Nyckelord

pung

Besöker

Jaha, så har vi haft kvällens lilla roliga då. Jag råkade precis klippa mig själv i pungen. Bilder kommer.

… Skojar bara. Om det där med bilder alltså. Själva pungklippet var ack så verkligt. Vi får se om jag måste hämtas med ambulanshelikopter nu. Jag håller er uppdaterade.

Först och främst vill jag bara säga: Mamma. Pappa. Min familj, mina kolleger, mina vänner. Resten av er som någonsin kommer att ha chans/risk att träffa mig i verkliga livet… Jag är inte säker på att ni vill läsa det här.

Det är nämligen så att jag insåg att det var länge sen jag var sådär riktigt självutlämnande. Sådär så det nästan är äckligt. Så man riktigt rodnar å mina vägnar. Och den här bloggen marknadsförs ju ibland som en självutlämnande sådan. Därför delar jag nu med mig av det här. Jag gör det för bloggen. Tar en för laget.

Okej. Såhär är det. Jag är en ung man som har väldiga problem med det som i folkmun kallas blueballs. Blåpung på svenska, om jag inte minns fel. För er tjejer och lyckligt lottade killar som inte känner till detta fenomen så kan jag berätta att det är något som uppstår när en man har haft stånd för länge, utan att få utlösning. Det låter som något en kille säger bara för att få ligga, jag vet. ”Men älskling, jag måste få komma, jag blir sjuk annars!”. Men det är faktiskt sant. Det blir kramp i blodkärlen eller nåt sånt där spännande, och känns ungefär som att få en spark i skrevet, vilket på en kille inte bara orsakar smärta där utan även illamående och ont i magen.

Det här har hänt flera gånger jag varit på dejt, och är alltid lika hemskt. Det brukar komma när det är som mysigast. Man håller om varann. Kanske pussas lite. Sånt där mysigt. Och det är då det händer. Stånd. Och det är ju inte så att man slutar mysa bara på grund av en sån trivial kroppsfunktion. Så ståndet håller i sig. Timme efter timme. Det ger sig aldrig! Ståndet är som en helt ny person i mysandet! En person som vägrar försvinna.

För några månader sen var jag på en dejt som sträckte sig från tidig eftermiddag till sen kväll. Det såg ganska lovande ut, och aftonen bjöd på både skedande och hångel. Allt under konstant erektion från min sida. Det hela ledde till att en enorm magvärk och tillika illamående kom smygande. Det blev värre och värre, tills ståndet kändes som om onda dvärgar massakrerade min prostata med spikklubbor.

Till slut fick jag gå in på toaletten och smyg-onanera. Sen kom jag ut, lugn som en filbunke, och knäckte två alvedon i förebyggande syfte.

Det hela är naturligtvis helt sjukt tragiskt. Jag har gjort mycket tårdrypande saker i mina dagar, men det här är nog mitt livs lågvattenmärke.

Okej… Nu var jag med om en ganska prekär situation, och nu har jag ont mellan benen. Jag spelade Rock Band på PS3 och blev lite irriterad då jag efter upprepade försök inte lyckades klara ”Number of the Beast” pga dess SJUKA JÄVLA IDIOT-SOLO. Hrrm. Nåja, jag kan se framför mig hur scenariot på akuten skulle se ut.

Läkare: Jaaaaha, hur var det här då?
Daniel: Jo, du förstår… Jag har så fruktansvärt ont i pungen.
Läkare: Aj, aj. Hur gick det till?
Daniel: Ehm… Jag spelade Rock Band. Och så blev jag så arg mitt under en låt, att jag slog till gitarren medan den låg i knät. Och, eh, ja… Jag slog den rakt mot pungen helt enkelt.
Läkare: Number of the Beast, eller hur?
Daniel: Det vet du.
Läkare: Nu igen… Syster Märta-Gerda, hämta sprutan!

Nu ska jag berätta en kul grej jag sitter och fnissar åt. En grej som hände för två-tre år sen nu. Det var inte så kul , men såhär i efterhand var det rätt komiskt faktiskt.

Jag hade åkt på min enda ”allvarliga” sjukdom i livet (peppar peppar, jag vill inte ha fler tack – nej inte ens Lupus), nämligen bitestikelinflammation. Inte så farligt, lite värk och svårt att gå bara. Även om jag själv vid den tidpunkten var övertygad om att min sista stund på jorden var kommen, i sedvanligt manligt manér. Allt ordnade sig dock efter lite antibiotika. Jag vill även passa på att flika in att jag inte hade gjort något för att få inflammationen; det är något som bara kommer. Så jag hade inte legat med kanadagäss eller nåt.

Nåja. Till det roliga. När jag skulle bli undersökt fick jag ta av mig byxorna och sätta mig på britsen. Läkaren närmade sig mig, och utropade direkt ”oj, ja jag ser att det är jättesvullet!”. Det visade sig att mina ben hade klämt ihop pungen så ena kulan befann sig ovanför benen. På grund av detta såg den ENORM ut. ”Nej nej” sa jag, precis som om jag trodde att han skulle ta fram skalpellen inom sekunder. Jag särade lite på benen, och vips var allt normalt igen.

Denna lilla situation finner jag faktiskt ganska kul. Sen kan man ju såklart tycka att det roliga ligger i att tre manliga läkare (en undersökning, ett återbesök och en praktikant) har pillat på min pung, men det kan jag fortfarande inte riktigt se humorn i…