Nyckelord

receptionist

Besöker

Nu bloggar jag officiellt från den nya macen. Lite spännande sådär. Känner mig som Carrie från Sex and the city. Och varför jag nu identifierar mig med en 35-årig kvinnlig sexkolumnist, det kan man fråga sig.

Häromdagen när jag hämtade ut datorn så uppstod det en liten situation på jobbet. UPS kom nämligen till mitt arbete för att leverera datorn, eftersom de annars erbjöd sig att göra det mellan 8-17. Då hade jag behövt ta ledigt för att ta emot paketet, så därför fick det bli till jobbet. Och när leveransen äntligen kom fick jag ett mail från receptionen. Och just det, från den receptionist jag har någon sorts historia med. Vi kan kalla henne A.

Jag har inget flyt när det gäller receptionister (det finns det bevis på HÄR, HÄR och HÄR). Och nej, jag är vanligtvis inte särskilt bra när det gäller att ragga och flirta, men när det kommer till receptionister förvandlas jag till en viking. Och då menar jag inte på ett attraktivt sätt. Jag KAN verkligen inte prata med dem.

Och så det här med A. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av henne på riktigt. Jag menar, jag känner henne inte. Men jag tycker att hon är söt, absolut. Dock har jag sen länge övergett tanken på att försöka förmå mig själv att prata med människan. Mitt första försök blev nånting sånt här:

Daniel: Dueh… Om man ska ringa ner till receptionen här, vilket nummer är det då? *illa dolt försök att ha ett ärende*
A:  *skriver ner numret på en lapp*
Daniel: Tackar. Och um, vad heter du förresten? *ännu sämre dolt försök till att få hennes namn för arbetsrelaterade orsaker*
A: A.

Sen gick jag bara. Och skämdes. Sen dess har allt bara blivit väldigt awkward. Jag kan knappt se henne i ögonen. Jag kan säga hej, hej då, trevlig helg, och en gång sa jag även ”gott nytt år”. Men jag vet inte vad det är. Hon är helt enkelt omöjlig att prata med, för mig. Ibland har jag även försökt att få till nåt leende, men det blir lika illa. Då ser jag ut som en psykopat. Nej, det får vara.

Hur som helst, när jag fick datorn så var det hon som mailade, och jag fick skriva på någon slags uthämtningslista. Vi utbytte flera hela meningar, hon och jag. Men det känns inte bättre. Jag kan inte prata med receptionister. Jag får testa nånting annat. Typ veterinärer.

Haha. Jag raggade på receptionisten på jobbet för några dagar sedan. Det är något speciellt med dem. Det gick ungefär lika bra som Intermezzot med Ahlgrens bilar. Nu har det iaf börjat en ny, lång, blond, och söt tös i receptionen på plan 2, så jag var ju givetvis genast tvungen att göra det omöjligt för oss att se varann i ögonen igen.

Detta utspelade sig bara någon dag efter jag hämtat mitt nya passerkort hos henne. Jag åkte ner, gick och köpte mig ett paket tuggummin, och ställde mig sedan vid hennes disk och bara hängde. Mycket coolt var det.

Receptionist: Hej.
Daniel: Tjena.
Receptionist: Har du rast nu, du?
Daniel: Japp, så jag…
Receptionist: … eller kan jag hjälpa dig med något?
Daniel: Nej. Ingenting.
Receptionist: Okej.
Daniel: Så…
Receptionist: Jag måste städa undan lite stolar sen mötet nyss.
Daniel: Ahaaa…
Receptionist: Om inte du vill hjälpa mig förstås?
Daniel: Haha, njaaa…
Receptionist: Närå, skojade bara. Det är mitt jobb.
Daniel: Hehe…

Sen gick hon och började lyfta stolarna. Och kvar stod jag och såg dum ut. Började läsa en broschyr som handlade om våra fälttekniker, för att se ut som att jag var upptagen. Efter ett tag började två fikande gubbar att hjälpa receptionisten med att bära stolar, och det var då jag började inse att jag kanske var dum som inte hade erbjudit mig att hjälpa till.

Sen stod jag bara där, vid disken, ett tag. Ensam. Till slut gick jag, osedd. ”Fan” sa jag för mig själv när jag åkte upp med hissen igen.

… Så jag har gjort bort mig. Som jag aldrig gjort bort mig förut. Det är ingen fara alls, oroa er inte. Men faktum kvarstår att jag har gjort bort mig något så fruktansvärt. Jag kan aldrig blogga om det, jag kan aldrig berätta om det, jag vill aldrig ens tänka på det igen. Men jag har gjort bort mig. Oh yes.