Nyckelord

ragga

Besöker

Del 2: La receptioniste
Offer: Karin
Plats: Com Hem HQ
Tidpunkt: November 2005

Ofta när jag visar mitt intresse för söta flickor så går det dåligt. Men ibland finns det tillfällen där det går… Ännu sämre.

När jag fick praktik på Com Hem för ungefär ett och ett halvt år sedan så var bland det första jag upptäckte att det fanns en förbaskat söt tjej i receptionen. ”Så trevligt”, tänkte jag, ”då har jag nåt snyggt att titta på när jag ska dit och hem”. Jag borde känt mig själv bättre än så. Det kan inte existera söta tjejer i min närhet utan att jag stöter på dem förr eller senare. Åtminstone inte när jag är singel, är jag i ett bra förhållande så får jag magiska skygglappar som gör så att jag teoretiskt skulle kunna gå rakt igenom även de mest flirtiga av tjejer.

Första dagen minns jag att den här tjejen, Karin, skulle ta med mig och ta ett foto på mig för mitt passérkort. Så vi gick iväg till ett litet rum med en digital pryl som tydligen skulle föreviga mitt anlete. Vi pratade lite på vägen, och då fick jag veta att hon hade gått på samma grundskola som jag, och kände igen mig. Hon kände igen mig! Det borde ju båda lite gott. Hon körde dessutom med varma leenden hela tiden. Såhär skrev jag i min helgondagbok samma kväll:

”Det brukar bara bli på ett sätt. Det slår aldrig fel. Någon är trevlig mot mig, som man är om man inte är en ohyfsad tölp. Vanliga människor är trevliga tillbaka och fortsätter med sina liv. Inte Daniel, inte. Han tolkar givetvis detta alldeles fel och blir kär och tror i all sin naivitet att detta är någorlunda besvarat. Det är det inte, och han får de små hjärtskärvor han har kvar krossade i kärlekens mortel ännu en gång.”

Dag två på jobbet fick jag en bra idé när jag skulle gå hem. Jag gick först mot hissen och vinkade hej då till henne, men vände snart på klacken och sade att jag inte uppfattade vad hon hette. Karin alltså. Men jag fick inte riktigt den respons jag ville, så jag blev lite smågrinig.

Dag tre. Misstolknings-Danne och hans halvbror Naivitets-Danne slår till igen. Karin och jag pratade litegrann när jag hade lite tid över, och då frågade hon mig om jag fått min jobbtelefon än. ”Ja”, sa jag. Då frågade hon mig vilket nummer jag hade, ”i fall man vill ringa”. Jag berättade då att jag inte fått själva telefonen än, men att jag kunde återkomma med det. Hon tyckte vi skulle prata mer sen, och detta uppfattade jag på ett väldigt flirtigt vis… Idiot. Dag fyra insåg jag det som alla andra insett fem år tidigare. Hon jobbar i receptionen! Hallå? Earth to Danne? Kunder kanske vill ringa? Familj kanske vill ringa? Vad trodde jag? Att hon skulle sitta i telefon med mig i sju timmar varje dag samtidigt som hon rullar telefonsladden och tuggar tuggummi? Ibland är jag pinsam.

Dag fem var det klippt. Hahaha. Jag klarade mig i fem dagar. Inte ens en vecka. På fredagen den 18:e November skickade jag Karin ett mail, där jag skrev som följer:

”Hej. Hur står det till där i den välbesökta receptionen? Jag tänkte som såhär. Du har inte lust att äta lunch med mig någon gång nästa vecka?”

Det var då jag insåg hur uppenbar jag tydligen är när jag är intresserad av någon. Jag fick som svar att hon precis kommit ur ett längre förhållande, och inte var redo för något nytt… Herregud. Jag tyckte inte att jag skrev någon lång kärleksförklaring om hur jag vill gifta mig med henne på Hawaii och älska på stranden under månskenet, men tydligen var jag så uppenbar så att hon direkt visste vad det handlade om.

Sedan ignorerade Karin mig i flera dagar, och först en vecka efteråt sa hon trevlig helg med en gullig betoning och log igen. Några dagar senare träffade jag henne på stationen, varpå hon log åt mig, men då jag hade mamma på besök och med mig så kändes det konstigt. På jobbet mailade jag igen. Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring.

”Ja hejsan.

Vad kan då jag vilja? Varför skriver jag ens ett mail till? Varför mailar jag en massa strunt istället för att bara gå fram och prata? Det är dagens frågor, tror jag bestämt. Men det är så fullt av folk där 24/7 så jag får ingen riktig connection. Tog just en omväg för att gå förbi dig (ärlighet varar längst, right?) men det gick inte så bra. 😛

Nåväl. Jag tänkte bara säga att jag gärna skulle ha pratat med dig när du log så sött i morse, men min mamma är på besök så jag hade henne med mig. Så du inte känner dig ignorerad. Eller något… Men men, jag är inte världens mest rationella människa, så kanske är jag den enda som ens tänkte på det, och bara gör mig till ännu större åtlöje när jag mailar igen. 🙂

Kram på dig.
/Danne”

När jag läser detta såhär i efterhand kan jag inte göra annat än att skämmas. Fick som svar att hon inte tänkte på det men att det var ett smart drag att låta henne vara i fred. Jag skrev inga fler mail till henne, och historien slutade med att vi sa ”hej”, ”hejdå” och ”trevlig helg” som alla andra. Inte mer. En gång undrade hon vad jag ätit till lunch. ”En korv” sa jag. Och det fick sätta punkt för denna udda romans.

Del 1: One-Winged Angel
Offer: Elinor
Plats: Högstadiet
Tidpunkt: Omkring år 2000 e.kr.

I mellan- och högstadiet var jag kär i en flicka som hette Elinor. Hon gick i min parallellklass. De är förrädiska, de där parallellklasserna. I vilket fall gick vi på vissa ämnen tillsammans. Jag tror det var sy- och träslöjd, NO-ämnena (ja barn, så hette natur på den tiden), och lite sådant. Haha, jag minns särskilt sexualkunskapen i skolan förresten. Det var bara tragiskt. Hade jag följt lärarens teckning över var allt sitter så hade jag fått många örfilar.

I alla fall! Den här tjejen, Elinor, pratade med sina klasskompisar som gick i samma NO-grupp som jag. De snackade om vad hon hette på Lunarstorm. ”Lunarstorm?” tänkte jag. Så fick jag veta namnet. Smidigt skrev jag upp det på en lapp, lite halvdolt under bänken. När jag kom hem sökte jag på lunarstorm, och det var så jag blev medlem. Neo Gilgamesh kallade jag mig på den tiden. Jag sökte iaf upp henne och skrev, utan att få svar.

Under den här tiden passade jag även på att lägga lappar i hennes skåp. På alla hjärtans dag skrev jag ”te amo, formosos femina”. Det är latin och betyder ”jag älskar dig, vackra kvinna”. När jag tänker tillbaka på detta är det inte utan att jag undrar om jag var en idiot när jag var liten. Jag skrev under som ”The one-winged angel”. Detta var allt enligt min stora plan. Vi gick nämligen på samma syslöjd också, och där hade jag broderat en kudde jag skrivit samma sak på.

Efter några dagar utan svar på Lunarstorm (jag vill passa på och påminna om att jag hade trånat efter den här tjejen i typ ett år) skrev jag, citat:

”Men jag älskar ju dig…”

Men jag älskar ju dig… Hahaha! Visste jag var kärlek var på den tiden? Visste jag vad det innebär att älska någon? Vet jag det ens nu för tiden? På den sista frågan så hoppas jag i vilket fall det. Men på de andra två; förmodligen inte. Hon svarade och undrade vem jag var, jag sade det inte. Helt plötsligt skrev hennes närmaste klasskompis och frågade om jag var Daniel från 7B1. Det var jag. Men jag frågade varför hon trodde det. Då skrev hon: ”Därför att du är Daniel!”. Under ett tillstånd av allmän sinnesförvirring svarade jag då ”Okej, om vi säger såhär då… Hur vet du det?”. Det var all information hon behövde. Hon svarade inte mer. Däremot såg jag, snokande som det var brukligt att vara på den tiden, att en nätkompis hade sett mitt inlägg och frågat Elinor vem jag var. Då kollade jag svaret i nätkompisens gästbok. Aj.

”Haha, det är typ pluggets största tönt som tror han är kär i mig.”

Pluggets största tönt minsann. Under hela min skoltid var jag mer eller mindre en relativt tillbakadragen tönt, det kan jag gå med på. Men pluggets största? Nej. Sånt där gör ont när man är 13-14 år. Jag kan för övrigt tillägga att nu för tiden skulle jag inte kalla mig tönt överhuvudtaget. Nörd är okej, men det är på ett bra sätt.

Dagen efter kom jag till skolan som vanligt. Det första som hände var att jag mötte hånleende människor. Sedan mötte jag en av hennes klasskompisar, som var något av en värsting (senare hamnade vi i samma klass i gymnasiet, men denna händelse nämnde vi aldrig, och jag tycker faktiskt han är ganska okej nu för tiden). ”Tjena Neo!” skrattade han rått. Då visste jag vad som hänt. Mitt liv var över.

Det tog många år innan allt var relativt normalt igen i den lilla förorten.