå vill inte?
Jag: Jag vill inte ha med sånt här att göra.
Han: Vill du inte hjälpa barn till en vit jul?
Jag: *orkar inte argumentera* Nej.
Han: VA?! Struntar du i barnen?
Jag: Ja, alltså… Ja. Jag har mina egna problem, jag orkar inte med detta.
Han: Vad pratar du om mannen?! Skämtar du med mig?
Jag: Tack för din tid, men nej. Hejdå!

Sen gick jag. Säljare alltså. Jag vet att det bara är ett jobb, men deras dåliga rykte är ibland väldigt befogat.

Inatt drömde jag att jag började jobba igen efter semestern. Till min stora chock var allting annorlunda. Nån smart person hade kommit på att man skulle slå ihop teknisk support (där jag jobbar) och sälj. Så nu var fokus på att försöka lösa kundens problem och samtidigt sälja en massa.

När jag kom in i den nya salen vi hade blivit flyttade till märkte jag hur alla satt som telefonapor i varsitt bås á nån halvmeter. Inte alls som det sett ut tidigare. På skärmen fanns det inga verktyg för felsökning utan bara ett gäng knappar där man kunde boka på nya mobilabonnemang. Jag totalvägrade, satte mig i mitt bås i hörnet, och började att surfa porr istället. Fråga mig inte varför. När dagen hade gått kändes det helt vidrigt inför att behöva gå tillbaka dagen efter.

”Okej, jag vill börja på Core (en annan grupp på mitt jobb)! Hör ni det?! SNÄLLA låt mig börja på Core!” skrek jag medan jag sprang ut och försökte få tag på min gamla chef. ”Du måste kunna massa SIP-signalering för det” sa en gammal barndomskompis, som av okänd anledning nu jobbade där, stöddigt. ”Men det kan jag ju redan!” ropade jag, men ingen hörde mig.

Istället hörde jag min nya chef bakom mig. ”Daniel! Har du tid en stund?” Och det hade jag ju, så vi satte oss i cafeterian. Han förklarade att min säljstatistik var helt värdelös och undrade varför, varpå jag blev ilsken och menade att detta inte längre var teknisk support utan sälj.

När jag sagt det kom en 14-årig kille och satte sig bredvid mig vid det runda bord där jag och chefen pratade. Han började att ropa saker till sin kompis som satt bakom chefen, så det var omöjligt att ha ett samtal. Jag vände mig till 14-åringen och bad honom irriterat att försvinna. Han blev superarg och börajde att putta på mig.

”Du kan dra åt helvete!” skrek jag, bara för att finna att jag i samma stund har vaknat och skrikit rakt ut i ett tomt sovrum.

Jag blev precis uppringd av nån slags säljaraktig person från Linas Matkasse. Ni vet, en sån där matkasse med recept och råvaror som det är meningen att man ska laga några slags rätter av. Detta abonnerade jag i ett svagt ögonblick på, för några år sen. Jag fick väl hem en sisådär fyra-fem matkassar (á fem rätter) under perioden, varav jag lagade noll av dem. Jag tror att Dorthe, min exflickvän, lagade två eller tre.

Nu ringde det i alla fall en ung tös och ville fråga lite om det hela. Det slutade i vanlig ordning med att jag blev grinig som en gammal eremit-gubbe.

Hon: Hej, jag heter nånting-nånting och ringer från Linas Matkasse. Vi ser här att du haft oss under 2010 men gjorde en paus i medlemskapet, så vi ringer runt och frågar lite om vad du tyckte och varför du valde att sluta.

Jag: Okej. Ehm… Ja, jag vet inte riktigt. *försöker svara diplomatiskt* … Nä det fungerade väl bra.

Hon: Det fanns inget speciellt du var missnöjd med?

Jag: Njaej… Jag tyckte väl möjligen att det var lite avancerade rätter. *vill lägga på luren nu*

Hon: Avancerade?

Jag: Ja, typ… Uh… Lite konstiga rätter ibland. Och man orkade inte laga dem alla. *försöker undvika att säga att rätterna var extremt märkliga och allmänt äckliga, typ linser och bönor och andra nyttigheter*

Hon: Hmm, jag förstår. Men har du sett att vi har en ny matkasse för familjer, med lite mer lättlagade rätter som barn tycker om? Man kanske inte har så mycket tid om kvällarna.

Jag: Njae, det är ju sant, men…

Hon: Eller du kanske inte ens har barn?

Jag: Näe, jag har inga barn.

Hon: *fnissar* Men som anledning till att du pausade medlemskapet står det att ”det var för få barn-anpassade rätter”.

Jag:  *lite irriterad över att ha blivit tagen på sängen* Ja… Haha… Nä, jag ville nog mest bli av med skiten antar jag.

Hon: Haha, okej…

Jag: Jag minns inte riktigt vad jag fyllde i där.

Hon: Okej.

Jag: … Äh, ska jag vara ärlig är jag för lat för att laga mat, det är nog där skon klämmer.

Hon: Okej… men, eh, ja då vet vi läget. Tack så mycket!

Jag: Tack själv! Ha det bra! Hejhej.

De är hemska, de här mobilsäljarna som står och lurpassar på gatorna. Men vad som är ännu värre, är säljarna för Amnesty.

Det är inte första gången jag möter dem. Varenda gång så är de pushiga och allmänt odrägliga. I morse var vi alltså där igen. Jag var i centrum för att, i mitt miserabla skick, försöka handla lite mat. Säljaren såg mig, och rusade mot mig. ”Har du lust att prata om nånting viktigt?” ropade han trots att han stod alldeles intill mig. ”Nej” svarade jag kallt, och fortsatte att gå. ”Ha en trevlig dag nu!” hörde jag bakom mig. Det var dock inget trevligt i den tonen. Det vara bara syrligt. ”Detsamma” sade jag, om möjligt ännu syrligare.

Kan man inte undkomma dessa människor på något sätt? Finns det något NIX för möten öga mot öga? Måste jag köpa en t-shirt som det står ”ingen reklam tack” på?

(Och ja, jag vet att jag kommer till helvetet för att jag inte skänker bort pengar till varenda välgörande organisation som existerar.)

Nu har vi en sån här pendelberättelse igen. Pendeltåget – det är där det händer!

Jag satt i alla fall på tåget och lyssnade på podcasts, när allt blev avbrutet av ett samtal. Ett okänt nummer från Göteborg. Stor misstänksamhet, men det kunde trots allt vara en ung spänstig kvinna redo att binda sig. Så jag svarade. Det var en ung, troligtvis spänstig, kvinna. Dock inte redo att binda sig.

Ung, troligtvis spänstig, kvinna (hädanefter kallad UTSK): Hej, jag ringer från Göta Energi. Hur är det med dig idag?
Jag: Jo tack, det är bara bra. Jag sitter på tåg…
UTSK: Vad har du för elavtal idag?
Jag: Um…
UTSK: Är det bundet?
Jag: Njaeaeaaae… Ja. Eller nej. Eller jag vet in… Nej det är det nog inte. *har ingen aning*
UTSK: Är det bundet eller inte?
Jag: Det är nog inte bundet, nej.
UTSK: Vi erbjuder nämligen ett elavtal till inköpspris…
Jag: Nja, det är nog ingenting för mig.
UTSK: Inköpspris! Vet du vad inköpspris är för något? Du är utvald för det här erbjudandet, det är endast 3000 personer som blir tillfrågade.
Jag: Jag känner mig VÄLDIGT hedrad över detta, men jag hoppar nog över det för den här gången.
UTSK: Men hallå! *lite random säljsnack om hur bra Göta Energi är, hur utvald jag är, och hur fin jag är i den här klänningen*
Jag: Nja, jag får avböja detta ändå. Vänligt men bestämt.
UTSK: Vad sa du?
Jag: Vänligt men bestämt sa jag.
UTSK: Men… Finns det inget jag kan göra för att du ska ändra dig?
Jag: Haha, nja… Inget som går att ta såhär över telefon. *lite chockad av hur snabbt mina tankar förvandlade mig till en medelålders snuskfarbror*
UTSK: *surt* Men jaha. Okej. Tack så mycket då.

 

Det är farligt att ta kontakt med mig när jag är på väg någonstans, det är kallt och jag är trött. Då finns det risk att man möter Herr Otrevlig igen.

Idag fick en stackars försäljare erfara det hela. Jag hade varit på postens företagscenter, som ligger några kilometer bort. De envisas nämligen med att skicka mina paket dit, till mitt stora förtret. Så nu var jag på väg hem, och hade precis gått ovanstående kilometer i konstant motvind. Sen hade jag, med paketet under armen, köpt lite lunch på McDonalds också.

När jag börjar närma mig säljaren ser jag redan på avstånd att han uppmärksammat mig. Han börjar gå mot mitt håll. Redan här blir Herr Otrevlig i mig irriterad. Låt mig bara vara. Men icke. När han sträcker fram sin fula lilla lapp med extrapris på vad-det-nu-var, då exploderar jag. Jag dödar honom, på öppen gata, genom att hugga McDonalds-sugröret i ögat.

… Nej okej, så var det inte. Men jag sträckte ut med armarna för att visa att jag hade händerna fulla. ÄNDÅ gav han sig inte, utan sa att han kan stoppa ner lappen i min påse med hamburgare. Aldrig i helvete att jag ville ha hans otvättade lodisfingrar bland min mat. ”Nähej du tack!” skrek jag så det nästan ekade mellan husen. Åtminstone kändes det så. Samtidigt drog jag bort min lilla påse, som om det var ett kuvert mjältbrand han ville lägga däri.

Sen gick jag.

Herr Otrevlig var precis ute och skulle posta två paket. På väg till posten gick han förbi två stycken säljare, som stod vid ett sånt där flyttbart bord.

Säljare: Hej! Bryr du dig om miljön?
Herr Otrevlig: Nej.
Säljare: Haha, inte?!
Herr Otrevlig:

Herr Otrevlig postade sina paket, och insåg sedan att han var tvungen gå förbi säljarna en gång till på tillbakavägen. Samma kvinnliga säljare stannade honom.

Säljare: Vad sa du egentligen, hade du Fortum som elleverantör?
Herr Otrevlig: Va?
Säljare: Vad svarade du på frågan om du har Fortum som elleverantör?
Herr Otrevlig: Det sa jag inget om, för du ställde aldrig den frågan.
Säljare: Vad sa jag då?
Herr Otrevlig: Du frågade om jag bryr mig om miljön, och då sa jag nej.
Säljare: Just ja! Varför då?
Herr Otrevlig: För att om jag hade sagt ja så hade du börjat prata om dina papper där.
Säljare: Haha! Men har du Fortum?
Herr Otrevlig: Nej. Men tack ändå!

Det är inte det att Herr Otrevlig inte tycker om säljare, men han vill bara inte att de ska sälja saker till just honom.