Nyckelord

recension

Besöker

Jag såg någon reklam om att man kunde köpa amerikanska snacks. Drypande av fett eller ej; jag blev nyfiken. Så eftersom jag är min egen lyckas smed beställde jag helt sonika lite olika sorter. Här kommer den efterlängtade recensionen!

Burts hand fried potato chips sweet red paprika

Chipsen med ett så långt namn att det knappt får plats på påsen. Och namnet ”Burts potato chips” är ungefär lika lockande som ”Kladdes kebab” (ja, det finns här i Stockholm). Men här dömer vi inte chipsen efter påsen, inte! De var överraskande goda.

Först och främst krasar det sådär härligt när man stoppar in ett chips i sin längtande mun, och för de gnistrande tandraderna mot varandra. Då vet man att det är chips och inget annat man äter, och det tycker jag är en fördel. Vidare så är smaken inte dum den heller. En påtaglig smak av paprika (föga förvånande) med en söt eftersmak,vilket samspelar otroligt bra.

Till nackdelarna hör dock att man snabbt blir trött på det söta, för att vilja ha något om behandlar en som skit istället. Det blir tre Marit Paulsen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Burger King Hot Fries

Fries innebär ju som bekant pommes frites. Och det är det… till formen. Inte till så mycket annat. Här handlar det mest om snacks ”med en smak som påminner om… starkt”, som Maria Montazami säkerligen skulle ha uttryckt det.

Snacksen är heta. Så heta att det dammar i truten. Och hett är i de allra flesta lägen bra, men i det här fallet är det mer hetta än smak. Och det som infinner sig är mest en smak av vinäger. Vinäger är kanske det äckligaste jag vet. Speciellt eftersom jag – för första och sista gången i mitt liv – åt Salt & Vinäger-chips i Dublin. Sedan spydde jag som en kalv i två dagar.

Betyg: 1/5

Burger King Onion Rings

Här har vi något som passar farbror i galoscherna!

Åter igen handlar det om fejkprodukter. Det är alltså inga riktiga lökringar enligt konstens alla regler, utan snarare snacks med löksmak. Om ni nånsin smakat OLWs stjärnor eller hjärtan, så är det ungefär samma stuk på detta. Fast med lök. Rejält med lök. Men gott är det! Hela påsen försvann på ett kick, och kvar låg jag och bara kippade efter andan.

… Nice.

Det hade blivit en femma om jag inte dagen efter hade andats, svettats och allmänt utsöndrat lök.

Betyg: 4/5

Idag såg jag en film som fått oräkneliga utmärkelser, blivit prisad ad nauseam, och blivit utsedd till en av världens bästa filmer.

Taxi Driver.

Och… ja… Vad säger man? Vilken usel jävla skitfilm. Ge mig tillbaka två timmar av mitt liv, tack! Vad är det för crackpundare till jury som tycker att den här filmen är värd nånting annat än på sin höjd en spottloska? Visst, jag kan ge den att den är vackert filmad, men än sen då? Adolf Hitler målade fina tavlor.

Jag menar, dramaturgi, vad är det? Måste filmer handla om nånting? Jag trodde man bara kunde sätta ihop lite slumpmässiga klipp, kasta in några utdragna och totalt ointressanta scener, avsluta med lite pang-pang ackompanjerat med jazz-musik, och BAM – där har du receptet på en av världens bästa filmer. Ovan nämnda filmkritiker verkar tycka det i alla fall. Dessutom, 98% (54 mot 1) av de proffskritiker som betygsatt filmen på den kända sajten rottentomatoes.com säger samma sak – underbar film. Var köper man såna droger?

Nä, fy fan vilket pretentiöst trams. Det måste vara grupptryck, jag ser ingen annan förklaring till att så många kan tycka att den här filmen är bra. Det är som när ett gäng osäkra människor står och tittar på en skål med bajs med en glasspinne i. En nedknarkad flumkonstnär påstår att det är konst, och sedan håller alla andra med för att de inte vågar visa sig mindre intellektuella.

Taxi Driver – jag vågar påstå att den är en skål med bajs.

Fredagkvällen i den Werneriska residensen spenderades på högtflygande sätt. Efter en snabb tur på apoteket och sedan den lokala matvaruaffären var jag glad i hågen påväg hem.

Där tittade jag lite på televisionsmottagarapparaturen, och postkodmiljonären. Den äckligaste lilla 19-åriga läkarstudent till tjej som någonsin suttit i en stol satt och svarade på frågor där. Vilken besserwisser. Vilken äckeltös. Läkarstudent också. Typiskt det jag brukar kalla ”civilingenjör-syndromet”, där man pluggar till något bara för att det anses vara status och ge bra med pengar. Inte för att man har en aning om vad jobbet faktiskt innebär. Vad är ens en civilingenjör? Det kan ju vara vad som helst, men det alla vet är att det ger bra betalt. Trams. Men okej, det är en annan debatt.

Jag fick med mig tre nya produkter att recensera, och det ska jag göra nu. Min middag, min efterrätt, och min nya medicin.

Grandiosa X-tra allt Gudfadern. En rejäl slant, 550 gram kärlek och dagsbehovet av kalorier för en mindre afrikansk stam.

Jag ska vara ärlig direkt. Den här pizzan… är något av det godaste jag ätit när det gäller ugnspizza. Krispig, inte för torr, och med många goda smaker. Man fortsatte att äta som vore man besatt, trots att mättnaden infunnit sig. Inte bra för den lilla fetman kanske, men gott var det. På minussidan kanske man kan tycka att den är något för stor för att vara till en person (och kanske för liten för två personer). Jag menar, den får knappt plats på en normalstor IKEA-tallrik. Men ändå, mycket bra jobbat. Mycket gott.

Efter det var det dags för efterätt. Dessert. Snacks. Fredagsmys. Kalla det vad ni vill.

Estrella Double Cheese & Chili. Estrellas nya chipssmak som det lobbas flitigt för i tv. Och var den så god som det sägs? … Nej. Inte särskilt god alls faktiskt. Estrella har gjort det klassiska misstaget när man introducerar en chipssmak med ost, och använt för mycket och för stark ost. Detta orsakar att chipsen får en distinkt bismak av spya. Hey, nu är ju inte jag så himla kräsen, så jag åt upp hela påsen. Men jag grät under tiden. Nästan. Hur som helst, jag kommer inte köpa dessa chips igen.

Medicinen då? Jag har ju fått svårartad könsherpes, så… Nej, nu skojar jag. Jo det gör jag! Min kära mor berättade för mig att det precis släppts en ny receptfri medicin för IBS och funktionell dyspepsi. Den måste ju testas.

Således: Iberogast. Den har sålt som smör i tyskland, och började i april-maj säljas här i Svea rike. Tydligen innehåller den bara extrakt av olika växter och örter, så det finns aldrig någon risk att få biverkningar som multiorgansvikt och liknande. Dessutom är det i form av ”orala droppar”. Det står så på paketet. ”Orala droppar”. Tack gode gud att det inte var anala droppar, tänkte jag. Då hade jag nog inte köpt det.

Hur som helst, jag tog några droppar och testade. Själva dropparna smakar som jag skulle kunna tänka mig att bensin med mintsmak smakar. Men fungerar det? Jag vet faktiskt inte. Jag upplevde någon slags funktionsändring av min mage igår, men jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt. Jag får nog testa lite mer. Iberogast får en trea i betyg så länge.

Vid tio-tiden på fredagkvällen började jag se ”Gökboet”, men stängde av efter en sisådär tio minuter då jag kände att ögonen gick i kors. Det fick bli sängen helt enkelt. Jag är en pensionär i en 24-årings kropp.

Year One heter den senaste storfilmen från skaparna av Ghostbusters och Analyze this. Det skulle varit sant om året hade varit 2009. Nu är vi framme på 2011, och filmen har ett par år på nacken. Hur som helst talar vi om en komedi med Jack Black och Michael Cera i huvudrollerna.

Filmen utspelar sig i forntiden, runt år noll kan man av naturliga skäl tänka sig, men behandlar en stor tidsspann. Allt finns med i mixen! Från barbarer i djurhudar till gladiatorer och från onda romare till slavkvinnor som kättjefullt slickar på bananer. Självklart, när USA gör filmer, kan man inte låta bli att ta med en hel del religion också. Således finns Kain och Abel, Abraham och Isak, och andra bibelkändisar med. Helt enkelt ett upplägg som gjort för succé.

Blir det succé då? … Nej. Det blir uruselt jävla skitdåligt. Kanske den sämsta komedi jag sett på många år, åtminstone sett till dess budget och dess – trots allt – ganska generösa mångfald av skåderspelare. Regissörerna och manusförfattarna är mellan 40 och 60 år, och alltsammans kunde lika gärna vara gjort av deras barnbarn under en kvarts ritstund på förskolan. Det innehåller aldrig någon form av substans i humorn, utan allt böljar ut i kiss-och-bajshumor och töntiga ordlekar. Visserligen är inte Jack Black känd för de djupaste av roller, men han har helt klart gått ner sig på senare år.

Trots att både Michael Cera och min personliga favorit, Christopher Mintz-Plasse, från 2007-komedin Superbad finns med i rollistan så misslyckas de med att rädda den här filmen. Mintz-Plasse har en ganska liten roll som man glömt strax innan den slutat, och Cera går omkring som om han egentligen inte vill vara där. Han brukar måhända bli typecastad till den sortens obekväma roller, men här känns det verkligen som att han är skyldig maffian pengar och var tvungen att vara med i första bästa film för att de inte skulle börja knipsa av fingrar.

Slutsats: Year One får bara en gasspis av sex möjliga.

Kort sagt: Se inte den här filmen. Snälla.

Som många vet och andra inte vet är jag ett stort fan av Final Fantasy, så när jag fick höra om detta spel kändes det som Julafton2. Vilket det iofs alltid gör när det kommer ett nytt FF-spel.

SquareEnix verkar ha beslutat sig för att göra remakes på alla deras gamla NES- och SNES-spel. Originalet släpptes 1991 och blev en stor succé. Inte minst av mig, många år senare, som satt hemma vid min 450mhz:are och spelade allt på emulator. Hur som helst, nu har alltså SquareEnix släppt det senaste i serien. Final Fantasy IV. Och här kan jag bara säga att Matrix Software, som tog hand om det inte lika kända Final Fantasy III, har gjort det igen.

3D-grafiken är utmärkt för att vara på Nintendo DS, man får trots allt inte ha för höga förväntningar. Men allt fyller sin funktion. Ljudet är omgjort och låter väldigt bra. Det känns kul att höra de gamla dängorna i annat än midi-kvalitet. Storyn är i princip samma som i originalet (därav namnet ”remake”), bortsett från några nya sidospår man kan lalla runt i.

Finns det något att klaga på? Ja, möjligtvis att vissa bossar är inhumant svåra. Bland annat en viss Doktor Lugae där DSen faktiskt åkte i väggen vid ett tillfälle, och stängdes av och slogs ihop onödigt hårt vid ett annat (till ”svär-brorsönernas” fnissande). Men trots detta är det ett underbart spel.

Nu ser vi bara fram emot Final Fantasy V och VI i DS-format… Även trots en liten del av mig önskar att de skulle göra alla dessa remakes till Playstation 3 istället. Jag gillar absolut det portabla formatet, men det hade känts ännu bättre om de gick all-in helt enkelt.

Det blir hela fyra Bobbypoliser i betyg denna gång. Imponerande!