Nyckelord

rammstein

Besöker

Så var klockan äntligen 18.30 slagen, och den unge man ni är van att kalla ”Daniel Werner” – och som också heter så, så det vore ju märkligt att kalla honom något annat – var på väg in till stan för att se Rammstein.

Först åkte jag blå linjen, tillsammans med gräddan av Stockholmseliten. Tänk er på julafton, när Karl-Bertil Jonsson går ut i natten och ger paket till hemlösa människor. Ungefär så såg det ut i vagnen jag satt och krampaktigt höll i mig för att inte bli rånad och våldtagen.

… Okej, förlåt, det var väl en lite väl cynisk överdrift. Så farligt var det faktiskt inte. Jag var förmodligen för gammal för deras smak.

Sen bytte jag till gröna linjen vid Fridhemsplan, dit enorma mängder människor vallfärdat för att byta till olika linjer. Så även jag, och efter några minuters studerande av folks allmänna fredagsglädje, klev jag på mot Globen.

Här är en bild på mig där jag sitter i djup koncentration. Egentligen skulle jag ta kort på något annat, men jag hade ställt in iPhone-kameran fel så det blev på mitt eget ansikte istället. Som synes på bilden så är den naturligt sensuella unge man från mitt förra inlägg som bortblåst. Kvar finns bara en extremt utmattad spillra. En spillra som helst av allt vill åka hem och sova, istället för att gå på tyska spektakel.

Här är väl bilden det skulle bli. En bild på folks knän, för att understryka hur jag satt på tunnelbanan.

Det fick mig dock att fundera över en grej. Är det hett att se folks knän sådär? Jag brukar tänka på det ibland. Jag tycker inte om när jag har för raka ben, så själva ”knäbullarna” syns. Då brukar jag istället dra ihop dem lite, så bullarna försvinner in i själva benmassan. Då ser det snyggare ut, tänker jag. Är det någon mer som funderar på sånt? Är det överhuvudtaget en rationell tanke? Bör jag sys in på livstid?

Hur som helst. Efter att ha stått och frusit en stund (eftersom jag själv i vanlig ordning var extremt tidig), gått till fel Globen-ingång, gått tillbaka, nojat lite över att stöta på mitt ex och hennes nya pojkvän, funderat på huruvida jag behöver gå på toaletten eller ej, och sett två poliser, så träffade jag mitt sällskap – morbror och mina kusiner. De beställde varsin korv och dricka, innan vi gick in.

Först var jag lite missnöjd med platserna. ”Bra sittplatser” var beställt, men vi hamnade på scenens vänstra sida. Visserligen såg man allting, men från sidan. Men det fick väl vara godkänt ändå.

Sedan följde extrem väntan. Vi var väl där ungefär 19.10. Förbandet, de svenska Deathstars (som jag hört lite av förut), började 19.30. De spelade för halvfulla läktare ungefär. De var visserligen bra, men lite småskränigt sådär.

Strax efter 20-tiden var de klara. Förväntan var enorm.

Sen kom Rammstein in, med dundrande sirener och domedagspukor. De kom från en av sidoingångarna, samtidigt som en metallbro sänktes ner från taket. Jubel från folket.

Vilken show! De spelade i stort sett alla låtar man kunde önska, t.ex mina favoriter Du riechst so gut, Engel, Keine Lust och Pussy. I den senare sprutade, precis som i konserten 2010, sångaren Till Lindemann skum från en penis-kanon över publiken. I låten Mein Teil, som handlar om kannibalism, hoppar keyboardisten ner i en stor gryta, som sångaren sedan flamberar med en stor eldkastare. Helt normalt fredagsnöje!

Sen blev det lite nya saker, bland annat en favorit i repris från 1998, Büch Dich! En låt som i stort sett handlar om sodomi. Där sliter sångaren sönder keyboardistens (det är hela tiden han som blir utsatt för saker, det är ett ”running gag” som bandet har) byxor, drar fram sin penis (som i själva verket är en dildo med en slang till), simulerar sex ett tag, och sprutar sedan fransk likör (enligt bandet själva) över publiken.

Och där står 15 000 personer och är helt lyriska. Mäktigt och väldigt märkligt.

Jag spelade in en video också, från Ich Will, som nog är den låt med högst publiktryck. Rammstein frågar ”Könnt ihr uns hören/sehen/fühlen” (Kan ni höra/se/känna oss) varpå hela publiken svarar ”Wir hören/sehen/fühlen euch!” (Vi hör/ser/känner er!). Se ovan!

Jag ångrar dock att jag inte filmade mer. Det blev ju helt okej kvalitet ändå, right?

På det stora hela en fruktansvärt bra konsert. Jag tyckte att Rammstein showade loss förra gången, men det här tog priset. Fem Jan Guillou i betyg! Bra jobbat.

Idag ska jag gå och se Rammstein i Globen. Något som varit inbokat sen i Oktober, och som undertecknad sett fram emot ganska så rejält.

Dagen till ära tänkte jag att jag skulle försöka publicera någon slags dag i bilder. Vad sägs om det?

Det här är jag, ägaren och skribenten på bloggen ni just nu läser. Känner ni er sammankopplade med mig just nu? Visst känns det läskigt?

Idag är jag dessutom iklädd en tröja så fin att jag skulle kunna gifta mig i den. Om jag inte minns fel så var den en födelsedagspresent när jag fyllde 23. Jag hade den säkert bara en gång, och sen har jag inte sett den på ett tag. Efter intensivt morgonletande – sättet man letar på när man är yrvaken och väldigt stressad – så hittade jag den längst in i garderoben. På garderobsplanet högst upp dessutom, dit jag med min begränsade längd knappt når.

Jag anar att det är något ex som varit i farten och lagt in mina kläder på detta vis. Tröjan var dessutom fint pressad, vilket talar för samma teori.

På den här platsen sitter jag och jobbar, glad i hågen och redo att felsöka datanät.

Ganska peppad ändå. Lite wild and crazy sådär.

Fortsättning följer…

… men fasen vet hur det blir, för nu har min ena lymfkörtel under halsen börjat ömma.

Jag lever i stort sett världens mest händelselösa liv. Om Gud, Jesus, lärjungarna, och alla vi barn i Bullerbyn tänker låta mig bli SJUK när jag för en endaste gång ska göra någonting med mitt liv för en ynka kväll… då jävlar. Då kommer jag att bli fullständigt vansinnig. Jag kommer troligen att köpa någon form av halvautomatiskt skjutvapen, och metodiskt avrätta människor i min närhet, och slutligen mig själv.

Såatteh, ehm… vi får hoppas att det går över.

Äntligen hemma. Fy sjutton vilken bra konsert det var, det var en upplevelse av stora mått. Ni som inte är så familjära med Rammsteins framträdanden (jag har ju sett dem på film tidigare) bör veta att det inte direkt är ett litet band som står i varsitt hörn av scenen och spelar. Nope, Rammstein är show. Ikväll var det som vanligt komplett med eldkastare, explosioner, fyrverkerier, Flake (keyboardisten) i en gummibåt över publikhavet, och sedan lite snusk i form av en gigantisk penis som sprutade ut skum över publiken medan deras nya hit ”Pussy” spelades.

Pussy var dock den enda riktigt bra av de nya låtarna, eftersom jag hört den några gånger tidigare. De andra, typ fem-sex stycken, kände man inte igen, och det är en liten tabbe av dem tycker jag. Jag vill påstå att man inte går på en konsert för att njuta av musikkvaliteten, utan snarare av känslan. Om man endast skulle lyssna på musiken så är ju sällan live bättre än studioinspelat. Så då känns det lite märkligt att spela så pass många låtar som ingen hört förut.

På vägen hem gjorde SL bort sig igen, såklart. Jag satt nog fast i tåget i en och en halv timme. Föraren pratade länge och väl, det kom nog nya meddelanden närmare tio gånger under den perioden. Problemet var bara att ingen hörde vad han sa, eftersom volymen var minimal. Det lät ungefär som att någon skulle sitta i ett hörn och viska. ”Mummel mummel Stockholms södra mummel mummel vidare mot södertälje central mummel”. Jamen tack så mycket.

Och slutligen så kan vi alla hålla med om att iPhones kamera är världens absolut sämsta skit som någonsin producerats. Men ja, jag hoppas ni får en liten bild av hur det var iaf. Bra kväll!

Woohoo! På plats efter många om och men. Trots att jag åkte en och en halv timme innan så kom jag tio minuter efter förbandet börjat. Fast det sög (Combichrist hette det, bara skrik-musik) så det gjorde inte så mycket.

Nåja, sjukt bra platser är det i alla fall. Så det blir nog inget mord på SL ikväll.