Nyckelord

raggning

Besöker

Jag drar mig till minnes en episod som utspelade sig 2005, kort efter uppbrottet med min första tjej. Jag var allmänt nedstämd och sådär. Men så, i den mörkaste av timmar, så kom detta i ett mail på Helgon.net:

Öh.. hej.
Det här kommer låta jättedumt. Och du får tycka jag är konstig och låta bli och svara på det här mejlet om du vill 😛
Men öh.. får jag bjuda dig på bio? :S

Jag såg direkt att det icke var nåt för mig. 15 år, där tog det stopp för mig direkt. Tänkte svara snällt och skrev:

Hejsan.
Det var roligt att du skrev, blev jätteglad. Men tyvärr är du lite för ung för mig.
Hang in there och lycka till. 🙂

varpå jag fick svaret:

Haha, vad läskigt att du ens svarade.
Men.. jag ville ju bara bjuda dig på bio jag tänkte ju inte.. men.. aja. 😛
Tack för svaret iaf ^^

… Hahaha! Hon ville inte ens något! Fyfan, man kände sig både dum och dissad på samma gång.

Okej, här kommer det.

Min kontaktannons.se!

Det här är ett plojprojekt som jag hoppas ska kunna bli relativt stort, om folk engagerar sig. Och vad är mer engagerande än kärlek? Tanken är att folk laddar upp sina kontaktannonser, och ju mer trafik sidan drar in desto högre chans kommer det att bli att någon hittar dig, och hör av sig.

Så… hjälp! Känner ni nån som är singel och inte vill vara det, eller söker fler vänner? Be dem skicka in sin kontaktannons. Sidan är liten än så länge, men man måste ju börja nånstans.

Haha. Jag raggade på receptionisten på jobbet för några dagar sedan. Det är något speciellt med dem. Det gick ungefär lika bra som Intermezzot med Ahlgrens bilar. Nu har det iaf börjat en ny, lång, blond, och söt tös i receptionen på plan 2, så jag var ju givetvis genast tvungen att göra det omöjligt för oss att se varann i ögonen igen.

Detta utspelade sig bara någon dag efter jag hämtat mitt nya passerkort hos henne. Jag åkte ner, gick och köpte mig ett paket tuggummin, och ställde mig sedan vid hennes disk och bara hängde. Mycket coolt var det.

Receptionist: Hej.
Daniel: Tjena.
Receptionist: Har du rast nu, du?
Daniel: Japp, så jag…
Receptionist: … eller kan jag hjälpa dig med något?
Daniel: Nej. Ingenting.
Receptionist: Okej.
Daniel: Så…
Receptionist: Jag måste städa undan lite stolar sen mötet nyss.
Daniel: Ahaaa…
Receptionist: Om inte du vill hjälpa mig förstås?
Daniel: Haha, njaaa…
Receptionist: Närå, skojade bara. Det är mitt jobb.
Daniel: Hehe…

Sen gick hon och började lyfta stolarna. Och kvar stod jag och såg dum ut. Började läsa en broschyr som handlade om våra fälttekniker, för att se ut som att jag var upptagen. Efter ett tag började två fikande gubbar att hjälpa receptionisten med att bära stolar, och det var då jag började inse att jag kanske var dum som inte hade erbjudit mig att hjälpa till.

Sen stod jag bara där, vid disken, ett tag. Ensam. Till slut gick jag, osedd. ”Fan” sa jag för mig själv när jag åkte upp med hissen igen.

Jag vill bli tokraggad på. Jag vill inte behöva dra ur någon något, utan jag vill att det ska finnas ett genuint intresse. Jag vill inte vara den som frågar, jag vill vara den som blir frågad.

Men det går inte. Jag hinner aldrig bli uppraggad. Varför inte? Jo, för att så fort någon visar det minsta intresse av mig så är jag där direkt. Då hugger jag som en kobra, om och om igen till bytet – dvs intresset – är dött.

Det är en dejtingdjungel därute. Speciellt om man bor i världens ensammaste stad, som jag gör. Därför har jag, din vän i ensamheten, skrivit ihop en kort lathund för dejting till just dig. Varsågod!

Lunarstorm: Ja… Här befinner sig några söta pojkar och flickor… Som är upptagna och gärna berättar det för resten av världen. De som inte är upptagna är istället utstötta av samhället pga rekordlåg social kompetens. Här finns det också en hel hop av 35-åringar som precis har upptäckt internet. Tyvärr är de så extremt töntiga att ingen orkar maila med dem så pass länge att det kan bli tal om någon dejt. Förresten, en sak till som kan vara bra att känna till. Ingen på Lunarstorm vet vad sex är.

Playahead: Om inte The Voice är din favoritkanal så lär du ha uppförsbacke redan där. Är du kvinna och har en fetisch för slemmiga latinokillar så borde detta ställe vara en guldgruva, men annars är det snarare som en… gruva som övergivits för länge sedan och är minuter från att sprängas, för att mänskligheten aldrig ska råka gå in i den igen.

Helgon: Snedlugg och tatueringar och du är i hamn, oavsett om du är kille eller tjej. Problemet är bara att så få helgon-förhållanden håller i längden. Ni förstår, grova psykiska problem ÄR en dealbreaker.

Spraydate/Match.com/osv: Är du man måste du ha tvättbräda, och publicera bildbevis. Har du inte tvättbräda så måste du tjäna multum och vara villig att spendera 90% av det på din partner. Är du kvinna så spelar det ingen roll vad du skriver, du kommer att få drösvis med mail ändå. Tyvärr är alla av lönnfeta 45-åriga män. Lönnfeta 45-åriga män som aldrig haft ett förhållande, och har värderingar som matchar trettio års tittande på porr. Grattis.

IRL: Omöjligt. Eller åtminstone nästan. Hur ska folk hinna tänka på dejting när de är fullt upptagna med att oroa sig över finanskriser och viktuppgång och klimathot och Kinas kärnvapen?

Så, kära vän som läser detta. Nu vet du hur det ligger till. Jag önskar dig ändå lycka till. Hittar du det ultimata sättet att träffa någon – låt mig veta.

PS. Jag är inte bitter. 😉

… Så jag har gjort bort mig. Som jag aldrig gjort bort mig förut. Det är ingen fara alls, oroa er inte. Men faktum kvarstår att jag har gjort bort mig något så fruktansvärt. Jag kan aldrig blogga om det, jag kan aldrig berätta om det, jag vill aldrig ens tänka på det igen. Men jag har gjort bort mig. Oh yes.

Idag var jag med om, eller snarare skaparen av, det mest patetiska försök till smalltalk som någonsin gjorts. I have disgraced my family.

Daniel: *håller upp en nyinköpt och extremt uppblåst påse Ahlgrens bilar* Tur att det finns sånt här.
Tös: Ja, verkligen.
Daniel: … Ska det se ut såhär? *visar upp den uppblåsta påsen*
Tös: Haha, oj! Beror det på att de är kalla eller?
Daniel: Njae jag vet inte. Läskigt.
Tös: Du får vara försiktig när du öppnar den, tänk om den exploderar! Du får öppna den i väskan eller nåt.
Daniel: Haha, ska göra det. Jag hör av mig om den exploderade, så du inte köper samma sak.
Tös: Haha, ja gör det.
Daniel: Vi ses!
Tös: Japp!

När jag gått därifrån, öppnat dörren med mitt passérkort, och konstaterat att jag var utom synhåll satte jag händerna för ansiktet och log för mig själv. Nej, konversationen var definitivt inte vacker. Men den var mitt bästa just då.

När jag var på plats igen öppnade jag påsen med bilar, och i en stunds total sinnesförvirring tyckte jag att det vore en bra idé att öppna den genom att trycka på den. PANG! lät det tokhögt, alla kollegors huvuden dök upp bakom skärmarna, och några chefer visade sitt missnöje med att ge mig en arg blick och mumla något ohörbart. Alla bilar utom en var dock kvar i påsen, och den som flög fångade jag snabbt upp med hjälp av mina Superhuman Powers of Biluppfångande™.

Då kom nästa geniala idé. Jag skickade ett mail till tösen i fråga, och berättade ovan nämnd historia. Vi pratade lite, det visade sig att hon skulle upp till vår avdelning lite senare. Då gjorde jag naturligtvis det som varje svärmorsdröm skulle ha gjort. Jag bjöd in henne på lite Ahlgrens bilar om hon hade vägarna förbi.

Inget svar.