Nyckelord

resa

Besöker

Herregud vilken dag jag har varit med om.

Jag bestämde mig för att åka till Heron City efter jobbet, för att pilla lite på en Macbook Pro på Mediamarkt. Jag är ju trots allt en sån som gärna vill känna lite på sakerna innan jag betalar 19 700 riksdaler. Så när jag slutade för dagen tog jag en snabb koll på SL.se, och sedan tog jag snabbaste vägen mot Kungens kurva (ja, jag vet att det finns ett Mediamarkt även i stan, men jag gillar Kungens kurva, och så är det relativt nära hem).

Det visade sig bli något av ett äventyr.

Först tog jag tunnelbana till Fridhemsplan. Så långt allt väl. Bytte sedan till buss 77 mot Liljeholmen, fortfarande helt utan intermezzon. Men det var i Liljeholmen det uppstod lite problem. Det var tamejfan helt omöjligt att hitta rätt bussterminal! Det fanns en hel hop med olika, med bokstäver från A till O. Jag skulle placera mig på bussterminal J, tydligen. Och den var som bortblåst.

Efter att vilset ha vandrat omkring ett tag tittade jag på klockan och insåg att jag hade ungefär fem minuter på mig. Fortfarande ingen terminal att prata om. Det närmaste jag hade kommit var terminal F. Och där! Där plötsligt kom ju faktiskt min buss! Den stannade ungefär där jag stod, och passagerarna klev av. ”Var kan man kliva på den här bussen?” frågade jag chauffören. ”Nej! Absolut inte!” ropade han med en ton precis som om jag frågat om han kunde slicka mig i stjärten för femtio spänn. ”Jo, men VAR kan jag kliva på?” upprepade jag. ”Där nere” sa han och pekade mot ett av väderstrecken.

Jag, i min enfald, trodde att han menade åt det håll som alla bussar verkade åka. Nämligen ner i någon slags tunnel. Då jag inte kan minnas att jag nånsin åkt buss från Liljeholmen förut så trodde jag att bussterminalen fanns där nere. Jag började att gå längsmed väggen, ned i de onormalt ödsliga katakomber som jag trodde var mitt mål. Plötsligt hörde jag ett envist tutande bakom mig, och fann en annan busschaufför som ilsket gestikulerade att jag skulle vända och gå upp igen. Jag slog ut med händerna och signalerade att jag inte hade den blekaste aning var jag skulle nånstans, men han bara fortsatte att se ut som en arg fransman i en rondell.

Då gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag pekade finger åt chauffören. Jag såg honom i ögonen, och sen drog jag fram långfingret medan jag bet mig i underläppen. Jag tror nog mest att det var vilsenheten och irritationen som talade (plus det faktum att jag inte hade ätit nånting på hela dagen), men jag blev ändå ganska förvånad över mig själv. Och… lite stolt. Jag hade låtit mina aggressioner ventileras lite. Det var nästan så jag blev lite full i skratt när jag gick därifrån.

Sedan gick jag upp från bussgaraget (det stod nämligen på en skylt, det såg jag först när jag gick därifrån) och fortsatte jakten på rätt terminal. Nu hade jag missat min buss, men målet var mest att hitta rätt överhuvudtaget. Och efter att ha frågat två spärrvakter hittade jag äntligen min kära terminal J. Den var bredvid alla andra, på andra sidan bussgaraget. Det var inte alls långt bort, men med tanke på mitt usla lokalsinne hade de förmodligen behövt visa vägen med ljusslingor i marken för att jag skulle haft något hopp.

Så jag klev på bussen mot Kungens kurva, Heron City, Mediamarkt, och min kära Macbook. Den här busschauffören (jag verkar ha otur med sådana) körde som en galning, så jag gjorde en annan sak jag aldrig gjort förut. Jag satte på mig säkerhetsbälte på bussen. Genast blev jag 90 år gammal.

Efter vad som känts som flera timmar var jag äntligen framme, gick in i affären, och smekte datorn en stund. Den var fin. Vilken skärm! Ge mig!

Det tog nog bara en sisådär tio minuter innan jag var färdig och skulle åka hem. Det gick naturligtvis inte heller smärtfritt. Jag klev på buss 710 som enligt SL.se skulle föra mig mot hemmet. Det var bara det att jag inte läste ordentligt, utan tog bussen åt fel håll. Så jag åkte från Kungens kurva till Skärholmen. Vilket var slutstation. Alla klev av, men jag var så säker på att bussen skulle åka vidare att jag bara satt kvar och såg ut som ett fån. De andra passagerarna tittade konstigt på mig. Och jag tittade lika konstigt tillbaka på dem, tills jag insåg att bussen var tom. Då klev jag av och såg den rätta bussen på andra sidan vägen. Jag klev på den, åkte tillbaka till Kungens kurva, och sedan vidare hem. Herre-jävla-gud.

Kan man inte få en remiss på ett stycke ledsagare? Jag kan uppenbarligen inte resa på egen hand.

Usch, med den där titeln låter det ju som att jag blev våldtagen av ett gäng rövare, eller något i den stilen. Riktigt så illa var det väl inte, men nästan.

Igår låg jag i sängen och tänkte på sånt där som man bara börjar tänka på när man ska försöka sova men det inte riktigt går. Och då kom jag på att jag inte har skrivit nånting om hur ångesten, kräkfobin och allt det där startade. Jag vet inte varför det har blivit så, jag är ju inte sen att lämna ut generande information om mig själv annars. Jag kanske ville förtränga alltihop. Nåväl.

Jag har alltid varit lite smårädd för att kräkas, och se andra göra det. Det följer med ända från barnsben tror jag; mamma är likadan. Så till följd av detta har jag inte kräkts så mycket, förutom Dublinresan så har jag nog inte spytt på… 15 år? Jag hade dock inga riktiga problem med rädslan förrän när jag skulle åka till Sydafrika, för ungefär ett och ett halvt år sen.

I November 2010 åkte nämligen jag och min morbror för att hälsa på min mamma där hon för tillfället bor, i just Sydafrika. För er oinvigda i min ego-krets så bor alltså min mamma där eftersom hennes mans jobb kräver det, och de kommer att flytta hem om ungefär ett år. Det skulle bli himla spännande; det längsta jag rest tidigare var till Thailand. Det här var nån gång runt år 2000, och jag var mer intresserad av att köpa billiga piratkopior på tv-spel än att besöka tempel och sevärdheter och annat vuxet. Så, andra dagen megashoppade jag upp alla mina pengar, och sen låg jag mest på hotellrummet och ägnade mig åt mental onani medan jag tittade på spelens omslag.

Men, nog om Thailand. Jag åkte till Sydafrika, och detta via ett flygbolag som jag inte är helt nöjd med valet av. SAS? Nej. Lufthansa? Åh nej. Ryanair då?! Pah, I wish! ”Nämen vi tar Ethiopian Airlines vettja, de är säkert bra!” Jag förväntade mig ungefär att åka i ett skakigt propellerplan, eskorterad av gamla ryska MIGs för att inte bli beskjuten av kongolesiska luftvärnskanoner.

… Och det var tamejfan inte långt därifrån. Vi åkte i ett skakigt Boeing 737, vilket är ett ganska litet plan med bara sex säten i rad – det är inte kul att åka i ett sånt plan i 14 timmar. Inte kul någonstans. Så när jag kom fram hos mamma, efter att ha varit med om enorm turbulens och sett en 15-åring på andra sidan gången spy i en påse, så var jag ganska skärrad redan där. Och det satte väl tonen för hela resan. Jag kände mig stressad och kunde knappt få i mig nån mat, övertygad om att varenda liten club sandwich skulle göra mig matförgiftad. Jag pratade med Dorthe, som var min flickvän på den tiden, på MSN, och tårarna rann av hemlängtan redan första kvällen. Det var väl inte det att jag var ledsen, men allt kändes så konstigt. Vips hade jag förvandlats till världens känsligaste person.

Men det var inte förrän hemresan som det slog bakut på riktigt. De två veckor jag varit borta hade långsamt brutit ner det stackars psyke jag än gång hade haft, och nu fanns det bara spillror kvar. Men sätta mig på Ethiopian Airlines sunkiga 737, och åka hem, det var jag tvungen att göra om jag nu inte ville stanna i Sydafrika och försörja mig med att spela näsflöjt på nån pub. Inte så lockande, så jag klev på och påbörjade färden hem. Sargad av näringsbrist och ångest satt jag och bara önskade att det skulle vara över, medan planet förvandlade timmarna till vad som kändes som veckor.

Efter några timmars flygning mellanladnade vi i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Vi lämnade aldrig flygplatsen, men maken till vidrigt ställe får man leta efter. Där fanns folk av alla möjliga nationaliteter, men den gemensamma nämnaren var att alla såg ut som smutsiga skurkar. Det kändes som att jag var på krogen i stjärnornas krig, på ett dåligt sätt. Det värsta packet från universums alla hörn hade samlats på ett och samma ställe, där de nu ölade och skrek. Själv låg jag på det kalla stengolvet i flygplatshallen och kände att mina dagar i stort sett var räknade. Jag skulle avlida där och då, och sedan skändas av afrikanska likplundrare.

Men  så blev det inte. Efter fyra timmars väntetid på stengolvet, följt av ytterligare tio timmars flyg där jag knappt var vid medvetande, så var jag hemma. Jag hade vid det här laget inte varit på toaletten på säkert ett dygn, och druckit ett halvt glas fanta på ungefär lika lång tid. Eftersom jag förmodligen var den som mådde sämst på hela Arlanda så var det såklart mina väskor som kom upp sist på rullbandet. Det är en sån där sak som alltid verkar stämma. När jag äntligen fått mina grejer så flydde jag mot hemmet per taxi där jag återupptog det jag sysslat med den senaste tiden – att försöka att inte kräkas, gråta eller flippa ur och börja vråla.

Det kändes som att jag hade varit förlorad i en annan värld i flera år. Jag öppnade ytterdörren, kramades med Dorthe som väntade där hemma, och konstaterade att jag klarat det.

På måndagen efter hemkomsten kunde jag inte förmå mig att gå till jobbet. Det gick inte. Jag stod med ytterkläderna på, famlade vid dörrhandtaget, och kände att det helt enkelt inte gick. Jag sjukskrev mig och skyllde på magproblem. Visserligen hade jag magproblem, men det var ju ångesten som var det primära hindret. Efter att ha varit hos min läkare fick jag en remiss till psykvården, en månads sjukskrivning, och ett gäng lyckopiller som, såhär med facit i hand, inte hjälpte ett enda dugg, men däremot förvandlade min penis till något som var lika sexuellt användbart som ett bokstöd. Tillfälligt alltså. Min penis är nu i fullt funktionsdugligt tillstånd sen jag slutade, om någon läsare skulle känna sig orolig.

Så började resan tillbaka till något slags psykiskt välmående. Jämför man med strokepatienter och de som varit med om riktiga trauman, så är ju inte mina problem ett dugg hemska. Men det har varit jobbigt ändå. Idag, efter att i princip ha haft någon form av ångest varenda dag i ett års tid, skulle jag vilja påstå att jag mår ganska bra. Till slut.

Yes! Så har jag då återvänt från Irlandsresan. Både armar och ben i behåll har jag, vilket förstås är tur. Det var en fin stad på många sätt, med mycket varmare klimat än vårt 24/7-slask. 15 grader varmt till skillnad från -7 när vi åkte från Stockholm. Sen var det mycket trevligt att träffa Patrick och hans flickvän Maja (hann inte ta någon bild på dem), och såklart att få strosa runt på gatorna hand i hand med Hanna.

Men ändå känns resan som något av en besvikelse, på grund av ren och skär otur. Jag ska förklara varför, och då tror jag nog att de flesta håller med mig.

Såhär var det:

dsc00553.jpg
Först åkte vi Flygbuss till Skavsta. Hanna pratade med sin mamma i telefonen en stund, och skrattade hjärtligt både en och två gånger. Sen lyssnade vi på "Pang Prego", ett humorprogram på P3 som Hanna hade på sin iPod.
dsc00542.jpg
På flygplatsen förtärdes matsäck vi duktigt nog hade packat ner. Festisen på bilden smakade sjukt äckligt för övrigt; jag hade konstig smak i munnen i säkert en halvtimme. Fy fan!
dsc00547.jpg
Här lyfter planet. Jag hade inte flugit på flera år, så jag tyckte det hela var ganska obehagligt. Det gjorde dock inte Hanna. Hon sov.
dsc00552.jpg
Men snart lugnade jag ner mig, och kunde slappna av lite. Jag satt precis vid ena vingen, så jag kunde praktiskt nog se om ena motorn exempelvis hade ramlat av. Annars var det fint från 12 000 m. Stillsamt liksom.
dsc00550.jpg
Såhär ser det ut inuti ett Ryanair-flygplan... Extremt spännande. Vackert med gula säten sådär... Designern blev troligen avrättad kort därefter.
dsc00555.jpg
Framme i Dublin! Här åker vi buss, sittandes längst fram på ovanvåningen av bussen.
dsc00557.jpg
Dublin by night!
dsc00558.jpg
Väldigt vackert!

Första kvällen i stan vandrade vi runt en del, tills vi slutligen hittade en genuin irländsk pub (inte för att det var ont om dem, men vi valde just den) där vi lyssnade på irländsk folkmusik. Whiskey in the jar, Molly Malone… Den stilen. Sjukt stämningsfullt. Alla drack Guiness utom jag som drack Smirnoff ice. Detta blev jag förstås retad för, men jag brydde mig inte så noga.

Sedan åt vi irländsk mat. Jag åt nån sorts plankstek med pommes (eller ”chips” kanske man ska säga för att inte bli lynchad). Gott!

dsc00556.jpg
Vilken himmel!
dsc00565.jpg
En enorm chipspåse! Jag blir illamående bara jag ser den.

Men här tar det roliga slut. På andra dagens morgon, när vi skulle åka in till stan så kände jag mig plötsligt väldigt konstig på bussen. Efter inte många minuter fick alla springa av, och jag spy som en gris vid vägkanten. Classy! Jaha, ja… Då fick vi gå hem och lägga mig.

Jag vet inte vad jag hade fått för nånting. Inte vinterkräksjukan, för det har jag inte anlag för, och ingen blev smittad. Inte matförgiftning, för alla åt samma sak och bara jag blev sjuk. Inte Lupus, för… Well, it’s never Lupus.

Men alla var så snälla, och ställde upp när jag mådde dåligt. Vi skulle på en fest på kvällen, men Hanna stannade t.o.m hemma för min skull, och köpte mat och vatten åt mig. Vi var bara där tre dagar, så jag hade absolut förstått om hon inte hade velat slösa en dag på att vakta en sovande Daniel. Men ändå stannade hon. Ingen av mina ex hade ens tänkt tanken på att stanna för mig. Det var jättefint, och jag blev så himla glad för det. 🙂

dsc00570.jpg
Såhär ser man ut när man är magsjuk. Här inne (på toaletten) spenderade jag en hel del tid de sista dagarna.

Men bortsett från min sjukdom så var det mysigt. Det är klart att det känns jobbigt att jag varken hann socialisera med mina vänner eller mysa med min flickvän så mycket som jag hade velat. Det skulle ju bli vår resa, det här. Men jag tröstar mig med att det går fler tåg.

Yesh… Jag har haft det väldigt trevligt och allt har varit bra. Lite sur har jag varit vid några tillfällen, men jag hoppas att Hanna tycker att jag på det stora hela har varit mysig att ha med till Gotland. Och att jag får följa med fler gånger.

”Borta bra men hemma bäst” tänkte jag när jag satt i bilen påväg tillbaka till Huddinge; och så är det ju. Det är alltid skönt att komma hem när man varit borta en längre tid. Men… Tusan vad tomt det känns.

Någon som blev glad att jag kom hem var iaf Mahatabuddin ”Kompis” Salahuddin, som glatt välkomnade mig genom att jama oavbrutet hela kvällen. Sedan kelade vi en stund. Ibland blir han grinig när han ligger och man klappar honom på fel sätt. Jag vet inte vad som är fel sätt, men han tycker att något blir jobbigt och biter till. Sen brukar han gå därifrån. Men jag vet att han har saknat mig, för denna gång bet han till och slickade massor direkt efteråt för att säga förlåt. Just nu ligger han på golvet och iaktar ena benet på min bokhylla. Spännande.