Nyckelord

ragga

Besöker

Det var ett tag sen sist, men nu har jag gjort det igen. Jag provade på att ragga lite på jobbet. Och det slutar, som ni alla vet, oftast i tragedi. Ibland slutar det även i fylla, slagsmål och bränder, men oftast bara i lite personlig tragedi.

För några månader sen satt jag som vanligt på jobbet och hjälpte stackars vilsna själar i att få igång sina datanätstjänster, varpå en kollega från en annan grupp tog min uppmärksamhet. Han pekade på en tös som stod en bit bort, och sa att hon sagt att hon kände igen mig. ”Vet du vem hon är?” frågade han mig. Skamsen – ungefär sådär skamsen som man blir när man träffar nån på stan och inte minns namnet – svarade jag nej på den frågan. Sen var det inget mer med det.

Häromdagen tänkte jag att jag i min stora nyupptäckta nyfikenhet skulle fråga tösen i fråga var hon kände igen mig ifrån. Sagt och gjort. Jag letade upp henne i vår interna medarbetardatabas, och sen ställde jag frågan. Hade hon sett mig nånstans? Kanske på bloggen? I hennes drömmar? Hade hon länge drömt om en ståtlig man med hårigt bröst som skulle rädda henne från ett liv av misär och vaxade pojkbringor?

… Nej. Hon mindes inte vem jag är. Hon visste fortfarande inte vem jag är. Och hon minns inte heller att hon sagt att hon kände igen mig den där gången. ”Haha, okej” räddade jag situationen med, och skyllde på att jag förmodligen missuppfattat allt och/eller fått en hjärnblödning. Och det var det sista vi sa till varandra.

Jag registrerade mig på en av nätets många dejtingsajter häromdagen. Jag vet, förlåt, jag tycker ju egentligen att alla såna ställen är fullständigt vidriga, men samtidigt så händer det så otroligt lite i mitt liv ibland. Åtminstone om kvällarna. Nåja, det tog bara några dagar, sedan svor jag återigen på att aldrig sätta min fot på ett sånt ställe igen.

Anledningen är människorna. Alltså, jag FATTAR inte. De är som skyltdockor. Finns de överhuvudtaget på riktigt? Alla har en rejäl uppsättning modellbilder i olika poser. Alla skriver att de har ”skinn på näsan” och ”båda fötterna på jorden”. Jag menar, herregud. Alla som inte spenderat för lång tid i en lägenhetsbrand har skinn på näsan. Och alla som inte tvingats amputera något efter samma brand har båda fötterna på jorden.

Dessa eviga klyschor liksom. Det är ungefär som Gillette Venus-reklamen som gick för några år sen. Ni vet, Gillette Venus? Rakhyvlar för kvinnor. I en reklamen var det ett tjugotal modelltjejer som galant svängde på deras nyrakade och gyllenbruna ben på nån jävla brygga. Assexigt tycker säkert vissa. För mig framstod de som… saker. Som ett hav av barbiedockor utan vare sig skavanker eller egna åsikter. Helt perfekta, på ett dåligt sätt. Bleh! Och så är det på dejtingsajterna.

Men! Jag är inte den som är den, så jag skrev lite fina anekdoter till en sisådär tio tjejer som var potentiellt intressanta. Det var två som svarade, resten läste brevet, tittade min profil, och vände på klacken. Den ena tjejen svarade ”hehe”, och redan där insåg jag att det inte var någon mening. Den andra tjejen pratade jag lite med på MSN. ”Woohoo! High score! Ligga!” osv. Nä, faktiskt inte. Min utförliga studie med ett stickprov på hela en person visar att de är precis likadana där.

Daniel:
*tokvinkar*
Random tös:
hehe hejhej
Daniel:
Hur står det till i afton?
Random tös:
hehe de e bra. sj?
Daniel:
Härligt att höra! Jo tack, det är fint med mig, slötittar lite på program X och äter godis. Vad gör du? 🙂
Random tös:
hehe typ inget

Gah. Förstår ni vad jag menar? Jag är kanske inte världens roligaste stå-i-centrum-och-underhålla-människa, och jag har säkert mina riktigt tråkiga stunder också. Men jag är hyfsat social, och jag tror nog att jag generellt är ganska rolig att prata med. Men vad är det där för något? Det är ju ingenting. Det är ju inte en tillstymmelse till social kompetens, eller ens intresse att prata med mig. Antingen det, eller så cybersexar hon redan med tio andra uppumpade greker som hann före i nätraggandet.

Nej. Jag vill faktiskt slå ett slag för intressanta diskussioner, det är iaf något som är viktigt för mig om det ska finnas nån chans till dejtande.

Idag raggade jag på en tös på internet. Inget fancy, jag kommenterade något i hennes galleri och skrev något fyndigt och småflirtigt. Vad fick jag som svar tror ni?

Haha, du är inte tillräckligt snygg.

*eko, eko, eko inuti mitt huvud*

Hon kan säkert slänga ur sig en sån kommentar utan att blinka, men hon ANAR inte hur ledsen jag blir låååångt efteråt.

Alltså… Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag överlever nog. Men jag blir förundrad över hur vissa människor fungerar. Jag hade aldrig dissat nån på det viset; aldrig. Och om det nu skulle ha hänt pga tillfällig sinnesförvirring eller liknande så skulle jag ha så infernaliskt dåligt samvete efteråt. Hur kan vissa människor må bra av att såra andra? Tråkigt att se.

Nåt som däremot var desto roligare att se var att min nyaddade vän Nalle Knutsson skickade en julhälsning till mig på Facebook! Att han inte har en aning om vem jag är utan skriver på knackig engelska väljer jag att se mellan fingrarna på. Men ändå. Tack Nalle, du gjorde min dag. På köpet fick jag även en bild på en något överförfriskad Nalle samt chaufför. Vackert!

Nu är det dags för bloggens första tävling, efter många år i etern! ”HURRA!” ropar folket på gatorna, kastar sina kvastar och högafflar, för att rusa och se vad all uppståndelse handlar om. Till sin stora förtjusning ser de denna tävling, och glädjen är förstås total.

Tävlingsregler:

Jag kommer att maila 20 st singeltjejer från Stockholm (i åldrarna 19-24) på en icke namngiven nätcommunity. Mailet jag skickar är följande:

Hej!

Ska vi ligga med varandra nån dag? 🙂

Ett JA (eller liknande svar) ger 3 poäng.
Ett KANSKE (eller liknande svar) ger 2 poäng.
Ett NEJ (eller liknande svar) ger 1 poäng.
INGET SVAR ALLS ger 0 poäng.

Nu är det upp till er att gissa HUR MÅNGA POÄNG jag kommer att ha fått kl 23.59 på söndag kväll.

Maxpoängen är alltså 60 poäng, om alla 20 svarar ja, och minimipoängen är 0, om ingen svarar. Om alla svarar nej blir det 20 poäng. Ni förstår säkert. Ni tävlar genom att skicka en kommentar på detta inlägg, med er gissning. Viktigt är att ni tar med er korrekta mail när ni kommenterar, eftersom jag kommer att maila den som vunnit. Om ingen gissar exakt rätt så är det den närmaste gissningen som vinner. Om två personer gissar på samma siffra så är det givetvis den som gissat först som tar hem segern.

Pris:

Vinnaren får den stora äran att få med sig denna åtråvärda pin i naturlig storlek (inte på bilden, utan den är i naturlig storlek i verkligheten – bra va?) hem. Den är designad av en lika okänd som mystisk konstnär någon gång under 2000-talet. Ett mycket åtråvärt föremål som säkert många skulle vilja få hålla i sina händer åtminstone någon gång i livet. Nu har ni chansen!

Man kan ha den såhär!

Eller såhär!

Till och med såhär!

Ja, endast fantasin sätter gränserna!

Lycka till!

För några veckor sedan fick jag hem ett efterlängtat spel i brevlådan. Final Fantasy Dissidia, till PlayStation Portable. Jag hade längtat i flera månader. Ivrigt packade jag upp spelet, stoppade in det i PSPns lucka, och startade det… trodde jag. Nej! Icke! Spelet ville inte starta. För gammal mjukvara. Jag försökte uppdatera denna, men det gick inte då jag för några år sedan laddat hem en hackad mjukvara. Efter lite googlande insåg jag att denna var omöjlig att få bort, och jag skulle inte få spela.

Detta accepterade jag inte, så efter några sekunders inre kris gick jag ner till Huddinge centrum, och till spelbutiken GAME. Med bestämda steg gick jag mot kassan, varpå en söt tjej hälsade mig välkommen. ”En PSP tack” sa jag. ”Ska se om vi har någon på lager”, svarade hon, och försvann en stund. Sen kom hon ut med en gammal, begagnad och inte minst rosa PSP. Det var vad som fanns kvar i lager. ”Daniel Werner och ROSA?” tänkte jag för mig själv och rynkade säkert indiskret på näsan. Nja, det gick inte för sig. Jag fick GAMEs kort och lovade att ringa tillbaka efter några dagar, då tjejen trodde att de skulle fått in nya då. Vi småpratade lite och jag tyckte det var lite flirtande som hängde i luften.

Sen gick jag ut, och styrde kosan mot Teknikmagasinet. Inga PSPs där. Inte heller i leksaksaffären bredvid. Jahapp… Rosa PSP eller ingen PSP alls? … Rosa PSP.

”Hej igen” sa jag till tjejen, som log tillbaka. ”Jag tar nog den där PSPn ändå, trots att den är rosa”. Sen pratade vi lite om vad jag skulle spela med den, vad hon gillar att spela, hur länge hon jobbat, vad hon gör på fritiden, och annan matnyttig information. När jag betalt min kära PSP så hände det som brukar hända när jag IRL-raggar. Jag IRL-raggar inte ofta, men det är alltid samma sak. Jag stod kvar och kom inte på vad jag skulle säga. Istället för att bara avsluta det hela och behålla min coolhet stod jag kvar som ett fån. ”Jaa… Joråsåatteh…” kom ur min mun. Efter en stund sa hon ”Ja, jag ska nog ta och sortera lite spel nu”, och pekade mot spelhyllan. ”Ja, jag ska också hem… och spela” svarade jag, och kände mig som någon med ungefär samma konversationsfärdigheter som Evan i Superbad. Sen gick hon, och på vägen ut stannade jag upp vid henne.

-Så, vad heter du på Facebook?
-Eh, mitt namn.
-Och vad är ditt namn?
*hennes namn*
-Najs! Då kanske jag hör av mig där.
-Okej.

När jag kommit hem sökte jag upp henne, och möttes av en bild där hon går hand i hand med sin pojkvän. ”Har ett förhållande med…” stod det. Fail, tänkte jag, och insåg att just det där är en raggningsmässig återvändsgränd för mänskligheten. Jag kan inte fråga om hon är singel det första jag gör, för då verkar jag konstig. Och hon kan inte säga att hon är upptagen det första hon gör, för då verkar hon konstig.

Del 7: Hem och röka vattenpipa.
Offer: Elisabeth
Plats: Mitt hem här i Huddinge
Tidpunkt: Tidigt i September 2009

En sen höstkväll i September hade jag bestämt en spontan-dejt med en tjej jag pratat litegrann med över nätet. Elisabeth hette hon. Inget speciellt planerat, utan bara prata lite i soffan. Så jag mötte henne vid stationen för att sedan eskortera henne hem till undertecknad.

Direkt när hon kommit utanför spärrarna såg jag att nånting inte stämde. Hon såg sur och väldigt nonchalant ut. ”Nåväl, det var väl en jobbig resa”, tänkte jag, sade hej, och gav henne en kram. ”Gick resan bra?” frågade jag. ”Gjorde den väl”, svarade hon och ryckte på axlarna. Det var något väldigt nonchalant med hennes kroppsspråk hela tiden. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan det var frågan om, men fortsatte färden hemåt.

Väl hemma visade jag henne min lägenhet, komplett med cribz-aktiga beskrivningar av de olika rummen. Sen satte vi oss i soffan. Det var mest jag som pratade, ställde frågor och var som jag brukar vara. Ganska normal alltså, åtminstone enligt mig själv. Hon svarade på det jag frågade, och var sedan tyst. Efter ett tag var det slut på frågor i mitt huvud, och då uppstod en obehaglig tystnad. ”Det här känns jättejobbigt” sa hon. ”För att det är tyst?” frågade jag. Hon sa ja. ”Blir det bättre om jag sätter på ljudet till tvn?” undrade jag, och visade upp fjärrkontrollen för att signalera att jag hade makten över tv-apparaten. ”Ja, det borde det väl bli” svarade hon, med samma attityd som tidigare. Så jag satte på ljudet, men det blev inte bättre. Efter en stunds tystnad tog hon sin väska och sa att hon nog skulle gå hem nu.

-Öh, jaha?
-Mm.
-Så du ska bara gå nu?
-Ja.
-Vad var det som… inte stämde?
-Nej jag pallar inte bara. Jag ska hem och röka vattenpipa.
-Eller så gör vi något bra av situationen?
-Nej jag pallar inte.
-Men du har ju inte direkt bjudit till själv.
-Nej jag vet. Hejdå.
-Jahapp. Det var trevligt att nästan träffa dig.

Sen försvann hon ut genom dörren, och jag insåg att jag precis varit med om en dissning som skulle bli riktigt svårslagen. Fast det positiva var att jag efter bara några sekunder insåg att det inte direkt var någon förlust.