Nyckelord

salahuddin

Besöker

Salahuddin kräktes igår.

Vi låg i varsin ände av soffan, funderade över livet, och kände oss tillfreds med våra – något olika – väsen. Då hände det som inte fick hända. Salahuddin reste sig plötsligt upp, och hans späda kattkropp började att wobbla fram och tillbaka. Jag såg rädslan i hans ögon. Det här var ingen övning. Nu skulle det ske.

”Kluck, kluck” lät det från Salahuddins mage, och jag besvarade det hela oerhört kärleksfullt. Klappade jag honom? Nej. Sa jag åt honom att det skulle bli bra? Nej. Istället oroade jag mig mest över soffan, så jag puttade ner honom på golvet.

Väl där tog det inte många  sekunder innan olyckan var ett faktum. Två stora kräkningar över parketten, likt kratrar i stillhetens hav. Det var där och då, när jag stod och såg ut över spyorna, som jag insåg hur vackert livet kan vara. Sen torkade jag upp konstverket med lite hushållspapper.

Salahuddin var sedan tyst i säkert en halvtimme, liksom skamsen. Men snart var han på benen igen, och gapade efter mera mat. De lär sig aldrig, katterna.

Idag skulle jag vara en snäll husbonde och ge Salahuddin lite mjukmat. Det är sån där mat han tycker är extra god, till skillnad från de vanliga torrisarna som förmodligen smakar gammal kartong.

Min katt är lite rolig. Jag köper kattmat i form av bitar av olika köttsorter, i sås. Han slickar mest i sig såsen, och så lämnar han alltid ett gäng bitar av själva maten kvar. Dessa torkar snabbt och ser ungefär ut som stelnad avföring. Så eftersom han alltid lämnar maten så var jag tvungen att skrapa ur det gamla och skölja av skålen.

Detta visade sig gå åt helvete idag. När jag hade skålen i handen vinglade jag plötsligt till (vi skyller på att jag fortfarande är berusad efter whiskeyprovningen jag aldrig varit på) och kände hur matskålen gled mig ur händerna. Jag fumlade likt seriefigurer gör med tvål, men för intet. Skålen åkte i backen, all gammal mat spred sig över köksgolvet, och Salahuddin blev tokrädd. Han sprang så att han sladdade mot parkettgolvet, medan jag gick efter sopskyffeln. Han erbjöd sig inte ens att hjälpa till, den lilla grisen.

Nu tror han att jag är arg på honom. Jag har hällt upp ny mat och allt, men han ligger bara och tittar på den. Jag tror att han hatar mig.

Idag städade jag mitt hem, vilket jag ibland gör precis som vanliga män. Det brukar ske ungefär när de första bananflugorna börjar visa sig i köket (okej, kanske en liten överdrift – kanske!). Så idag åkte dammsugaren fram.

Salahuddin tycker INTE om min dammsugare. När jag kommer in med den i ett rum som han befinner sig i så förvandlas ögonen till tefat och svansen till en flaskborste. Sedan springer han i ilfart, förbi dammsugaren, och in i ett hörn. Och så vrålar han. Han varken jamar eller skriker, han vrålar från sitt hörn.

Idag fräste han till och med när jag kom för nära med dammsugarröret (vilket givetvis var tvunget att testas en gång till, på film). Det är nog andra gången i livet som jag hört honom fräsa. Första gången var någon gång när jag av misstag råkade kliva på svansen (ja, av misstag! Fullt så hemsk är jag inte). Hur som helst – han är rolig, den där Salahuddin.

Ibland är Salahuddin så tramsig. Som när vi ska sova. Han vägrar bestämt att sova hos mig, utan han kelar en stund och går sen och lägger sig i sitt hörn. Och kvar ligger jag och känner mig utnyttjad. Våldtagen.

Hur som helst, innan han lägger sig i hörnet så brukar han stå och trampa ett tag. Jag vet inte vad han tänker på, men det är vid dessa tillfällen jag tror att han drömmer sig bort.

Notera dessutom vid 03:15, hur rädd han blir av min hand. Han är inget vidare modig, den katten.