Nyckelord

psykiskt sjuk

Besöker

Nu kan jag på full allvar säga att jag precis genomlidit en av mitt livs värsta dagar.

Jag vill inte ens gå in på allt som hände, på grund av skam. Men jag kan säga att känslorna förmodligen började redan i fredags, och sedan idag eskalerade till min första riktiga ångestattack på flera år.

Nu ska jag ringa vårdcentralen i morgon bitti, för att anmäla mig till en kurs i terapi. Jag har försummat min låga självkänsla för länge nu. Så det ska väl bli spännande att se vad de kan göra med mig. Har de någon bra intensivkurs på lager lär jag väl åka upp till Dalarna och plugga psykiskt välmående i två veckor, innan de tar med mig ut på stan för att se om jag klarar mig utan att börja gråta.

(Det där var ett försök till humor för att jämföra intensivkurser när man tar körkort. Eh… Jag är nog inte i mitt esse just nu.)

Idag betedde jag mig som ett riktigt praktmongo på pendeltåget. Jag har för övrigt märkt att en stor del av allt jag bloggar om handlar om saker som händer på tåget. Man skulle kunna tro att jag är en nomad; men det är nog mest så att tågresan är dagens mest spännande händelse för mig.

Hur som helst. Jag satt och lyssnade på min nya upptäckt och glädjeämne i livet – Filip och Fredriks podcast (som visserligen funnits i två år, men je suis en retard). De pratade om att det går ett rykte om att Gösta Ekman skickade ett julkort där hans fru gav honom oralsex, och sen spann de vidare på vad de skulle vilja se på ett julkort. Jag fann mig själv med att sitta och skratta rakt ut, och att alla resenärer inom några sittplatsers radie vände sig om och tittade på mig. Blickarna sa inte direkt ”han lyssnar nog på Filip och Fredriks podcast”, utan snarare ”ringer man 112 eller 11414 för att prata med akutpsykvården”.

Så ja, det var ju succé som vanligt.

Idag var det ett rent helvete att i någon mån försöka ta sig in till jobbet.

Jag visste redan när jag vaknade hur det skulle bli. Jag kände hur jag mådde. Hur settingen var.  Illamående och starkt ovillig att göra nånting annat än att ligga kvar i sängen. Men jag pallrade mig iväg ändå, som den arbetsmoraliska martyr jag är. Och det klart det blev problem, det blir det alltid när jag tror att det ska bli det.

Jag satt på pendeln och var övertygad om att kräkmassorna långsamt forcerade det som en gång kallades min magmun.  Snart skulle jag spy ut över folkmassorna på det fullsatta tåget. Enorma kaskader skulle det bli, varpå hela vagnen skulle ställa sig upp och skrika i avsky och äckel. Föraren skulle tvärbromsa, komma ut med mopp och hink åt mig, och jag skulle där tvingas städa upp efter mig innan tåget åkte vidare. En halv stads stressade resenärer skulle hata mig, och jag skulle vid första möjlighet gå hem och hänga mig.

Således satt jag hela resan och nöp mig själv i låret för att ångesten skulle minska. Skära arm light.

Det kommer snart inte fungera längre.