Nyckelord

restaurang

Besöker

Märklig situation på den lokala restaurangen idag.

Jag var där för att köpa lite lammracks (som för övrigt inte var så goda), så medan jag väntade på min mat satte jag mig i uteserveringen och betraktade de andra gästerna. Närmast mig satt två afrosvenska män med medföljande fyra väldigt högljudda barn. Plötsligt kom en tredje person gående utanför restaurangen, varpå en av männen ställde sig upp och ropade. De kände uppenbarligen varann  sen tidigare. Personen kom fram, tog i hand, och de pratade en stund medan jag sneglade lite diskret på dem.

Den som kom fram var ovanligt svår att definiera könet på, åtminstone tillräckligt för att få mig att reagera på det. Hen hade någon slags turban på sig, kort hår och skäggstubb, men såg ut att ha bröst. ”Jisses, undrar om det där är en man eller kvinna” tänkte jag. Inte för att det spelade nån roll, men det är ju sånt där man kan finna sig själv med att fundera över. Hur som helst ryckte jag på axlarna och tänkte på annat. Sen gick personen iväg, och efter bara trettio sekunder påkallade en av männen min uppmärksamhet.

Han: Du!
Jag: Va?
Han: Du! Titta där borta. Tror du att det där är en man eller kvinna?
Jag: Oj, jag vet faktiskt inte. Jag funderade precis på det faktiskt. *lite orolig för att ha förolämpat någon*
Han: Haha! Det är en kvinna!
Jag: Jaha, se där ja. *ler artigt*
Han: Men hon ser ut precis som en man!
Jag: Okej!
Han: Hon har ändrat sig, du vet.
Jag: Åsjutton. *gör tummen upp utan att egentligen veta varför*
Han: Men hon mår bra!
Jag: Ja, det är huvudsaken. *ler artigt igen och vill avsluta samtalet*
Han: Det är huvudsaken!

Sen tittade jag ner i mobilen och log lite för mig själv med tanke på det absurda i diskussionen, och att de läste mina tankar så totalt. När jag tittade upp så satt båda männen och skrattade och pekade på mig. Och nånstans där kom min mat, och jag pep iväg.

Idag har undertecknad fyllt år, faktiskt hela dagen. Åtminstone stora delar av den.

Jag blev egentligen firad i söndags, så ikväll hade jag lite ensamfirande med hjälp av god mat jag inte annars brukar unna mig. Det blev oxfilé, pommes och bearnaisesås. Det var precis lagom efter att ha värmt upp med fasta hela dagen, och mina artärer tackade så mycket för middagen.

Att hämta ut maten, från O’learys, var däremot ingen vidare upplevelse att prata om. Jag har handlat där några gånger förut (faktiskt riktigt bra mat) och det är alltid kaosartad stämning. Stressen och springet är ungefär i klass med McDonalds, förutom att McDonalds faktiskt har koll på ens beställningar.

O’learys… not so much. Först ringde jag och beställde via telefon. En oxfilé med pommes och bearnaisesås, sa jag. Två stycken, sa han. Nej bara en, sa jag. Tack så mycket, började han, innan jag avbröt med att jag vill ha den well done. Annars hade de ju fått gissa sig till hur de skulle grilla den, och då hade jag garanterat fått den blodigare än en sätesbjudning.

Trettio minuter skulle det ta, vilket visserligen var lite i överkant på väntetid, men inte spelade så stor roll. Efter 25 minuter kom jag dit, och satte mig för att vänta på att betala. En servitris uppmärksammade det hela, och berättade att min mat var på gång. Efter en kvarts väntan började jag känna mig bortglömd. Sökte ögonkontakt utan gehör. Försökte undvika att ställa till med en scen, så jag höll mig lugn trots viss frustration och hunger.

När jag till slut fått betala kollade jag för säkerhets skull vad jag fått för mat den här gången, eftersom O’learys är ökända för att aldrig lyckas stoppa in rätt saker. Bearnaisen såg misstänkt vit ut, och jag hoppades att detta inte var resultatet av ”kockens överraskning”. Jag orkade dock inte vara finkänslig, så jag stoppade ner ena fingret och smakade. Mycket riktigt. Aioli, inte bearnaise. Jag berättade detta för servitrisen, och fick den rätta såsen.

”Du får den här på köpet idag då”, sa hon med en ton som lät ungefär som att jag skulle vara tacksam. Som att hon precis bedrivit välgörenhet, och nu förväntade sig att jag skulle gå ner på knä och suga på hennes tår, eller åtminstone bocka och säga ”tack goa direktörn”. Jag gjorde ingetdera, men bjöd henne ändå på ett tack innan jag gick.

O’learys. God mat, men bättre kan ni.

Inatt drömde jag märkliga saker igen.

Jag hade varit på dansen (som jag ska på imorrn), och där träffat en lång mörkhårig tjej som typ hette Jennifer eller nåt i den stilen. På något sätt hade vi vunnit en romantisk middag för två, så dittills verkade ju allting bra.

När vi kommit till restaurangen, när dansen var slut, så satte vi oss ner och började äta nånting som såg ut som en blandning av sparris och ormbunksblad. Jag minns att de var svåra att få in i munnen. Jennifer sa att hon är lite paranoid av sig, så hon heter egentligen inte Jennifer utan Marica. ”Eh, jaha” tänkte jag medan jag försökte pressa in ett sparrisbunksblad i gapet. Hon förklarade att namnbytet var en försiktighetsåtgärd.

”Haha, jag trodde faktiskt att du hette Sigrid egentligen” sa jag och hon tittade frågande på mig. ”Eller nej just ja, det är en annan tjej” fortsatte jag, och insåg samtidigt som jag sagt det att reaktionen inte var att leka med. Marica blev sur som ättika, reste sig från bordet och gick mot sin röda skåpbil som logiskt nog stod parkerad inne i restaurangen.

Jag följde efter, och vi satte oss i bagageutrymmet. Som en förlåtande gest smekte jag hennes kind, varpå hon tog tag i min hand och började suga på mitt finger. ”Det här är ditt pekfinger va?” frågade hon, och jag nickade. Sen vaknade jag.

Nä, nu måste jag väl gått och blivit tokig på riktigt. Idag beställde jag nämligen take away från O’Learys. Inte operakällaren direkt, men gott som stryk var det.

Vad beställde jag? Oxfilé med grönpepparsås och pommes frites. 249 kr.

Living the dream! … Eller inte. Det blir nog ingen vana. Om jag inte bestämmer mig för att fortsätta i samma stil förstås. Kanske borde jag göra det?

Vad tycker ni, party people? Skulle jag passa som brat?

Jag åt middag med pappa och farmor ikväll.

Pappa: Ja, nä, farmor tyckte det var alldeles för hög ljudnivå på den andra restaurangen, så det gick inte för sig att sitta där. Och så gick hon längre in…
Farmor: Ja men där satt ju inte en människa!
Pappa: … och då var det för tyst där.
Jag: Hahahaha!
Farmor: Ja, jag orkar inte svara på det där nu…
Pappa: Och sen var det alldeles för dyrt. Och sen kommer vi hit och då är det ännu dyrare här! Haha!
Farmor: TÄNK att du ska bråka varje gång vi är ute!
Jag: Hahahaha!
Farmor: Ja, jag visste ju inte att det skulle vara så stojigt på den restaurangen.
Pappa: Jamen där har du varit flera gånger förut.
Farmor: Nej, jag har aldrig varit där förut.
Pappa: Joho då.
Farmor: NÄEJ, Magnus, nu får du hålla tyst! Jag har aldrig satt min fot där förut.
Jag: Hahahaha!

That’s it, jag köper aldrig mer med mig mat från Grekiska kolgrillsbaren i Huddinge. Idag hände samma sak som hänt förra och förrförra gången. Jag FATTAR inte hur de kan minnas mig så väl när jag inte varit där på över ett år. Men så var det. Jag hade inte mer än hunnit beställa och sätta mig ner för att vänta innan en ”grek” (han talade allt annat än grekiska med sina kollegor) kom fram och frågade vad jag jobbar med.

Daniel: *säger företagets namn*
”Grek”: Va?
Daniel: *säger företagets namn*
”Grek”: Va?
Daniel: *artikulerar företagets namn tydligt*
”Grek”: Va? *sätter handen bakom örat och för huvudet närmare*
Daniel: *känner sig löjlig, artikulerar företagets namn väldigt tydligt och lägger till ordet bredband*
”Grek”: Ahaaa… Jag tror du sa det en gång förut när vi pratade. Du programmerar och sånt ja?
Daniel: *förundras över hur han kan minnas det, men orkar inte rätta honom angående programmeringsbiten* Ja, just det.
”Grek”: Det är bra, bra kille! Bra man!
Daniel: Ja… Precis…*försöker undvika ögonkontakt vilket kan leda till vidare prat*
”Grek”: Du vet, en kompis jobbar i New York, säljer program till Telia. Miljoner kronor. Både lön och provision!
Daniel: Jaså? Ja, det kan nog bli mycket pengar där… Jorå… *pinsam tystnad*

Efter några sekunder kommer ”grek” nummer två och börjar snacka om att han har Com Hem hemma och att de blåst honom på bindningstid, att han vill uppgradera men inte får det och att han har deras ComBo-abonnemang. Jag vet precis vad det är, för jag har jobbat där. Men det säger jag inget om.

Som tur är räddas jag av gonggongen här; min mat är klar och jag kilar därifrån. För tusan, jag är svensk. Jag vill inte prata med främmande människor, och är för belevad för att säga något. Det är precis samma sak som på den lokala matvaruaffären, där jag alltid väljer den äldsta och fulaste kassörskan när jag handlar chips och godis och läsk och chilimarinerade vitlöksklyftor, och någon av de andra när jag handlar ris och köttbullar och mörkt bröd.

Phew. Det tar på krafterna att tänka mycket.